För oss var det självklart att syskonet också skulle vara dövt, det var liksom inget vi ens behövde diskutera. Och eftersom vi vet att det finns döva barn som behöver nya föräldrar så visste vi också att vi kunde välja det.
Vi ser vilket utanförskap det kan innebära att vara döv idag även om omgivningen gör sitt bästa. Vi har tex inte mycket umgänge med grannar, trots att det finns en massa barn där vi bor, för det fungerar inte (en familj fungerar det med och det är vi väldigt glada för). Det kan funka annars om barnen leker en och en, men så fort det är flera hörande barn så hamnar vår tjej utanför eller så drar hon sig undan själv. Vi turas alltid om att vara med henne (om vi tex är på kalas eller andra träffar där det bara är hörande med) så hon inte behöver vara själv plus att vi kan tolka, men hur roligt är det i längden att alltid bara få ha mamma och pappa i släptåg? I döva/teckenspråkiga sammanhang är hon avslappnad och trygg och det är en helt annan tjej som tar för sig på ett helt annat sätt. Vi kan liksom släppa henne där med vetskapen att hon kan kommunicera med precis alla. Så vi drar oss av förklarliga skäl mer och mer till döva familjer och dövföreningars aktiviteter.
Och eftersom lillasyster också är döv kommer dom alltid ha detta unika och starka band. Och dom kommer alltid ha samma språk.
Allmänt om SN (special needs) och adoption är att man måste ta ställning till var man står kring t.ex olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Länderna kräver oftast detta. För detta handlar ju om barn som redan har en tuff ryggsäck och om man nu har hamnat i en situation där man behöver nya föräldrar så måste man såklart få komma till föräldrar som är beredda på det bagaget PLUS en eventuell sjukdom, funktionsnedsättning, missbildning eller vad det nu kan röra sig om. Många tycker att det är provocerande för när man föder barnen får man inte välja. Men föder man barnet har man inte historien av separationer, att kanske ha fått bo på barnhem osv med sig. Allt det gör ju saker med barn och bara att vara adopterad är ett särskilt behov i sig. Vi får tackla saker som föräldrar som har biologiska barn inte behöver. Våra barn har haft ett annat liv före det dom har med oss. Vår dotter (och många andras barn som vi känner) har separationsångest som faktiskt grundar sig i att livet och människorna de kände till aldrig kom tillbaka. Den känslan är på riktig, det är mer än bara en rädsla, det är något dom varit med om. Vår tjej kan fortfarande inte åka taxi till skolan, bara hem. Vi kör henne varje dag. Och vi har mött små pikar och kommentarer om att hon väl får lära sig. Men tänk på att hon satte sig i just en taxi den där morgonen den 5 nov 2013, åkte ifrån huset hon bodde i och kom aldrig mer tillbaka. Det liv hon kände till lämnade hon bakom sig. Människorna är borta. Inte konstigt att hon är rädd. Kommer vi finnas kvar, kommer hon få komma tillbaka till huset? Kommer allt det hon byggt upp här vara borta? Kan hon lita på att hon får åka hem efter skolan?
Önskar man av olika anledningar rikta in sig på något specifikt, som vi har gjort, så kan det gå både snabbt och långsamt.
