När man vill olika

[iNHALE]

Tänkte från början göra ett anonymt nick men orkar faktiskt inte. Ni som känner mig irl kan ju hålla låg profil.

Igår släppte min sambo sedan 7 år tillbaka "bomben" att han vill ha en familj, dvs med barn och hela kittet, inte nödvändigtvis biologiska men han vill ha barn.

Jag är barnfri och jag har ingen längtan eller önskan att någonsin få barn. Detta var jag tydlig med när vi började dejta och har varit tydlig med under alla år. Han påstod sig vara på samma linje men igår kröp det fram, efter 7 år, att han alltid haft en framtidsdröm om att bilda familj.

Han respekterar mitt val att inte vilja ha barn och försöker *inte* pressa mig till något. Samtidigt har jag nu en liten klump i magen. Jag förstod det som att hans längtan/önskan att bilda familj är väldigt stark och det är en viktig bit i livspusslet sas. Samtidigt mår han oerhört dåligt bara av tanken på att vi skulle separera.

Jag vill inte separera, han vill inte separera, men samtidigt har vi två starka motpoler som drar från varsit håll nu. Är det någon som varit i liknande situation och kan berätta lite hur ni resonerade. Slutade det med separation tillslut eller stannade ni och valde den ena vägen trots att det inte var vad den ena ville egentligen?

 

[Bison]

Jag hade ju blivit skapligt irriterad över att han inte varit ärlig med det från början och den gått och hållt på det i 7 år
Eftersom jag verkligen inte vill ha barn och absolut inte kan kompromissa med det på något vis hade jag separerat. Risken att han han kommer bli bitter senare känns för stor för att jag hade velat fortsätta den relationen.

 

[Cambrie]

Jag håller med @Bison . Det finns ju liksom inget annat alternativ. Valet att inte skaffa barn går ju så att säga före den som vill ha barn i ett förhållande. Om.ni inte gjorde som min vän som lever ihop med en kille som absolut inte vill ha barn. Hon skaffade barn med ett homosexuellt par. Det är många år sedan nu men hon lever fortfarande med killen som inte ville ha barn och barnen har det bra (de är väl tonåringar nu). Men kräver ju så klart att du går med på en sådan grej också.

 

[athena_arabians]

Tänkte från början göra ett anonymt nick men orkar faktiskt inte. Ni som känner mig irl kan ju hålla låg profil.

Igår släppte min sambo sedan 7 år tillbaka "bomben" att han vill ha en familj, dvs med barn och hela kittet, inte nödvändigtvis biologiska men han vill ha barn.

Jag är barnfri och jag har ingen längtan eller önskan att någonsin få barn. Detta var jag tydlig med när vi började dejta och har varit tydlig med under alla år. Han påstod sig vara på samma linje men igår kröp det fram, efter 7 år, att han alltid haft en framtidsdröm om att bilda familj.

Han respekterar mitt val att inte vilja ha barn och försöker *inte* pressa mig till något. Samtidigt har jag nu en liten klump i magen. Jag förstod det som att hans längtan/önskan att bilda familj är väldigt stark och det är en viktig bit i livspusslet sas. Samtidigt mår han oerhört dåligt bara av tanken på att vi skulle separera.

Jag vill inte separera, han vill inte separera, men samtidigt har vi två starka motpoler som drar från varsit håll nu. Är det någon som varit i liknande situation och kan berätta lite hur ni resonerade. Slutade det med separation tillslut eller stannade ni och valde den ena vägen trots att det inte var vad den ena ville egentligen?

Jag har nästan varit i den situationen. Innan jag blev ihop med särbon var jag ytterst tydlig med att det blir inga barn och att blir det en oops gör jag abort, dels pga att jag inte ville ha barn och dels pga min sjukdom.

Särbon ville ha barn men valde ändå att bli tillsammans med mig. Jag blev faktiskt med barn men fick ett väldigt tidigt missfall vilket tog hårdare på honom än vad det gjorde på mig. Vi hade det inte lätt då men vi är fortfarande tillsammans efter 14 år och barn är en icke-fråga i dagsläget eftersom jag är i klimakteriet.

Jag skulle vilja säga att det här är något han faktiskt får hantera. Du har varit tydlig med din åsikt och han har gjort de val han gjort ändå. Dock förstår jag absolut din klump i magen, jag har också haft den. Men den har varit för mig att hantera och jag är väldigt säker på att ett barn hade varit en dålig idé så jag är trygg i mitt beslut för min egen del och trygg med att jag varit fullständigt ärlig med särbon.

Sedan måste en givetvis få vara lite sorgsen över det som inte blev men om din sambo ändå på det stora hela är nöjd med er tillvaro och även du är det ser jag ingen anledning till att ändra något.

 

[Squie]

Jag har nog varit där, fast jag nog inte fick vara med i utvecklingen av beslutet eller beslutet. Jag visste inte om det helt enkelt utan jag tror att det var så här.

Ex o jag blev gravida ngr år in i förhållandet. Det togs bort. Där tror jag att ett frö såddes inom honom. Barnlängtan. Åren gick o det fanns kandidater till det hela, bakom min rygg. Ska tillägga att barn inte varit av intresse för min del. Var tydlig m det från början, han var med på det hela o det var ok.. då.. m självklart får man ångra sig. Vilket jag tror hände. För separationen blev ett faktum efter många år. Ingen diskussion skedde utan jag har snokat lite på nätet, lagt puzzlet o konstaterat att det fanns en barnlängtan som nu är verkställt.

 

[iNHALE]

Jag hade ju blivit skapligt irriterad över att han inte varit ärlig med det från början och den gått och hållt på det i 7 år
Eftersom jag verkligen inte vill ha barn och absolut inte kan kompromissa med det på något vis hade jag separerat. Risken att han han kommer bli bitter senare känns för stor för att jag hade velat fortsätta den rerelationen.

Jag känner mig faktiskt inte irriterad, dock mer lite.... lurad? Jag har ju personligen inte lidit av det under dessa år, det är ju isf något han möjligen lidit av, självförvållat. Samtidigt så hade jag inte gått vidare med relationen om jag vetat om hans barnlängtan från början.

Vi är båda två på det klara med att jag inte kommer kompromissa och även om jag givetvis inte kan se in i framtiden så vet han att sannolikheten för att jag ändrar mig är oerhört liten.

För tillfället har vi landat lite i att vi fortsätter leva som vanligt, sen ser vi vad som händer med tiden. Ingen av oss har någon önskan att separera just nu men det gnager lite i mitt bakhuvud att det till slut kan komma en dag när separation är oundvikligt vare sig man vill eller inte.

 

[Görel]

Jag tänker att man faktiskt får ändra sig (och ändra sig igen om man vill), att något man en gång velat eller tyckt inte är hugget i sten.
Barnlängtan kan ju dyka upp plötsligt utan att man kan rå för det, sen vad man gör med det är en annan sak.

 

[Cambrie]

Jag känner mig faktiskt inte irriterad, dock mer lite.... lurad? Jag har ju personligen inte lidit av det under dessa år, det är ju isf något han möjligen lidit av, självförvållat. Samtidigt så hade jag inte gått vidare med relationen om jag vetat om hans barnlängtan från början.

Vi är båda två på det klara med att jag inte kommer kompromissa och även om jag givetvis inte kan se in i framtiden så vet han att sannolikheten för att jag ändrar mig är oerhört liten.

För tillfället har vi landat lite i att vi fortsätter leva som vanligt, sen ser vi vad som händer med tiden. Ingen av oss har någon önskan att separera just nu men det gnager lite i mitt bakhuvud att det till slut kan komma en dag när separation är oundvikligt vare sig man vill eller inte.

Alltså man kan ju ändra sig om rätt mycket tänker jag . Jag antar att @athena_arabians har rätt, det är ju upp till honom att hantera. Samtidigt hade jag själv inte kunnat leva med den känslan du beskriver i slutet. Men vi är ju alla olika.

 

[iNHALE]

Jag tänker att man faktiskt får ändra sig (och ändra sig igen om man vill), att något man en gång velat eller tyckt inte är hugget i sten.
Barnlängtan kan ju dyka upp plötsligt utan att man kan rå för det, sen vad man gör med det är en annan sak.

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

 

[mars]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Kan det vara så att han trodde i början att barnlängtan skulle dämpas med åren

 

[Seabaz]

Eftersom jag aldrig vill ha barn så om min sambo hade sagt så till mig hade jag sagt något i stil med "det kommer inte hända med mig så är det det du verkligen vill, vill jag inte hindra dig att gå."

Och sedan lämna det till sambon att tänka på. Jag hade blivit ledsen om vi bröt upp men förstående. Barn är liksom det enda jag inte är villig att kompromissa

 

[gulan]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Ja där ser man. Man tror att man känner varann utan och innan så går den andra bakom ryggen och har ändå inte avslöjat "allt". Jag tycker din partner är otroligt modig som nu faktiskt tar upp det med dig och hoppas på att du kanske är villig att ändra dig. Alla har sina anledningar till att vilja eller inte vilja få barn -det är bara att respektera det, även om någon i förhållandet djupt inom sig önskar att den andre kommer ändra sig i framtiden.

 

[Liten]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Här sätter du fingret på det som jag, personligen, nog skulle ha svårt att hantera. För mig skulle det spela roll varför sambon nu berättar - är det för att vara ärlig och kommunicera med mig, eller är det för att en liten del av honom hoppas att det ska få mig att ändra mig? Är det något som han känner är genuint viktigt för honom, eller känner han att vi har ett minst lika bra liv även utan barn (även om han gärna skulle haft barn, också) ? Är barnlängtan något som han kan kompromissa med, utan att i förlängningen bli bitter/olycklig?

Jag vill inte ha barn, jag vill inte leva med barn och jag har varit tydlig (och väldigt öppen) med det sedan i tonåren. Det är inte förhandlingsbart. Att en kan ändra sig under livet är jag helt med på, och om min sambo skulle göra just det så får vi hantera det då. Jag skulle nog ha svårt att leva med någon som, om än delvis, hoppas att jag ska ändra mig längre fram och "egentligen" vill ha något annat.

 

[Bison]

Jag tänker att man faktiskt får ändra sig (och ändra sig igen om man vill), att något man en gång velat eller tyckt inte är hugget i sten.
Barnlängtan kan ju dyka upp plötsligt utan att man kan rå för det, sen vad man gör med det är en annan sak.

Nu var det ju dock inget som bara dök upp.
Jag är helt för att man kan ändra sig. Min exman ville inte ha barn men skaffade sen barn med sin nya och verkar väldigt nöd med det. Inga konstigheter alls.

Men att inte vara ärlig med det från början och sen ta upp det efter 7 år hade stört mig. Varför vänta i 7 år?
Sen kan man ju såklart ta upp frågan under ett förhållande men att säga att man drömt om familj sen dag ett känns ju för jävla onödigt om man är intresserad av att fortsätta relationen

 

[Migo]

Nu var det ju dock inget som bara dök upp.
Jag är helt för att man kan ändra sig. Min exman ville inte ha barn men skaffade sen barn med sin nya och verkar väldigt nöd med det. Inga konstigheter alls.

Men att inte vara ärlig med det från början och sen ta upp det efter 7 år hade stört mig. Varför vänta i 7 år?
Sen kan man ju såklart ta upp frågan under ett förhållande men att säga att man drömt om familj sen dag ett känns ju för jävla onödigt om man är intresserad av att fortsätta relationen

Exakt.

 

[Angel]

Opportunity cost, tar man ett beslut att vara i ett förhållande med en partner som inte vill ha barn så får man hantera det. Alternativet är att försöka ha ett förhållande med någon som vill det eller skaffa barn själv om det är ett alternativ.

Skulle min sambo komma på att han väldigt gärna vilja ha barn skulle jag överväga det för hans skull men många av de typiska "mammasakerna" skulle han får ta hand om. Nu menar jag inte laga mat eller trösta eller läsa sagor utan agera familjeprojektledare. Dvs boka simskola, öppen förskola, föräldramöten, skjutsa till kompisar, organisera barnvänliga aktiviteter osv. Jag skulle säkert ändå få göra det mer än jag skulle trivas med men krasst sett så hanterar jag bättre att vantrivas med saker bättre än vad han gör och det är en begränsad period. Men jag har helt enkelt absolut noll intresse av att styra med många av de sakerna eller för den delen ork nog samtidigt som jag jobbar heltid.

 

[Rugge]

I mitt förra förhållande var jag helt inne på spåret att aldrig skaffa barn. Vilket jag också var ärlig med från dag ett. Och ju längre vi bodde ihop, desto mer övertygad var jag, mycket av det berodde på att den andra parten inte gjorde ett piss hemma, så för mig var det otänkbart att skaffa barn med någon som var aå. För där skulle jag stå med heltidstjänst, hus, två hundar, häst, vuxet barn och en baby..

Efter ett tag började han också ta upp dethär med familj och barn, visst sånt kan ju ändras under åren, speciellt när vänner och bekanta skaffar barn, så kan längtan krypa fram. Men jag var ärlig och sa att det kommer aldrig hända oss två emellan. För alla de där löftena om att saker skulle bli bättre bla bla bla, hade ju fortfarande inte infunnit sig, så varför skulle barn göra saken bättre?


Det blev separation

Idag har jag faktiskt barn, med en helt underbar man som gör mer än nog hemma och är en fantastisk pappa

 

[Inte_Ung]

Jag känner mig faktiskt inte irriterad, dock mer lite.... lurad? Jag har ju personligen inte lidit av det under dessa år, det är ju isf något han möjligen lidit av, självförvållat. Samtidigt så hade jag inte gått vidare med relationen om jag vetat om hans barnlängtan från början.

Men han kanske inte visste om den själv från början?

Jag skulle aldrig ha barn och träffade en man som inte heller ville ha barn.
Det var jag jättenöjd med.
Då.
Sedan så ändrade vi oss båda som tur var.
Han först har jag förstått i efterhand.

Men jag kan verkligen relatera till det där med att ändra sig på vägen.

 

[Inte_Ung]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Jag har träffat ett par där det var tvärt om.
Mannen påstod sig vara med på det där med barn från början.
Men sedan så kröp det fram att det inte alls var så.
Han var helt klar med småbarn för evigt.

Kvinnan känner en stor sorg över de barn som inte blev i livet och de lever inte längre tillsammans.

Så det är nog egentligen väldigt fult att luras.
Oavsett vad man påstår.

 

[sthu]

När jag började dejta min man sa han att nej, ingen barnlängtan. Jag var helt säker på att jag inte ville ha barn. Hade varit säker på det sedan tonåren.

Efter några år tillsammans började han prata om att Jo kanske vill ha barn ändå.
Jag hade världens kval i flera år. Men till slut landade jag i att vi kan försöka. Går det så går det. Efter ett år gick det.
Hade det inte gått hade jag inte sörjt det. Min man hade varit ledsen, och förmodligen hade det lett till skilsmässa i längden. Såvida han inte accepterat, det vet jag inte. Han är 41 i år, och har världens åldersnoja. Så kanske hade han accepterat det. Det får vi aldrig veta.

Det absolut viktigaste är att prata om det. Kan han leva utan barn? Det beslutet måste han ta själv. Det är inget man kan kompromissa om.

Det är skitsvårt, jag förstår hur det känns. Och i och med att jag ändrade mig i barnfrågan känner jag att jag inte kan ge några råd direkt heller..