- Svar: 7
- Visningar: 1 260
Jag har snart klarat av femte veckan på jobbet som jag blev omplacerad till vid nyår.
Det börjar pratas om att jag ska få några arbetsuppgifter. Tyvärr är det arbetsuppgifter som jag dels inte är särskilt lockad/road av, dels kanske bara skulle täcka ca 10% av min tjänst, och som jag dels inte kan se hur jag skulle kunna sköta på ett bra sätt utifrån hur nuvarande organisation fungerar (typ att ha en roll som ansvarig men inte ha några befogenheter och inte få tillräckligt med information). Utöver det har jag fått i uppgift att skriva om några dokument. Men i övrigt har jag fortfarande inget att göra.
Det är intressant att iaktta mina egna reaktioner i den här situationen.
Under de 3-4 första veckorna så höll jag på att fullständigt bryta ihop, det kändes så hemskt och vantrivseln och känslorna var så starka att jag fick andas mig igenom sekund för sekund. Nu har det äntligen börjat bli lite lugnare inombords. Inte så att jag inte vantrivs längre, för det gör jag. Men det går inte lika hårt åt mig längre. Som att jag har byggt upp en förhårdnad mot det som skaver.
Ingen bryr sig ett dugg om när jag kommer eller går. Jag börjar få jättesvårt med att motivera mig till att sitta vid mitt skrivbord och stirra rakt fram i 8 timmar varje dag. Jag har också jättesvårt att motivera mig till att gå och leta arbetsuppgifter (det kanske behöver städas någonstans tex?). Jag försökte det i början, och har bl a sorterat sopor, röjt i gemensamma utrymmen och skrubbat ledstängerna i trapphuset… Men nu kan jag inte motivera mig till någonting. Jag vill inte vara här. Jag vill inte göra nånting för det här skitplejset. Och det skär i mig att känna så. Jag som alltid har varit så extremt lojal...
Allt är så ostrukturerat och tjafsigt här, så vad man än försöker göra så kommer dessutom alltid någon och har åsikter om att det ska göras på nåt annat sätt. Det finns ingen närvarande chef, och då försöker alla chefa på sitt eget sätt. Och då drar jag mig tillbaks fullständigt. Jag orkar inte hålla på att ta initiativ till att göra saker, som sen blir ogjorda för att någon annan kommer och river upp och gör om allting... Jag har till och med svårt att svara på de mail som kommer och att komma igång med att göra det lilla pyssel jag skulle kunna göra. Både min motivation och min initiativförmåga är döda, stendöda. Jag vet inte hur jag ska göra för att försöka uppbringa något som skulle kunna likna engagemang överhuvudtaget. Jag har till och med svårt att vara mitt vanliga positiva trevliga sociala jag längre. Jag märker att jag är tyst, seg och tillbakadragen.
Jag vet ju att jag absolut inte vill stanna kvar här en dag längre än nödvändigt. Jag kommer inte att vara sen med att hugga den första möjlighet att ta mig härifrån som dyker upp. Jag tittar hela tiden efter andra jobb. Jag ska bort, så är det bara. Jag trivs inte alls, trivs inte med organisationen, trivs inte med verksamheten, trivs inte med hur saker funkar, och känner mig ensam. Känner mig värdelös som person, och obekväm i rollen av att försöka spela att allt är bra. Kroppen reagerar, vänner reagerar - “Du är dig inte riktigt lik, du verkar så hängig”....
Har inte hittat något jobb att söka under den senaste veckan. Det gör mig stressad! Jag vill få iväg många ansökningar för att kunna hålla mitt hopp uppe (men samtidigt söker jag bara jobb jag verkligen vill ha, för annars blir det aldrig bra). Inte heller har jag hört något från de jobb jag sökt, trots att ansökningstiden gått ut. Jag blir nästan lite arg. Fattar de inte vilken kompetent medarbetare de går miste om!?!
På den typ av tjänst som jag söker så är det (eller åtminstone var det för några år sedan) ca 200 sökande per jobb. Om jag ska vara fräck och påstå att jag är mer attraktiv på marknaden än 75% av alla som söker, så kan jag fortfarande behöva söka 50 jobb innan jag träffar rätt. Alltså behöver jag få rull på ansökningarna. Varje dag ekar det i min skalle “JAG VILL INTE VARA HÄR EN MINUT MER ÄN NÖDVÄNDIGT!!”
Det börjar pratas om att jag ska få några arbetsuppgifter. Tyvärr är det arbetsuppgifter som jag dels inte är särskilt lockad/road av, dels kanske bara skulle täcka ca 10% av min tjänst, och som jag dels inte kan se hur jag skulle kunna sköta på ett bra sätt utifrån hur nuvarande organisation fungerar (typ att ha en roll som ansvarig men inte ha några befogenheter och inte få tillräckligt med information). Utöver det har jag fått i uppgift att skriva om några dokument. Men i övrigt har jag fortfarande inget att göra.
Det är intressant att iaktta mina egna reaktioner i den här situationen.
Under de 3-4 första veckorna så höll jag på att fullständigt bryta ihop, det kändes så hemskt och vantrivseln och känslorna var så starka att jag fick andas mig igenom sekund för sekund. Nu har det äntligen börjat bli lite lugnare inombords. Inte så att jag inte vantrivs längre, för det gör jag. Men det går inte lika hårt åt mig längre. Som att jag har byggt upp en förhårdnad mot det som skaver.
Ingen bryr sig ett dugg om när jag kommer eller går. Jag börjar få jättesvårt med att motivera mig till att sitta vid mitt skrivbord och stirra rakt fram i 8 timmar varje dag. Jag har också jättesvårt att motivera mig till att gå och leta arbetsuppgifter (det kanske behöver städas någonstans tex?). Jag försökte det i början, och har bl a sorterat sopor, röjt i gemensamma utrymmen och skrubbat ledstängerna i trapphuset… Men nu kan jag inte motivera mig till någonting. Jag vill inte vara här. Jag vill inte göra nånting för det här skitplejset. Och det skär i mig att känna så. Jag som alltid har varit så extremt lojal...
Allt är så ostrukturerat och tjafsigt här, så vad man än försöker göra så kommer dessutom alltid någon och har åsikter om att det ska göras på nåt annat sätt. Det finns ingen närvarande chef, och då försöker alla chefa på sitt eget sätt. Och då drar jag mig tillbaks fullständigt. Jag orkar inte hålla på att ta initiativ till att göra saker, som sen blir ogjorda för att någon annan kommer och river upp och gör om allting... Jag har till och med svårt att svara på de mail som kommer och att komma igång med att göra det lilla pyssel jag skulle kunna göra. Både min motivation och min initiativförmåga är döda, stendöda. Jag vet inte hur jag ska göra för att försöka uppbringa något som skulle kunna likna engagemang överhuvudtaget. Jag har till och med svårt att vara mitt vanliga positiva trevliga sociala jag längre. Jag märker att jag är tyst, seg och tillbakadragen.
Jag vet ju att jag absolut inte vill stanna kvar här en dag längre än nödvändigt. Jag kommer inte att vara sen med att hugga den första möjlighet att ta mig härifrån som dyker upp. Jag tittar hela tiden efter andra jobb. Jag ska bort, så är det bara. Jag trivs inte alls, trivs inte med organisationen, trivs inte med verksamheten, trivs inte med hur saker funkar, och känner mig ensam. Känner mig värdelös som person, och obekväm i rollen av att försöka spela att allt är bra. Kroppen reagerar, vänner reagerar - “Du är dig inte riktigt lik, du verkar så hängig”....
Har inte hittat något jobb att söka under den senaste veckan. Det gör mig stressad! Jag vill få iväg många ansökningar för att kunna hålla mitt hopp uppe (men samtidigt söker jag bara jobb jag verkligen vill ha, för annars blir det aldrig bra). Inte heller har jag hört något från de jobb jag sökt, trots att ansökningstiden gått ut. Jag blir nästan lite arg. Fattar de inte vilken kompetent medarbetare de går miste om!?!
På den typ av tjänst som jag söker så är det (eller åtminstone var det för några år sedan) ca 200 sökande per jobb. Om jag ska vara fräck och påstå att jag är mer attraktiv på marknaden än 75% av alla som söker, så kan jag fortfarande behöva söka 50 jobb innan jag träffar rätt. Alltså behöver jag få rull på ansökningarna. Varje dag ekar det i min skalle “JAG VILL INTE VARA HÄR EN MINUT MER ÄN NÖDVÄNDIGT!!”
