Jag tror absolut att rädslan är irrationell. Men sen är ju de allra flesta rädslor just det, irrationella alltså. Det är sällan någon räds att åka bil trots riskerna men spindlar, mörker och flygplan gör många rädda.
För en tid sedan var jag aldrig rädd uppe i stugan. Det är långt ut på landet, i ett sommarstugeområde och är man där på vintern så är man ensam. Få hus var vinterbonade då. Det var just bara väldigt mörkt, och ensligt, men åtminstone ensamt. Jag fick ofta frågan om jag inte var rädd när jag var där uppe ensam men jag svarade precis som du skrev nu, att det är betydligt farligare för mig hemma i stan om nätterna. Frågan fick mig till och med att skratta ofta. Det är liksom ingen där uppe, skulle nån ha stått bakom ett träd och väntat på att nån äntligen kommer upp?
Nu har närmsta staden växt utåt och även om stugan fortfarande ligger ensligt så har området börjat drabbas av allt från småbus till inbrott. Jag har också fått vetskapen om att det bor en man några hus bort som är minst sagt speciellt på ett väldigt obehagligt sätt. Jag tror det, i kombination med att jag inte känner mig lika ung och odödlig längre, gör att jag har blivit mörkrädd. Inte utomhus nödvändigtvis utan mest inomhus. Tanken på att någon skulle kunna röra sig på tomten utan att jag vet om det. Att jag är på markplan och därmed sårbar, att det är insyn osv. Jag tycker att jag vänjer mig ju kortare mellanrum det är mellan mina besök där uppe. Men det besvärar mig lite att jag blivit så spänd senaste åren.
Nu hamnade vi ju långt från trådämnet. Mod får gärna bryta ut den här diskussionen om just mörker då det intresserar mig och jag pratar gärna vidare om det