Mjuka metoder?

[kryddelydd]

Hur har hästen eller ponnyn lärt sig att gå fram bättre av att ryttaren bara har den i handen utan att använda det som framåtdrivande? Antagligen hjälper det för att hästen/ ponnyn fått känna på spöt om den inte gått fram som ryttaren vill.

Ja, men jag håller med @Cha9 om att hästar ofta känner av ryttaren det allra första.

För att beskriva med ett exempel.
Jag har ett nio-årigt fjordsto som är hyfsat grundutbildad. Hon går (nätt och jämt men ändå) godkänd LA dressyr bland storhäst. Hon börjar kunna byten i språnget, får oftast sjuor för galoppfattningar när jag rider för domare (och poängen sjunker för längningar och skänkelvikningar). Hon gör snygga fattningar exakt på hjälpen. Hon klarar skolorna. Hon går i stadig form (kanske lite för låg mot remont, men inga svårigheter att få eftergift).

Jag har nu fått en medryttare på den hästen. En duktig tjej med bra naturlig sits, men hon är inte utbildad utan grön. god balans, snäll och försiktig.
Och den utbildade hästen drar benen efter sig, vill knappt göra övergångar från skritt till trav. Galoppfattningar från trav i stort sett uteblir; hästen slängtravar i stället. På tygel och eftergift ska vi inte prata om.
När hon galopperar, gör hon gärna avbrott i galoppen...

I det fallet händer ju ett par saker: den gröna ryttaren klarar inte visa hästen riktigt vad hästen ska göra, eftersom koordinationen, timingen och rätt styrka i hjälperna saknas. Tygelkontakten lite för glapp, drivningen med lite för dålig timing så hästen kan välja att tolka lite mer kontakt i tyglarna som "sakta av". Hästen kan välja att ta bön om galopp ur trav som signal för att trava fortare.

Med ett par snabba klatschar med spöt, får hästen signalen "du, du ska faktiskt lyssna på mig". Ryttaren får en annan, mindre avvaktande approach och hästen blir lite mer alert. Hästen går inte på tygel ändå, än så länge, eftersom ryttaren inte vet hur hon ska göra. Men övergångarna blir alerta och rätt. Galoppfattningarna fungerar, både ur skritt och ur trav. För hästen får signalen att "du kan inte gå och sova, utan du ska lyssna".

Här håller jag med @Cha9 : det är snällare mot hästen att bli tydlig ett par gånger, jämfört med att bli sittande och sparka/skänkla hela tiden.

En häst som blir ständigt skänklad, filtrerar snart bort skänkel som en störning som inte betyder något. En häst vars ryttare missar att man måste få respons av en given hjälp, får snart en häst som inte vet vilka signaler den behöver svara på och inte.

Jag kör ju också. Där används ju spö även som hjälp för att böja hästen och att styra den. I körning har man ju tömmar och spö och röst. Man har inga skänklar. Man kan inte inverka just genom att vrida på kroppen (förutom inverkan via tömmarna, då).
Att använda spö för att få hästen att reagera rätt verkar rimligt och logiskt.

 

[Cha9]

Hur har hästen eller ponnyn lärt sig att gå fram bättre av att ryttaren bara har den i handen utan att använda det som framåtdrivande? Antagligen hjälper det för att hästen/ ponnyn fått känna på spöt om den inte gått fram som ryttaren vill.

Spöets funktion har hästen lärt sig redan som unghäst under utbildningen. Man behöver inte slå hästen för att få effekt. Vid longering t ex börjar man ofta med spö i handen - långt - och behöver bara ”peka” eller möjligen peta med spöet för att få hästen att reagera.
Likadant uppepå ryggen. Hästen är väldigt känslig och behöver inte alls slås för att reagera.

Återigen - inte är det bättre att lära ryttarna på ridskolan att trycka och sparka/ driva starkt med sätet konstant? Bara för någon knasig idé om att ett spö = misshandel och tvång?
När jag tränar privatekipage idag är det just att få ryttarna att låta bli att driva och klämma med sin kropp som är svårt, något de lärt sig på ridskolor...

Ridskolehästen blir alltså ofta ”immun” för framåtdrivande skänkel, inte för att folk slår dem, utan för att tydligheten vad skänkeln betyder försvinner. Det finns inte en chans att ens den skickligaste instruktören kan få alla olika ryttare att trycka på exakt samma ställe, med samma styrka, på samma sätt, vilket skulle behövas för att helt behålla hästens känslighet (och iom det lydnad).

Någon gång har ju hästen också lärt sig att en spark i sidan betyder ”gå fram”? Hur tänker du dig att det har gått till? Jo nån har såklart sparkat mycket och ofta.... Det tycker jag är mycket värre än att hästen några gånger i sitt liv fått en klatsch med ett spö.

 

[Cha9]

Såklart! Hästen utför en rörelse för att undvika obehag.
(Vill påminna om att jag i början av tråden skrev att jag INTE kan något om hur man tränar höstar och hur de tänker. Jag resonerar utifrån min hundträning.)

Ok, nu ska jag försöka mig på en ”hundliknelse”... Du ska lära hunden sitta. Du ger kommandot, hunden sitter inte. Du upprepar, hunden sitter inte. Nu visar du hunden vad du vill, genom att samtidigt trycka ned rumpan och få hästen att sitta.
Nu har du ju ”tvingat” hunden att sitta!!!
För hästutbildaren är spöet och ”trycka ned rumpan” samma sak. Man förtydligar vad man menar - tryck med skänkeln betyder ”fram”.

Hunden får ju beröm när den sitter, likaså hästen när den går fram. På så sätt ger man positiv förstärkning även i hästutbildning.

Så småningom så kan man korrigera hunden (som inte sitter direkt på kommando) genom att visa med handen i luften, dvs du behöver aldrig fysiskt ta i hunden. Spöet hos ryttaren är alltså samma sak.

 

[nullo-modo]

Ja, men jag håller med @Cha9 om att hästar ofta känner av ryttaren det allra första.

För att beskriva med ett exempel.
Jag har ett nio-årigt fjordsto som är hyfsat grundutbildad. Hon går (nätt och jämt men ändå) godkänd LA dressyr bland storhäst. Hon börjar kunna byten i språnget, får oftast sjuor för galoppfattningar när jag rider för domare (och poängen sjunker för längningar och skänkelvikningar). Hon gör snygga fattningar exakt på hjälpen. Hon klarar skolorna. Hon går i stadig form (kanske lite för låg mot remont, men inga svårigheter att få eftergift).

Jag har nu fått en medryttare på den hästen. En duktig tjej med bra naturlig sits, men hon är inte utbildad utan grön. god balans, snäll och försiktig.
Och den utbildade hästen drar benen efter sig, vill knappt göra övergångar från skritt till trav. Galoppfattningar från trav i stort sett uteblir; hästen slängtravar i stället. På tygel och eftergift ska vi inte prata om.
När hon galopperar, gör hon gärna avbrott i galoppen...

I det fallet händer ju ett par saker: den gröna ryttaren klarar inte visa hästen riktigt vad hästen ska göra, eftersom koordinationen, timingen och rätt styrka i hjälperna saknas. Tygelkontakten lite för glapp, drivningen med lite för dålig timing så hästen kan välja att tolka lite mer kontakt i tyglarna som "sakta av". Hästen kan välja att ta bön om galopp ur trav som signal för att trava fortare.

Med ett par snabba klatschar med spöt, får hästen signalen "du, du ska faktiskt lyssna på mig". Ryttaren får en annan, mindre avvaktande approach och hästen blir lite mer alert. Hästen går inte på tygel ändå, än så länge, eftersom ryttaren inte vet hur hon ska göra. Men övergångarna blir alerta och rätt. Galoppfattningarna fungerar, både ur skritt och ur trav. För hästen får signalen att "du kan inte gå och sova, utan du ska lyssna".

Här håller jag med @Cha9 : det är snällare mot hästen att bli tydlig ett par gånger, jämfört med att bli sittande och sparka/skänkla hela tiden.

En häst som blir ständigt skänklad, filtrerar snart bort skänkel som en störning som inte betyder något. En häst vars ryttare missar att man måste få respons av en given hjälp, får snart en häst som inte vet vilka signaler den behöver svara på och inte.

Jag kör ju också. Där används ju spö även som hjälp för att böja hästen och att styra den. I körning har man ju tömmar och spö och röst. Man har inga skänklar. Man kan inte inverka just genom att vrida på kroppen (förutom inverkan via tömmarna, då).
Att använda spö för att få hästen att reagera rätt verkar rimligt och logiskt.

"Med ett par snabba klatschar med spöt" är väl att fått känna av spöt?
Som förlängd arm är det jätte bra både vid ridning, körning och från marken.

 

[nullo-modo]

Spöets funktion har hästen lärt sig redan som unghäst under utbildningen. Man behöver inte slå hästen för att få effekt. Vid longering t ex börjar man ofta med spö i handen - långt - och behöver bara ”peka” eller möjligen peta med spöet för att få hästen att reagera.
Likadant uppepå ryggen. Hästen är väldigt känslig och behöver inte alls slås för att reagera.

Återigen - inte är det bättre att lära ryttarna på ridskolan att trycka och sparka/ driva starkt med sätet konstant? Bara för någon knasig idé om att ett spö = misshandel och tvång?
När jag tränar privatekipage idag är det just att få ryttarna att låta bli att driva och klämma med sin kropp som är svårt, något de lärt sig på ridskolor...

Ridskolehästen blir alltså ofta ”immun” för framåtdrivande skänkel, inte för att folk slår dem, utan för att tydligheten vad skänkeln betyder försvinner. Det finns inte en chans att ens den skickligaste instruktören kan få alla olika ryttare att trycka på exakt samma ställe, med samma styrka, på samma sätt, vilket skulle behövas för att helt behålla hästens känslighet (och iom det lydnad).

Någon gång har ju hästen också lärt sig att en spark i sidan betyder ”gå fram”? Hur tänker du dig att det har gått till? Jo nån har såklart sparkat mycket och ofta.... Det tycker jag är mycket värre än att hästen några gånger i sitt liv fått en klatsch med ett spö.

Visst är hästar känsliga och lyhörda.
Är inte emot spö jag är emot spö som framåtdrivande hjälpmedel.
Visst vet jag att inlärningen att gå framåt med hjälp av spö lärs in tidigt på hästen (har jobbat i stall).

 

[nullo-modo]

Ok, nu ska jag försöka mig på en ”hundliknelse”... Du ska lära hunden sitta. Du ger kommandot, hunden sitter inte. Du upprepar, hunden sitter inte. Nu visar du hunden vad du vill, genom att samtidigt trycka ned rumpan och få hästen att sitta.
Nu har du ju ”tvingat” hunden att sitta!!!
För hästutbildaren är spöet och ”trycka ned rumpan” samma sak. Man förtydligar vad man menar - tryck med skänkeln betyder ”fram”.

Hunden får ju beröm när den sitter, likaså hästen när den går fram. På så sätt ger man positiv förstärkning även i hästutbildning.

Så småningom så kan man korrigera hunden (som inte sitter direkt på kommando) genom att visa med handen i luften, dvs du behöver aldrig fysiskt ta i hunden. Spöet hos ryttaren är alltså samma sak.

Att trycka ner rupan på en hund för att den ska sitta är negativ förstärkning och det funkar bättre att lära ut med hjälp av posetiv förstärkning så jag själv väljer att ha en godis i handen och för handen över hundens huvud vilket får hunden att sätta sig (kanske inte första gången om hunden är uppe i varv) och sedan godis och beröm.

Ridning öht handlar mycket om negativ förstärkning, att något obehagligt upphör här djuret gör rätt.

 

[avslutat medlemskap]

Att trycka ner rupan på en hund för att den ska sitta är negativ förstärkning och det funkar bättre att lära ut med hjälp av posetiv förstärkning så jag själv väljer att ha en godis i handen och för handen över hundens huvud vilket får hunden att sätta sig (kanske inte första gången om hunden är uppe i varv) och sedan godis och beröm.

Ridning öht handlar mycket om negativ förstärkning, att något obehagligt upphör här djuret gör rätt.

Det går också hur bra som helst att lära gamla hästar sitta, min fjorda lärde jag att sitta på kommando. Lyhördhet och blixtsnabbt ta tillfället i akt är receptet, hon reste sig alltid sakta eftersom hon var väldigt bekväm av sig och ofta med baken sist så en gång puttade jag bara till henne försiktigt så hon satte sig igen när hon precis lättat på baken och gav henne godis och ett "sitt", det räckte. Efter några gånger där jag bara behövde invänta att hon börjat lyfta baken men satte ner den igen efter ett "sitt" och lite godis så behövde jag bara säga "sitt" så satte hon sig.

Vi hade mycket skit för oss hon och jag, efter midsommarfesten hos en granne en bit bort så sov vi över i samma box under samma täcke och höll på att skrämma slag på farfar i huset när han kom ner och skulle mata katterna på morgonen.

Förresten så går det att lära kossor sitta också, samt en hel massa annat kul. Visa bifogad fil 21368

 

[Carolininen]

Att trycka ner rupan på en hund för att den ska sitta är negativ förstärkning och det funkar bättre att lära ut med hjälp av posetiv förstärkning så jag själv väljer att ha en godis i handen och för handen över hundens huvud vilket får hunden att sätta sig (kanske inte första gången om hunden är uppe i varv) och sedan godis och beröm.

Ridning öht handlar mycket om negativ förstärkning, att något obehagligt upphör här djuret gör rätt.

Word
Det är så jag också upplever skillnaden.

 

[mackan]

Eller så tänker man att barnen lär sig att använda spö på ett lagom sätt genom att få rätt råd av en instruktör.

Jag använder spö.
När en häst som kan, väljer att maska så påminner jag om att den ska vara uppmärksam.
eller jag kan använda det på ett bakben för att hästen ska förstå att det var bakbenet jag ville ha reaktion i när jag lägger på skänkeln (inte helt självklart för den oskolade hästen, kanske).

Jag har en ponny som går godkänd LA dressyr (nätt och jämt godkänt, men det duger).
Hon är arbetsvillig och lätt att rida i form.
För mig och för andra som "kan" rida.
Men för den unga medryttaren som är lite "grön" är hon inte riktigt lika okomplicerad.
Hon gör inget farligt.
Men hon gör heller inte mer än hon känner sig tvungen till. Saktar ner, struntar i att ta galoppen, går absolut inte på tygel. Och flyttar sig inte sidvärtes i skänkelvikning. Och böjer varken mot öppna eller sluta, och struntar nog i ryggningen också.
Men om man petar försiktigt på henne med ett spö, så gör hon alla de där sakerna. Med gott humör och positiv attityd.

Varför hon inte går fram utan spö?
För att hon har kommit på att hon inte behöver jobba lika mycket. Hon springer dit hon ska, men tar inte i mer än nödvändigt.
Sist medryttaren red henne för instruktör fick medryttaren börja använda spöt och inte bara ha det i handen.
Resultatet var att ponnyn, som gärna fuskar lite, valde att lägga in galoppombyte på öppna delen av volten och fortsätta i förvänd galopp hellre än att fortsätta rättvänd galopp.
Ganska underhållande, faktiskt, att hon bytte "fusk-strategi" från att inte vilja galoppera till att inte vilja galoppera rätt galopp. Av att medryttaren petat en gång på henne med spöt så hon blev påmind om att man ska faktiskt jobba lite också, och inte bara larva på långsamt och oengagerat.

Jag tycker nog att om spöet behövs för att hästen ska svara fram så är det grunderna som inte funkar från ryttarperspektiv. Framåtbjudning får man bättre med att grunda hjälpgivningen och att hästen ska svara för skänkeln.
Hellre enligt mig att kittla till den med sporren för att kvicka på än att spöet måste finnas som framåtdrivande.

Jag använder själv kort spö vid dressyrridning ibland, att peta på ngt bakre ben (hästen fattar även om inte spöet läggs an så långt som bakbenet om hjälperna i övrigt är tydliga), samt att någon gång peta på bogen för att man vill att hästen ska höja sig från bogen.

 

[mackan]

Jo fast de är ju rovdjur, det hör väl liksom till att de är ute efter att jaga någonting. Om jag har familjens welsh i ett koppel är han hela tiden ute efter kaniner. Trots att han är helt otränad i jakt (och mycket annat... annars hade han väl inte dragit).

Det som är coolt är kanske att hans instinkt är att ställa och skälla inte att fånga in och bära hem.

Om du släpper en otränad häst och en otränad hund i en hage så känns det naturliga att hunden jagar och hästen springer liksom... det ligger i deras natur. Du får ju den effekten med en varg och en zebra också.

Sedan kanske man egentligen ska jämföra typ Saluki och Arabhäst. Som väl mer är avlade på samma vis än jakthund och generisk häst. Dvs arabhästar sägs väl praktiskt taget ha bott i tält och ätit dadlar. Andra hästar är nog mindre avlade på att vara med människor dagarna i ända, även om såklart hästar i krig varit det.

Fast nja- en hund är ju ett djur som otroligt mycket knyter an till människan den har närmast i sitt liv och i det längsta och till det yttersta älskar och dyrkar denna människa samtidigt som den har sin naturliga sida att göra/utöva det som närmast erbjuds den i träning under människan.

Jag tycker häst och hund blir svåra att likställa i sammanhanget då de är så totalt olika till sin natur och så även träningen av dem.

 

[mackan]

Är inte emot spö jag är emot spö som framåtdrivande hjälpmedel.

Ja precis. Om spö behövs/måste användas på rutin som framåtdrivande så brister det i grunden ang hästens utbildning från ryttarens sida och det är ett ”plåster” på grundproblemet som i det fallet är rätt stort.

 

[Lager]

…och @Cha9, @Carolininen @kryddelydd mfl...

Jag tänker att det är viss skillnad på en lektionshäst och en privathäst.

Lektionshästen har som jobb att lära folk rida. Den går nästan alltid med ryttare som inte kan, som inte ger rätt hjälp, som flaxar och gungar, etc. En sådan häst får inte lov att vara för känslig, då kommer den inte klara att få så många dubbla signaler hela tiden.

Den måste vara juste och försöka komma på vad det är som ryttaren försöker säga, och den måste även ignorera signaler den får då ryttare tappar balansen, tygeln glappar, ryttaren råkar kicka till, etc. Då är faktiskt ett spö en hjälp även för hästen - Du ska gå fram. Skit i allt det andra. Bara gå fram. Tack.

Jag vet inte exakt vad @Cha9 menade med klatsch men jag tog för givet att det inte var rapp.

Privathästar har inte samma situation av ständiga ryttarbyten och krav på att anpassa sig till nya fel hela tiden. Men istället för att lektionshästen ska fundera på om skänkeln verkligen betyder fram den här gången så kan de få en förstärkning med spö och så är den frågan klar. Jag tar som sagt för givet att hästarna inte misshandlas, eller hotas, utan att spöet är en förstärkning av skänkeln. Ett förtydligande.

 

[Hoarfrost]

…och @Cha9, @Carolininen @kryddelydd mfl...

Jag tänker att det är viss skillnad på en lektionshäst och en privathäst.

Lektionshästen har som jobb att lära folk rida. Den går nästan alltid med ryttare som inte kan, som inte ger rätt hjälp, som flaxar och gungar, etc. En sådan häst får inte lov att vara för känslig, då kommer den inte klara att få så många dubbla signaler hela tiden.

Den måste vara juste och försöka komma på vad det är som ryttaren försöker säga, och den måste även ignorera signaler den får då ryttare tappar balansen, tygeln glappar, ryttaren råkar kicka till, etc. Då är faktiskt ett spö en hjälp även för hästen - Du ska gå fram. Skit i allt det andra. Bara gå fram. Tack.

Jag vet inte exakt vad @Cha9 menade med klatsch men jag tog för givet att det inte var rapp.

Privathästar har inte samma situation av ständiga ryttarbyten och krav på att anpassa sig till nya fel hela tiden. Men istället för att lektionshästen ska fundera på om skänkeln verkligen betyder fram den här gången så kan de få en förstärkning med spö och så är den frågan klar. Jag tar som sagt för givet att hästarna inte misshandlas, eller hotas, utan att spöet är en förstärkning av skänkeln. Ett förtydligande.

Håller verkligen med, jag som ridit på ridskola i 15 år, haft medryttarhäst och ridit privata hästar sporadiskt känner en enorm skillnad på lektions kontra privathäst.
Privathästarna är lättare att rida i den bemärkelsen att de är ofantligt mycket känsligare för hjälper och gör rätt direkt så länge jag själv inte gör något helt knasigt. Jag kan göra en "galoppfattning" för att jag har tappat balansen - och hästen kommer att galoppera (och då kanske jag faktiskt åker av).
Samtidigt är lektionshästarna väldigt förlåtande, där kan jag göra massor med fel, tappa balansen på samma sätt som på privathästen, med skillnaden att lektionshästen fortsätter skritta på framåt som om inget hänt (och då åker jag med största sannolikhet inte av).

 

[Roheryn]

Såklart! Hästen utför en rörelse för att undvika obehag.
(Vill påminna om att jag i början av tråden skrev att jag INTE kan något om hur man tränar höstar och hur de tänker. Jag resonerar utifrån min hundträning.)

Är pet med spöet obehag? Är en skänkelhjälp obehag? Tygeltag?

Hästar och hundar tränas traditionellt på olika sätt - hundar oftast med positiv förstärkning ("sitt så får du godis") och hästar oftast med negativ förstärkning ("sväng åt höger när jag tar i höger tygel, så slutar jag ta i den när du svänger"). Så de allra flesta av våra traditionella ryttarhjälper innebär inverkan tills hästen gör det vi ber om och så fort den gör som vi vill upphör inverkan. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att "inverkan" är ett obehag, även om det såklart KAN göra det, mycket beroende på hur hästen är tränad.

Självklart går det - och är ofta väldigt effektivt - att träna hästen med hjälp av positiv förstärkning också. Men det är, vill jag påstå, inte alls lika vanligt som i hundvärlden och jag kan nog se varför - det är svårt att mitt i ridningen "göra paus" för godis till exempel, det är lättare med timingen att ge en snabb eftergift i tygeln. Berömma med rösten är väl det som kommer närmast tillhands i ridningen (och kan funka väldigt bra, särskilt om hästen innan lärt sig koppla berömmet till godis till exempel).

(Notera att "positiv" och "negativ" förstärkning här skall förstås som positiv = man lägger till något och negativ = man tar bort något. Det är alltså inte någon värdeladdning i orden i det här sammanhanget.)

 

[Roheryn]

Upplever absolut en skillnad mellan hundars arbetslust och hästars.
Inte att hästar inte vill jobba för de gör de gärna. Men släpper jag vår hund som är fullkomligt otränad men av jakthundsras- lös i skogen- så letar han omedelbart upp vilt och skäller. Det är typ omöjligt att få honom att sluta ens. I yngre år kunde han bli kvar i skogen över natten till och med.
En häst som älskar att hoppa trivs ju med uppgiften. Men även om den kan hoppa nåt hinder på eget bevåg så behöver den ju liksom inte hindras från det.
Hästar tror jag- vill ha trygghet. De vill att någon tydligt ska visa vad som händer. Vad det är spelar mindre roll men just att känna sig trygg är nog det som vårt samspel bygger på.

Joo... Men att en hund vill jaga när man släpper den lös är ju lite som att en häst börjar beta om man släpper den på gräs - det är liksom det de gör för att överleva. Och därmed inte helt jämförbart, tycker jag!

Håller med om att hästen - som är ett flyktdjur - vill ha trygghet först och främst. Kan därför uppleva hästar som mer tillfreds tillsammans med någon som tydligt "bestämmer över" dem än med någon som försöker vara "snäll" och vill låta "hästen bestämma". Inte alltid, men ofta.

 

[Ray]

Joo... Men att en hund vill jaga när man släpper den lös är ju lite som att en häst börjar beta om man släpper den på gräs - det är liksom det de gör för att överleva. Och därmed inte helt jämförbart, tycker jag!

Håller med om att hästen - som är ett flyktdjur - vill ha trygghet först och främst. Kan därför uppleva hästar som mer tillfreds tillsammans med någon som tydligt "bestämmer över" dem än med någon som försöker vara "snäll" och vill låta "hästen bestämma". Inte alltid, men ofta.

Det är ju inte jämförbart, det är lite min poäng. Hundar har i mycket ett större eget driv att utföra det vi vill att de ska utföra. Hur mycket hopp som än finns i en häst är det inte riktigt samma sak som ex jaktinstinkt.

Som gräsätare och flyktdjur har ju en häst en annan mentalitet än en hund. Sen är båda flockdjur och gillar att samarbeta.

 

[Roheryn]

Det är ju inte jämförbart, det är lite min poäng. Hundar har i mycket ett större eget driv att utföra det vi vill att de ska utföra. Hur mycket hopp som än finns i en häst är det inte riktigt samma sak som ex jaktinstinkt.

Som gräsätare och flyktdjur har ju en häst en annan mentalitet än en hund. Sen är båda flockdjur och gillar att samarbeta.

Ja, instämmer!

 

[avslutat medlemskap]

Kan därför uppleva hästar som mer tillfreds tillsammans med någon som tydligt "bestämmer över" dem än med någon som försöker vara "snäll" och vill låta "hästen bestämma". Inte alltid, men ofta.

Undantaget som bekräftar regeln levde jag ihop med under 17 härliga år, på förra stället var dom alltid 2 som ledde, aldrig ensamma vid hantering osv. och det funkade INTE. Här fick hon "fria tyglar" och fick vara med och bestämma samt, som "riktiga" hästfolk säger "ta över ledarskapet" och vi hade hur kul och trevligt som helst. Trygg individ, snabb i skallen, smart och aldrig långt till bus, så dom finns, dom som blir tryggast och lättast att ha att göra med bara dom får vara delaktiga i att bestämma eller bestämma helt.

 

[Roheryn]

Undantaget som bekräftar regeln levde jag ihop med under 17 härliga år, på förra stället var dom alltid 2 som ledde, aldrig ensamma vid hantering osv. och det funkade INTE. Här fick hon "fria tyglar" och fick vara med och bestämma samt, som "riktiga" hästfolk säger "ta över ledarskapet" och vi hade hur kul och trevligt som helst. Trygg individ, snabb i skallen, smart och aldrig långt till bus, så dom finns, dom som blir tryggast och lättast att ha att göra med bara dom får vara delaktiga i att bestämma eller bestämma helt.

Absolut! Men det beror också mycket på människan/människorna som hästarna har omkring sig. En människa som kan förbli tydlig och säker i sig själv även om hästen "får ta över" har i allmänhet inga problem med att också låta hästen bestämma en hel del - hästen vet ändå var den har sin människa och vad som gäller i umgänget med hen. Många människor blir dock osäkra och "veliga" när de vill låta hästen bestämma, och det är då som det brukar bli mindre bra, tycker jag, för då förstår inte hästen riktigt... Plus att det givetvis finns olika hästpersonligheter - både såna som vill bestämma mycket själva och såna som inte vill det!

 

[Badger]

Fast nja- en hund är ju ett djur som otroligt mycket knyter an till människan den har närmast i sitt liv och i det längsta och till det yttersta älskar och dyrkar denna människa samtidigt som den har sin naturliga sida att göra/utöva det som närmast erbjuds den i träning under människan.

Jag tycker häst och hund blir svåra att likställa i sammanhanget då de är så totalt olika till sin natur och så även träningen av dem.

Ja det är väl självklart att det är en gigantisk skillnad, det är helt olika typer av djur. Som har levt på lite olika sätt med oss.

Men jag tycker inte att det är konstigt eller speciellt att ett rovdjur gillar att jaga i skogen. Så just att en hund vill leta vilt i en skog tycker jag inte är ett bevis för att hunden är arbetsvillig. (hela vår skog är full av katter och rävar som jagar också) Sedan finns väl självklart andra beteenden som känns mer relevanta för det.

Man kan ju också tänka sig olika typ av grund"programmering" för gräsätare och rovdjur. Nu hittar jag på.

tex -spara på energi för att kunna springa senare, spara på energi för att gå långa sträckor och söka mat och vatten med minimal energiåtgång på vägen. (och ingen förmåga att "tänka framåt" och räkna ut att om jag springer nu och tränar så springer jag bättre sedan när rovdjuret kommer). Men självklart skönt och härligt att springa och träna, speciellt efteråt. (har hört om gamla tankar om att låta hästen få intryck av -arbete=gå till maten.)

och

-För att få mat måste jag spendera mycket energi, när jag har ätit kan jag vila. Jag kan sannolikt själv bestämma när jag använder energi nästa gång.

Båda kombinerade med tusentals år av att de mest samarbetsvilliga och positiva avlats på. Så att det finns en stor önskan och vilja att samarbeta med människa också. (jmf programmen där oerfarna fångar tämjer mustanger på några månader. Dvs det finns en -gilla människa/kunna tolka människa grund.)