Ni som skriver att ni fick rida ut/hantera hästar tidigt, ni har inte funderat på varför så många inte tycker att det är okej? Jag "lärde mig rida" som fyraåring på grannens islandshäst. Det gick till så att jag tog henne i pannluggen, drog med mig henne till motsatta sidan av hagen, klättrade upp på stenmuren och upp på henne. Så snart jag släppte pannluggen bar det av i full fart tillbaka till grinden. Det var bara ren och skär tur att inget hände. Ingen hjälm, ingen som visste var jag var eller vad jag gjorde. Så fortsatte det, hästar var då som nu mitt livselixir och jag gjorde allt för att vara i deras närhet. Som tioåring red jag och en åttaårig kompis ihop. Den ena hästen var en ren bockmaskin och den andre drog så snart vi vände hemåt, fullt ös hem och hoppade över porten som var 1,20 hög. Nästa häst jag red var visserligen lobotomerat snäll men för att kunna rida fick jag ta in deras tvååriga halvblodshingst. Han stod på bakbenen med mig många gånger och min axel slets ur led varje gång. Ingen som visste var jag var, ingen hemma på gården, ingen som hade koll. Jag var då 11 år. Visst har jag haft väldigt mycket roligt trots alla livsfarliga situationer jag utsatte mig för, som att ståendes galoppera på bockmaskinen med bara grimma och grimskaft, men som jag sa till min dotter, vill hon stå på en häst som galopperar så ja, självklart men då under kontrollerade former i form av voltige.
Jag hade inga engagerade föräldrar, ingen som egentligen brydde sig alls och de hade inte en susning om vad som kunde hända utan var mest lättade över att jag höll mig hemifrån. De har sett mig rida en gång, på avslutningen efter ett ridläger då de blev ditlurade av grannen som menade att jag inte fick plats i deras bil hem. Grannen sa att allt var slut strax innan avslutningen skulle börja för hen tyckte att det var hemskt att de inte ville komma dit och se. Mina föräldrars surhet över det faktum att de inte kunde åka därifrån direkt höll i sig länge länge.
Jag vet vad som kan hända. Jag har sett och varit med om så mycket och att låta en minderårig hantera hästar som hen inte ens känner finns inte på världskartan. Jag vill inte ens att min sambo hanterar mina hästar ensam mer än möjligtvis leda dem till/från hagen några meter för även om de är supersnälla så kan han inget, han kan inte läsa deras kroppsspråk och det är då det händer. Jag själv rider helst inte ensam för som sagt, jag vet vad som kan hända. Senast det hände en olycka i min närhet var det en mycket duktig ryttare som föll av. Det var inte alls hästens fel utan en ren och skär olycka där så många olika faktorer gjorde att det gick riktigt illa. Hen hade aldrig kunnat ringa efter ambulans efter den olyckan trots att hen hade mobilen i fickan och då var hen ändå vuxen. Vi pysslar med stora djur och även om de är fantastiska att umgås med så är vi människor så ynkligt ömtåliga. Vi måste därför både se faran, lära oss att läsa hästarna och lära oss att förebygga så mycket det bara går och inte utsätta oss för onödiga risker. För gör vi det finns ju tyvärr risken att vi inte kan njuta av deras sällskap mer.
Inte för att det minskar riskerna med att hålla på med hästar naturligtvis.
