M
Memmento
Vet inte hur jag ska börja, men tänkte höra om någon har erfarenheter från liknande hund, eller tips på hur jag ska göra.
Går och funderar på att omplacera hunden hos en mer "passande" familj, men det känns ju svårt på samma gång för vi tycker ju om honom!
Men iallafall:
Den är en liten kille på 6 månader. Blandras mellan Yorkshireterrier, ChineseCrested och Papillon.
Han har bott hos oss i ca 3 månader nu.
Valpköpet var planerat. Vi är hundvana och så även småbarnen. Så vi tyckte inte att det skulle vara några problem.
Vi sökte en familjehund, som kan följa med oss på allt vi hittar på. T.ex far ut och grillar, promenader, åker skidor osv osv. (Ja såklart inte långpromenader och hårt fysisk aktivitet nu när han är valp, men sedan när han vuxit upp)Alla rekommenderade oss någon hund ur "sällskapshunds-gruppen". Så hittade vi den här valpen som vi köpte.
Han kom hem till oss. Och fick den där lugna starten som valpar ska ha. Han fick bekanta sig med oss och med omgivningen. Men nu känns det som att vi är fast i en stor "stresscirkel". Allt har bara brakat lös, och jag förstår mig nästan inte på någonting
Vi har en grind till köket, där han får vara ! Köket är där hans bädd finns i ena rummet, och matskålen i andra. Han har sina leksaker här inne. Det är hans "frizon" eller hur man nu ska kalla det. Och så varje kväll får han komma med oss till tv-rummet och vara med oss. Vi är även så mycket som möjligt i köket, eftersom han inte ska vara ensam.
På natten får han ligga i sin bädd i en "kompostbur" bredvid vår säng.
I bilen har han en lagom stor bur bak i skuffen.
Allt det här har jag försökt fått in som rutin ända sedan vi fick hem han.
Jag har läst, och även fått råd av andra hundägare om oroliga och rädda hundar - och stressade.
Hur man ska göra osv. Och PRECIS så har vi gjort, men det känns bara som att det blir värre och värre utan att man gör nåt speciellt.
Jag kan absolut inte lämna hunden ensam. Så fort jag kliver över på andra sidan grinden till köket så börjar han gnälla. Ibland kan han gnälla även fast nån sitter i köket. Jag kan inte gå på toa eller byta blöjja på minstingen utan att han ska stå och gnälla. Mitt på dagen får han en "knäpp" då han står och morrar och skäller med svansen mellan benen.
Har även testat att gå ut en sväng själv (för att ensamhetsträna) och samma visa då. Skälla och gnälla.
Han är tyst och sover lugnt hela natten, men så fort jag visar tecken på att jag är vaken så börjar han gnälla, och där står han och gnäller och är ivrig tills jag lyfter upp han ur buren.
Sedan bilåkningen: Det gick skitbra till en början, sen pangbom blev han åksjuk i några bilturer. Sen pang bom gick det suveränt igen, sen helt plötsligt började han dreggla igen. Jag har observerat han lite nu, och speciella saker som utlöser det där är att jag skrapar rutorna, anväder vindrutetorkarna. Och så buren han har i bilen: Han var ju åksjuk, så jag köpte buren. Det gick kanonbra i den !! Han låg lugnt å sov, helnöjd i sin nya bur, sen en dag stog han där i sina egna spyor. Ett tag kunde man inte ens sätta han i bilen förrns dregget bara bubblade ur munnen. Men han har aldrig varit rädd för att hoppa in i bilen :O Nu har det gått bra ett tag, men nu börjas det igen :/ Tror det var det där dagen jag skrapade rutorna som startade det hela.
I övrigt är han ju en jätteduktig hund. Och otroligt lydig och duktig för att vara en valp. Han naffsar inte alls på händerna. Utan håller sig till leksakerna när vi leker. Han har bitit sönder lädret och stoppningen på alla mina 6 köksstolar, men sen han fick grisöra så har han slutat med det iallafall.
Sedan när han lämnas ensam måste han rota fram nåt papper eller liknande som han ska bita sönder i flera delar.
Vet inte ur jag ska göra längre. Tycker synd om hunden som inte alls klarar av det vi ska göra.
Vi åker ju bil ganska ofta, och det blir jättejobbigt när han har sina "åksjuke-perioder".
Funderar på om han inte ska bo hos ett ensamt par istället. Där han får full uppmärksamhet hela tiden.
För vi kan ju inte gå och anpassa oss efter hunden, och han verkar inte kunna anpassa sig efter oss riktigt.
Ibland är det jättebra, sen helt appropå blir han ett nervvrak :O
Så svårt också, för vi tycker ju om han, och var ju inställda på att ha han i 15 år framöver :O
Tror ni att det kan bli bättre ?
Hur ska man göra ?
Går och funderar på att omplacera hunden hos en mer "passande" familj, men det känns ju svårt på samma gång för vi tycker ju om honom!
Men iallafall:
Den är en liten kille på 6 månader. Blandras mellan Yorkshireterrier, ChineseCrested och Papillon.
Han har bott hos oss i ca 3 månader nu.
Valpköpet var planerat. Vi är hundvana och så även småbarnen. Så vi tyckte inte att det skulle vara några problem.
Vi sökte en familjehund, som kan följa med oss på allt vi hittar på. T.ex far ut och grillar, promenader, åker skidor osv osv. (Ja såklart inte långpromenader och hårt fysisk aktivitet nu när han är valp, men sedan när han vuxit upp)Alla rekommenderade oss någon hund ur "sällskapshunds-gruppen". Så hittade vi den här valpen som vi köpte.
Han kom hem till oss. Och fick den där lugna starten som valpar ska ha. Han fick bekanta sig med oss och med omgivningen. Men nu känns det som att vi är fast i en stor "stresscirkel". Allt har bara brakat lös, och jag förstår mig nästan inte på någonting
Vi har en grind till köket, där han får vara ! Köket är där hans bädd finns i ena rummet, och matskålen i andra. Han har sina leksaker här inne. Det är hans "frizon" eller hur man nu ska kalla det. Och så varje kväll får han komma med oss till tv-rummet och vara med oss. Vi är även så mycket som möjligt i köket, eftersom han inte ska vara ensam.
På natten får han ligga i sin bädd i en "kompostbur" bredvid vår säng.
I bilen har han en lagom stor bur bak i skuffen.
Allt det här har jag försökt fått in som rutin ända sedan vi fick hem han.
Jag har läst, och även fått råd av andra hundägare om oroliga och rädda hundar - och stressade.
Hur man ska göra osv. Och PRECIS så har vi gjort, men det känns bara som att det blir värre och värre utan att man gör nåt speciellt.
Jag kan absolut inte lämna hunden ensam. Så fort jag kliver över på andra sidan grinden till köket så börjar han gnälla. Ibland kan han gnälla även fast nån sitter i köket. Jag kan inte gå på toa eller byta blöjja på minstingen utan att han ska stå och gnälla. Mitt på dagen får han en "knäpp" då han står och morrar och skäller med svansen mellan benen.
Har även testat att gå ut en sväng själv (för att ensamhetsträna) och samma visa då. Skälla och gnälla.
Han är tyst och sover lugnt hela natten, men så fort jag visar tecken på att jag är vaken så börjar han gnälla, och där står han och gnäller och är ivrig tills jag lyfter upp han ur buren.
Sedan bilåkningen: Det gick skitbra till en början, sen pangbom blev han åksjuk i några bilturer. Sen pang bom gick det suveränt igen, sen helt plötsligt började han dreggla igen. Jag har observerat han lite nu, och speciella saker som utlöser det där är att jag skrapar rutorna, anväder vindrutetorkarna. Och så buren han har i bilen: Han var ju åksjuk, så jag köpte buren. Det gick kanonbra i den !! Han låg lugnt å sov, helnöjd i sin nya bur, sen en dag stog han där i sina egna spyor. Ett tag kunde man inte ens sätta han i bilen förrns dregget bara bubblade ur munnen. Men han har aldrig varit rädd för att hoppa in i bilen :O Nu har det gått bra ett tag, men nu börjas det igen :/ Tror det var det där dagen jag skrapade rutorna som startade det hela.
I övrigt är han ju en jätteduktig hund. Och otroligt lydig och duktig för att vara en valp. Han naffsar inte alls på händerna. Utan håller sig till leksakerna när vi leker. Han har bitit sönder lädret och stoppningen på alla mina 6 köksstolar, men sen han fick grisöra så har han slutat med det iallafall.
Sedan när han lämnas ensam måste han rota fram nåt papper eller liknande som han ska bita sönder i flera delar.
Vet inte ur jag ska göra längre. Tycker synd om hunden som inte alls klarar av det vi ska göra.
Vi åker ju bil ganska ofta, och det blir jättejobbigt när han har sina "åksjuke-perioder".
Funderar på om han inte ska bo hos ett ensamt par istället. Där han får full uppmärksamhet hela tiden.
För vi kan ju inte gå och anpassa oss efter hunden, och han verkar inte kunna anpassa sig efter oss riktigt.
Ibland är det jättebra, sen helt appropå blir han ett nervvrak :O
Så svårt också, för vi tycker ju om han, och var ju inställda på att ha han i 15 år framöver :O
Tror ni att det kan bli bättre ?
Hur ska man göra ?
Senast ändrad av en moderator: