Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.
När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.
Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.
Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.