Min man är (nog) alkoholist

[Lena Furberg]

Idag tror jag (?) att alkoholmissbruk inte är lika stigmatiserande som tidigare. Eller är det? Jag menar, idag går ju var och varannan kändis ut med att de är beroende av alkohol, tabletter, etc. Tillbringar tid på behandlingshem. När min pappa blev alkoholist (jag var ungefär 14 när det började så det var LÄNGESEN!) var det så skamligt att ingen, på flera år, ens klarade av att nämna ordet inför oss själva, absolut inte inför honom. Vi var helt ställda, det var så fruktansvärt, tänk om nån fick veta, och VAR han verkligen alkoholist, kunde det vara möjligt?? Vår fina, smarta, underbara pappa??

Idag hade jag dragit igång stora maskineriet DIREKT. Då var det alldeles för sent när vi väl försökte, långt långt alldeles för sent.

Så, mitt råd, igen, är att inte fundera mera. Inte smussla. Inte linda in nåt i bomull och försiktiga funderingar. Det går en elefant i vardagsrummet och snart är allt kraschat. Ignorera den inte.

 

[Wysiwyg]

Det här ställer jag mig också bakom: konfrontera, ställ krav och var stenhård, har du starkare vilja så kommer det att gå vägen

Ingen kan bota en alkoholist för att de har stark vilja. Din uppmaning kan leda till medberoende och att folk med alkoholister runt sig kör slut på sig själva för att de tror de kan bota sin partner/pappa/bror/anhörig.

 

[Anders]

Idag tror jag (?) att alkoholmissbruk inte är lika stigmatiserande som tidigare. Eller är det? Jag menar, idag går ju var och varannan kändis ut med att de är beroende av alkohol, tabletter, etc. Tillbringar tid på behandlingshem. När min pappa blev alkoholist (jag var ungefär 14 när det började så det var LÄNGESEN!) var det så skamligt att ingen, på flera år, ens klarade av att nämna ordet inför oss själva, absolut inte inför honom. Vi var helt ställda, det var så fruktansvärt, tänk om nån fick veta, och VAR han verkligen alkoholist, kunde det vara möjligt?? Vår fina, smarta, underbara pappa??

Idag hade jag dragit igång stora maskineriet DIREKT. Då var det alldeles för sent när vi väl försökte, långt långt alldeles för sent.

Så, mitt råd, igen, är att inte fundera mera. Inte smussla. Inte linda in nåt i bomull och försiktiga funderingar. Det går en elefant i vardagsrummet och snart är allt kraschat. Ignorera den inte.

Mycket bra inlägg tycker jag, jag kan inte säga att jag har så stor erfarenhet av just alkoholberoende men allmänt är det precis vad jag anser.

 

[Anders]

Ingen kan bota en alkoholist för att de har stark vilja. Din uppmaning kan leda till medberoende och att folk med alkoholister runt sig kör slut på sig själva för att de tror de kan bota sin partner/pappa/bror/anhörig.

Jag tror att det rätta är att, precis som @Lena Furuberg skriver är att slå på stora trumman, inte hymla bortförklara eller något annat, utan lyfta problemet och utan skamkänslor.

 

[Wysiwyg]

Jag tror att det rätta är att, precis som @Lena Furuberg skriver är att slå på stora trumman, inte hymla bortförklara eller något annat, utan lyfta problemet och utan skamkänslor.

Fast det var inte det du skrev i inlägget jag citerade. Där skrev du att om TS har starkare vilja kommer det gå vägen. Vilket jag tycker är helt fel, alkoholism har ingenting med en anhörigs vilja att göra.

 

[Kattennizze]

Jag tror inte på hot och ultimatum. Jag tror på att berätta vad hans drickande gör med dig. Hur det känns i dig och hur du påverkas. Du måste sätta upp gränser runt dig själv och också hålla dem. Vill du inte leva som du gör nu så måste det till en förändring. Antingen att din partner slutar dricka eller att du flyttar men det får aldrig bli något hot utan det måste vara en gräns runt dig själv som inte kan flyttas. Så fort man uttalar ett hot som "om du inte slutar dricka så flyttar jag". Så har man också satt sig själv på pottkanten. Antingen blir besvikelsen hos partnern så stor att hen ber en dra, hen börjar smyga eller faller ännu djupare i sitt beroende för att hen blir så nedstämd (vilket lätt gör att man blir än mer medberoende för att man känner sig skyldig vilket man såklart inte är). Eller så ser partnern att man inte gör allvar av sitt hot och då kan hen ju fortsätta som vanligt för då är det bara ord som inte betyder någonting.

En person som börjar dricka sådana mängder hade jag också frågat varför. Hen kanske inte vill berätta det för mig men det kan få henom att börja ifrågasätta sig själv. Vad är det som gör att hen dricker så mycket och så ofta. Om hen inte har trillat dit fullständigt så kan det faktiskt göra att hen får upp ögonen.

Fast jag vet inte vilket ansvar jag har som medberoende och anhörig att börja nysta i varför min partner dricker. Det känns mer som ett sätt att gräva ned sig djupare i medberoendet. Jag skulle för min egen skull och för att inte bli ännu mer medberoende söka dels hjälp för det, och dels ställa ultimatum, sök behandling eller så flyttar jag. Det är blir en tydlig gräns för mig, att jag inte blir mer medberoende. Jag tycker det är väldigt viktigt eftersom kvinnor i allmänhet är vårdande och ger omsorg om andra och därför har lättare att trilla ned i medberoendet. Jag resonerar på samma sätt om min partner skulle ha psykisk ohälsa, hans problem och hans ansvar att deala med. Sen att vara ett stöd på ett icke medberoende sätt är en helt annan sak, men det är mer att vara medmänsklig tycker jag. Sen vet vi ju inte vilken grad av beroende som TS man har, men det är här allmänt om man vet att ens partner har ett pågående alkoholmissbruk. Alltså, det är ju inte fråga om att tro på ultimatum och dylikt utan det handlar ju mer om vilken behandling som passar bäst enligt rådande evidens för en beroendeproblematik. Jag vet inte procenttalen för de alkoholister som blir nyktra och sedan håller sig nyktra. Tyvärr anar jag att det är rätt få och att mörkertalet är stort. Med reservation för att vi inte vet om TS:s man har ett pågående alkoholmissbruk utan antydningar bara om det. Med det menar jag att alkoholism är en väldigt svår och komplex sjukdom med få som klarar sig ut ur den.

 

[Anders]

Fast det var inte det du skrev i inlägget jag citerade. Där skrev du att om TS har starkare vilja kommer det gå vägen. Vilket jag tycker är helt fel, alkoholism har ingenting med en anhörigs vilja att göra.

Att konfrontera, ställa hårt mot hårt, slå på stora trumman och lyfta problemet utan skamkänslor är att vilja som jag ser det.

 

[Wysiwyg]

Att konfrontera, ställa hårt mot hårt, slå på stora trumman och lyfta problemet utan skamkänslor är att vilja som jag ser det.

Jaha så om den strategin inte går vägen ville man inte nog mycket då?

Som jag ser det behöver en anhörig inte göra någonting alls. Inte slå på någon trumma, inte ställa hårt mot hårt, inte konfrontera. Hen behöver bara ta hand om sig själv och se till sina egna gränser i situationen. Avlägsna sig därifrån om hen mår dåligt. Inte känna sig skyldig för att hen inte "gör nog" eller "vill nog".

Jag tycker det är direkt skadligt att sprida att man med vilja, ultimatum och synliggörande kan hjälpa sin anhörig ur alkoholism. Det fungerar inte så. Den enda någon kan hjälpa i en sådan situation är sig själv.

 

[Lena Furberg]

Det här med medberoende etc är jättesvårt. VI var helt klart medberoende, men delvis pga rädslan att just konfrontera, säga de raka, svåra orden, peka på elefanten. Visst hade vi kunnat kasta ut pappa vid första tecken på problem, men jag är övertygad om att hela katastrofen kunnat avvärjas om familjen vågat ställa honom mot väggen DIREKT. Problem inom en familj behöver inte alltid lösas genom att man slänger ut personen med problem så fort problemet upptäcks.

Vi hade ett helvete i drygt 35 år innan han dog, och visst var vi medberoende. Hela vår existens var färgad på alla plan av hans alkoholism. Det är den fortfarande, i vissa avseenden.

Att man ställer krav betyder inte att man försöker påverka en motvillig alkoholist. Eller för all del familjemedlem med anorexi, drogmissbruk, etc Hen kanske VILL få hjälp. Jag vet fortfarande inte om min pappa egentligen ville, men vi försökte (vågade) aldrig ens ta reda på det, förrän långt senare och då var loppet kört.

 

[Wysiwyg]

Att konfrontera, ställa hårt mot hårt, slå på stora trumman och lyfta problemet utan skamkänslor är att vilja som jag ser det.

Och utan "skamkänslor är att vilja", alltså jag blir faktiskt provocerad. Vem är du att säga vem som får känna skam över vad? Det kan vara en oerhörd skam att tex hämta sin sin förälder avsvimmad i trapphuset när grannarna ringt, att varje bortbjuden middag bära hem sin partner för att hen inte kan kontrollera sitt intag, att vara rädd för att ringa släktingar efter släktkalas för att partnern ställt till med en scen eller för den delen att lämna sin partner för att hen väljer alkohol framför förhållandet och kanske även barnen.

Att då komma med ett hurtigt "lyft problemet utan skamkänslor", ja det får mig att vilja skrika rakt ut. Speciellt om det kommer från någon som säger sig inte ha några erfarenheter från alkoholism. Såklart att det inte ÄR en skam och att det inte ska tabubeläggas, men vi väljer inte alltid vad vi känner skam för. Och att en sjuk alkoholist väljer att dricka framför relationen med sina anhöriga, kan vara så skamfyllt och smärtsamt att det finns inte. Och då får du det till att man bara kan VILJA mer så slipper man skamkänslorna?

 

[sassiball]

Och utan "skamkänslor är att vilja", alltså jag blir faktiskt provocerad. Vem är du att säga vem som får känna skam över vad? Det kan vara en oerhörd skam att tex hämta sin sin förälder avsvimmad i trapphuset när grannarna ringt, att varje bortbjuden middag bära hem sin partner för att hen inte kan kontrollera sitt intag, att vara rädd för att ringa släktingar efter släktkalas för att partnern ställt till med en scen eller för den delen att lämna sin partner för att hen väljer alkohol framför förhållandet och kanske även barnen.

Att då komma med ett hurtigt "lyft problemet utan skamkänslor", ja det får mig att vilja skrika rakt ut. Speciellt om det kommer från någon som säger sig inte ha några erfarenheter från alkoholism. Såklart att det inte ÄR en skam och att det inte ska tabubeläggas, men vi väljer inte alltid vad vi känner skam för. Och att en sjuk alkoholist väljer att dricka framför relationen med sina anhöriga, kan vara så skamfyllt och smärtsamt att det finns inte. Och då får du det till att man bara kan VILJA mer så slipper man skamkänslorna?

Det här väcker så starka känslor hos mig och säkert de flesta som växt upp med alkoholism. Kan inte låta bli att svara! Samhället runtomkring förväntar ju sig att familjen ska vara beskyddande och medberoende för den som dricker! Minns tydligt en gång när morsan somnat full o spytt upp något, kanske vin men kunde varit annan blodblandad vätska också. Pappa försökte få liv i henne men det var omöjligt, han blev rädd och ringde ambulansen. Jag minns att jag satte mig tittande på TV medan mamma låg där i sina spyor. Jag var så ARG! Sen när ambulanspersonalen kom började de ställa frågor till mig och undrade om jag kunde hjälpa till. Haha, varför skulle jag , ett barn hjälpa till!? Det var samma sak när folk ringde och berättade att mamma hade kört bil full etc. Varför i hela friden ringa o säga det till mig, och inte till polisen? Jag behövde inte direkt mer information, visste precis vad hon gick för. Blir arg bara jag tänker på det!

 

[TinyWiny]

Fast jag vet inte vilket ansvar jag har som medberoende och anhörig att börja nysta i varför min partner dricker. Det känns mer som ett sätt att gräva ned sig djupare i medberoendet. Jag skulle för min egen skull och för att inte bli ännu mer medberoende söka dels hjälp för det, och dels ställa ultimatum, sök behandling eller så flyttar jag. Det är blir en tydlig gräns för mig, att jag inte blir mer medberoende. Jag tycker det är väldigt viktigt eftersom kvinnor i allmänhet är vårdande och ger omsorg om andra och därför har lättare att trilla ned i medberoendet. Jag resonerar på samma sätt om min partner skulle ha psykisk ohälsa, hans problem och hans ansvar att deala med. Sen att vara ett stöd på ett icke medberoende sätt är en helt annan sak, men det är mer att vara medmänsklig tycker jag. Sen vet vi ju inte vilken grad av beroende som TS man har, men det är här allmänt om man vet att ens partner har ett pågående alkoholmissbruk. Alltså, det är ju inte fråga om att tro på ultimatum och dylikt utan det handlar ju mer om vilken behandling som passar bäst enligt rådande evidens för en beroendeproblematik. Jag vet inte procenttalen för de alkoholister som blir nyktra och sedan håller sig nyktra. Tyvärr anar jag att det är rätt få och att mörkertalet är stort. Med reservation för att vi inte vet om TS:s man har ett pågående alkoholmissbruk utan antydningar bara om det. Med det menar jag att alkoholism är en väldigt svår och komplex sjukdom med få som klarar sig ut ur den.

Jag tror att du missförstod mig eller så tycker vi olika. Jag menar inte att någon har något ansvar utan att jag av omtanke hade frågat, inte av medberoende utan för att det är sådan jag är. Inte för att jag skulle lösa partnerns problem och jag skulle inte heller börja nysta utan är det något som hjälper att ventilera med mig så visst, helt okej, men annars får ju partnern söka hjälp för problemet. (Nu pratar jag alltså inte bara om vid beroende utan även allmänt.)

För mig är ultimatum och hot inget som har i ett förhållande att göra. Jag sätter gränserna runt mig och trampar partnern över dem så behöver jag inte säga att om du inte slutar så går jag för det vet redan min partner.

Självklart är det partners problem och det ska vara partnerns problem. Jag kan säga att jag är oerhört tacksam för att min partner inte är den omhändertagande typen för då hade jag mått ännu sämre under den svåra sjukdomstiden om han skulle sprungit och fixat allt hela tiden. Men bad jag om hjälp så hjälpte han och det är så ett förhållande ser ut i min värld oavsett om man är sjuk eller frisk. Skulle jag däremot krävt att han tänjde på sina gränser för att hjälpa mig så hoppas jag verkligen att han hade sagt tack och hej för det är inte okej någonstans. Varken vid fysiska, psykiska eller beroendesjukdomar.

Självklart får man ju själv också fundera på om man vill leva med en alkoholist, drickande såväl som nykter. Precis som man får fundera vid andra sjukdomar. Det är jobbigt och det påverkar en oavsett om man är medberoende eller inte och den enda som har svaret på den frågan är en själv.

 

[Lena Furberg]

Här tänker jag framförallt på ts, och hennes funderingar kring om där egentligen finns ett verkligt problem eller ej. Och det gör det. Utan tvekan. Här tror jag (TROR) att det skulle gå att ställa mannen mot väggen, peka på elefanten och utan omsvep tala om vad som gäller. Jag vet ju inte hur långt det gått och om där finns någon vilja att sluta med öl och whisky. Men ju längre tiden går desto svårare blir det och då måste man gå, om man vill ha ett bra liv själv. Det är för jävligt.

Vi tassade på tå och vågade inte säga ett knyst, bara torkade, stöttade, bar och pusslade febrilt för att få tillvaron att gå ihop. Han behövde inte göra något alls, inte ens svara på några frågor. Inte förrän långt senare och då fanns ingen återvändo. Det är det jag menar med att det kanske idag är enklare att tala om alkoholism? Man vågar använda ordet? Eller?

 

[prinsessfeminist]

Det här väcker så starka känslor hos mig och säkert de flesta som växt upp med alkoholism. Kan inte låta bli att svara! Samhället runtomkring förväntar ju sig att familjen ska vara beskyddande och medberoende för den som dricker! Minns tydligt en gång när morsan somnat full o spytt upp något, kanske vin men kunde varit annan blodblandad vätska också. Pappa försökte få liv i henne men det var omöjligt, han blev rädd och ringde ambulansen. Jag minns att jag satte mig tittande på TV medan mamma låg där i sina spyor. Jag var så ARG! Sen när ambulanspersonalen kom började de ställa frågor till mig och undrade om jag kunde hjälpa till. Haha, varför skulle jag , ett barn hjälpa till!? Det var samma sak när folk ringde och berättade att mamma hade kört bil full etc. Varför i hela friden ringa o säga det till mig, och inte till polisen? Jag behövde inte direkt mer information, visste precis vad hon gick för. Blir arg bara jag tänker på det!

Jag känner med din ilska! Jag hade också blivit arg och kanske stängt av allt vad "omsorgskänslor" heter.
Jag känner till en person vars mamma var svårt sjuk och denne ungdom hade att se efter hennes mående alla timmar när denne inte var i skolan.
En vacker dag blev mamman riktigt dålig och ambulans tillkallades. Ungdomen skrattade och tyckte mamman skulle ta hand om sig själv bättre.

När vi fick höra om detta, så kände jag så med ungdomen. Fy farao för att varje dag ha detta enorma ansvar på sina axlar. Jag kan förstå ilskan och bitterheten. Men för några andra som hörde detta, så var det så förfärligt att ungdomen kunde göra sin mamma så "illa".

Jag tror bakom varje ilskeyttring i sådana här lägen, så finns en stor svart, oformlig sorg och känsla av vanmakt och frustration.

Vem kan klandra en för sina känslor?

 

[sassiball]

Här tänker jag framförallt på ts, och hennes funderingar kring om där egentligen finns ett verkligt problem eller ej. Och det gör det. Utan tvekan. Här tror jag (TROR) att det skulle gå att ställa mannen mot väggen, peka på elefanten och utan omsvep tala om vad som gäller. Jag vet ju inte hur långt det gått och om där finns någon vilja att sluta med öl och whisky. Men ju längre tiden går desto svårare blir det och då måste man gå, om man vill ha ett bra liv själv. Det är för jävligt.

Vi tassade på tå och vågade inte säga ett knyst, bara torkade, stöttade, bar och pusslade febrilt för att få tillvaron att gå ihop. Han behövde inte göra något alls, inte ens svara på några frågor. Inte förrän långt senare och då fanns ingen återvändo. Det är det jag menar med att det kanske idag är enklare att tala om alkoholism? Man vågar använda ordet? Eller?

Det kanske är lättare idag, svårt att säga. Jag minns också att vi inte vågade ens andas ordet alkoholist i närheten av mamma, det var så laddat!. Samtidigt så vet man ju inte, det är kanske precis lika laddat idag att ta upp det, för just den familjen blir det ju en "ny upplevelse".

 

[prinsessfeminist]

Vi tassade på tå och vågade inte säga ett knyst, bara torkade, stöttade, bar och pusslade febrilt för att få tillvaron att gå ihop. Han behövde inte göra något alls, inte ens svara på några frågor. Inte förrän långt senare och då fanns ingen återvändo. Det är det jag menar med att det kanske idag är enklare att tala om alkoholism? Man vågar använda ordet? Eller?

Nej, man vågar inte. Stämningen blir så dålig då. Och det är lätt att "låta tiden gå". Min ena förälder är nu 70+ och alkoholen har stor plats i livet sedan pensionen för drygt fem år sedan.

Det finns inga "bevis", inga fyllekvällar, bilkörning (vad vi vet) och allt sköts snyggt och propert. Men mängden alkohol är hög och förmodligen högre än vad vi tror...

Frågan är när man skall agera? Jag har sagt att jag varit bekymrad över den höga alkoholkonsumtionen tidigare (även innan pensionen), men det blev - just det - dålig stämning.

Så jag vet inte... Jag skall erkänna att jag mest håller mig undan. den andra föräldern är det ingen idé att prata med. Den föräldern "sällskapsdricker", men jag misstänker att även denna person har problem.

Men om de skulle erkänna/förstå detta... gud nej. Never.

 

[Ray]

Det här väcker så starka känslor hos mig och säkert de flesta som växt upp med alkoholism. Kan inte låta bli att svara! Samhället runtomkring förväntar ju sig att familjen ska vara beskyddande och medberoende för den som dricker! Minns tydligt en gång när morsan somnat full o spytt upp något, kanske vin men kunde varit annan blodblandad vätska också. Pappa försökte få liv i henne men det var omöjligt, han blev rädd och ringde ambulansen. Jag minns att jag satte mig tittande på TV medan mamma låg där i sina spyor. Jag var så ARG! Sen när ambulanspersonalen kom började de ställa frågor till mig och undrade om jag kunde hjälpa till. Haha, varför skulle jag , ett barn hjälpa till!? Det var samma sak när folk ringde och berättade att mamma hade kört bil full etc. Varför i hela friden ringa o säga det till mig, och inte till polisen? Jag behövde inte direkt mer information, visste precis vad hon gick för. Blir arg bara jag tänker på det!

Åh vad jag känner igen det du skriver.
Just känslan när man faktiskt känner att man inte vill/kan/orkar hjälpa
Det är lätt för människor utifrån att tycka att man ska bry sig om just nära som dricker och ta hand om. Bära hem dom. Eller i vart fall in i huset.
Men nej, jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte hjälpte nog. Jag höll någon slags kontakt och det tycker jag var nog. Men den smärtan att se någon man älskar bete sig så vårdslöst mot sig själv och hela omgivningen den är svår att förstå om man inte varit där

 

[lady_vip]

Nej, man vågar inte. Stämningen blir så dålig då. Och det är lätt att "låta tiden gå". Min ena förälder är nu 70+ och alkoholen har stor plats i livet sedan pensionen för drygt fem år sedan.

Det finns inga "bevis", inga fyllekvällar, bilkörning (vad vi vet) och allt sköts snyggt och propert. Men mängden alkohol är hög och förmodligen högre än vad vi tror...

Frågan är när man skall agera? Jag har sagt att jag varit bekymrad över den höga alkoholkonsumtionen tidigare (även innan pensionen), men det blev - just det - dålig stämning.

Så jag vet inte... Jag skall erkänna att jag mest håller mig undan. den andra föräldern är det ingen idé att prata med. Den föräldern "sällskapsdricker", men jag misstänker att även denna person har problem.

Men om de skulle erkänna/förstå detta... gud nej. Never.

De är från den generationen också, de har säkert sett massor av alkoholmissbruk som kallats nåt annat, klena nerver, sängfösare etc.
Alla alkoholister jag känner missbrukar pga ångest, som de inte vill kännas vid. Sen är ju alkohol i sig ångestbildande.

Svår sits för dig, om du orkar, ta upp det med dem. De vet definitivt om att de dricker för mycket, men kommer antagligen inte att erkänna. Det är också en grej med missbruk, de blir lögnare.

 

[prinsessfeminist]

De är från den generationen också, de har säkert sett massor av alkoholmissbruk som kallats nåt annat, klena nerver, sängfösare etc.
Alla alkoholister jag känner missbrukar pga ångest, som de inte vill kännas vid. Sen är ju alkohol i sig ångestbildande.

Svår sits för dig, om du orkar, ta upp det med dem. De vet definitivt om att de dricker för mycket, men kommer antagligen inte att erkänna. Det är också en grej med missbruk, de blir lögnare.

De är, som babyboomers är mest - extremt bortskämda. Ingenting fattas dem. Vill de resa, så gör de det. Vill de äta gott, så gör de det.

De har och har haft bra jobb, status och god ekonomi. De "unnar sig guldkant" i tillvaron och den ena arbetar ännu med sin firma (vilket gör att den personen iaf är helt nykter dagtid, och jag misstänker inget annat).

De har umgåtts med likasinnade och det var alltid öl och vin på helgen när jag växte upp. Men fint vin och goda ölsorter och "finsmakande" skulle det vara!

Jag tänker på TS och situationen med sambon. Det ser nog så olika ut, det där med missbruk, men jag tror att det handlar om missbruk när man av någon anledning känner sig obekväm.

Det är naturligtvis MYCKET svårare att leva tillsammans med personen; än att vara vuxet barn med egen familj en bra bit ifrån, som i mitt fall.

Jag vet inte om jag skall konfrontera. Jag tror att de vet att de har problem, och de ljuger för sig själva, och att jag skulle "voilá!" komma med något som nu skulle få dem att må bättre, det är hyfsat osannolikt.

Kanske har jag resignerat och bara struntar i det hela?

 

[sassiball]

Nej, man vågar inte. Stämningen blir så dålig då. Och det är lätt att "låta tiden gå". Min ena förälder är nu 70+ och alkoholen har stor plats i livet sedan pensionen för drygt fem år sedan.

Det finns inga "bevis", inga fyllekvällar, bilkörning (vad vi vet) och allt sköts snyggt och propert. Men mängden alkohol är hög och förmodligen högre än vad vi tror...

Frågan är när man skall agera? Jag har sagt att jag varit bekymrad över den höga alkoholkonsumtionen tidigare (även innan pensionen), men det blev - just det - dålig stämning.

Så jag vet inte... Jag skall erkänna att jag mest håller mig undan. den andra föräldern är det ingen idé att prata med. Den föräldern "sällskapsdricker", men jag misstänker att även denna person har problem.

Men om de skulle erkänna/förstå detta... gud nej. Never.

Är du orolig för dem så är det väl bra, gjort i all välmening att lyfta frågan. Men om det mest blir dålig stämning och du i övrigt inte påverkas av deras drickande så kanske du ska acceptera läget? Det enda du egentligen kan göra är väl att informera om att det finns hjälp att få, om man är beredd att ta emot hjälpen. Vill de inte det så försök släppa det.