H
Heisan
Jag har sådan fruktansvärd ångest, min älskade treårige travare Hälge, som jag o min dotter såg födas, nödslaktades igår då hans tarmar ramlade ur efter kastreringen i förrgår. I tisdags hämtade vi in honom från sommarbetet o stallade upp honom, vi hade en sådan underbar dag med honom. Han är världens goaste häst. Igår var jag i stallet på morgonen, mockade, gosade gjorde i ordning maten o släppte ut honom-vilket veterinären sa åt mig att jag skulle göra. Jag hinner knappt komma hem innan jag får ett samtal om att ett par tjejer sett att det droppar blod, jag ber dem kolla till honom en gång till o tänker åka till honom efter frukosten-ett par minuter senare ringer de o säger att tarmarna faller ur o frågar om de ska ringa vet. Vilket de gör, jag kör alldeles för snabbt till stallet o där ligger min pålle, han reser på sig när han hör min röst o han har så ont, så väldigt ont.
Han kastar sig i leran o skvätter upp smuts på tarmarna o jag vet att det är kört. Min älskade pålle, vi som har planerat för minst 20 år till tillsammans... Vet kommer snabbt o konstaterar att det inte finns något att göra o sedan är han borta.. Jag kommer aldrig höra hans lyckliga gnägg när han hör att jag kommer, aldrig känna hans varma andedräkt igen... Det känns så orättvist... Hela familjen är chockad o ledsen...
Min enda tröst är att har haft ett väldigt bra liv, det korta som blev, han har varit lycklig från start o han hade ont en väldigt kort stund, det gick max 45 min från det hände tills han var borta. Tänk om tjejerna inte hade sett det, då hade han plågats i timmar innan han dog. Jag måste fokusera på det som varit bra annars känns det som om jag går under-hur kan en häst påverka en såhär? Jag kommer aldrig bli samma människa som jag var innan detta...
Han kastar sig i leran o skvätter upp smuts på tarmarna o jag vet att det är kört. Min älskade pålle, vi som har planerat för minst 20 år till tillsammans... Vet kommer snabbt o konstaterar att det inte finns något att göra o sedan är han borta.. Jag kommer aldrig höra hans lyckliga gnägg när han hör att jag kommer, aldrig känna hans varma andedräkt igen... Det känns så orättvist... Hela familjen är chockad o ledsen...
Min enda tröst är att har haft ett väldigt bra liv, det korta som blev, han har varit lycklig från start o han hade ont en väldigt kort stund, det gick max 45 min från det hände tills han var borta. Tänk om tjejerna inte hade sett det, då hade han plågats i timmar innan han dog. Jag måste fokusera på det som varit bra annars känns det som om jag går under-hur kan en häst påverka en såhär? Jag kommer aldrig bli samma människa som jag var innan detta...
Senast ändrad av en moderator: