L
Lyngey
Hej alla kloka bukefalosmedlemmar!
Jag har levt "vid sidan av" detta forum under många år och känner flera av nicken i verkligheten då de varit på vår gård på kurs/läger etc. Detta är dock första gången jag själv skriver.
Saken är denna: Efter många år i hästlivet skiljde jag och min fru oss, sålde gården och gick åt olika håll. Idag fungerar det mesta suveränt. Vi har en bra relation och funkar som varandras vänner och resurspersoner. (man kan inte få bättre resursperson än den som funnits nära inpå en nästan 20 år...)
Hon har idag en ny livskamrat, så även jag. De har fått en liten sedan de flyttade ihop och på min kant har lillen fått en "plast"-storasyster som bor här varannan vecka.
Vi delar beslut lika om lillen och har vårdnad 50/50. Lillen bor dock mest hos mitt ex av olika skäl. Ett av dem är att jag tycker hon gör ett fantastiskt bra jobb med vår son och så är mitt nya jobb krävande tidsmässigt. Vi bor också nu 22 mil ifrån varandra. Jag hämtar lillen varannan helg och har honom 3 dagar. ( mitt företag är stängt måndagar så denna dag har vi ihop också) Ibland har jag honom några dagar längre men i huvudsak är det denna rutin som gäller.
Problemet då?
Jo, min sambo får inga gratis biljetter in i lillens hjärta. Han har tagit som sin uppgift att ignorera henne, inte svara på tilltal och aldrig ge ett uns av vänlighet i retur. Hon vet att han är liten, är tålmodig och vill inte kräva vare sig kärlek eller respekt i rädsla för att allt kan gå över styr. Vi har försökt invänta att han blir lite större och lättare att resonera med men det tröttar i längden att ha en liten beslutsam 4-åring som demonstrativt visar att han minsann inte tänker vara gullig... Vi har nu tassat runt problemet i mer än ett år.
Måste också förtydliga att jag växte upp med liknande omständigheter och att vi barn då var tvungna att visa kärlek som inte var äkta, be om ursäkt trots att vi inte tyckte oss ha gjort fel och min sambo (samt mitt ex) har liknande erfarenheter och vi skyr alla att tvinga honom på situationer eller människor som han inte själv anammat eller förstår.
Respekt är förmodligen nyckelordet och en start. Om det gäller någon annan så är man klok och kan ge råd. Men nu handlar det om en själv och plötsligt är man ganska vilsen.
Min sambo blev idag ledsen när han inte kunde svara på en enkel fråga vid matbordet utan bara pös iväg med obekymrad min. Så jag gör nu det som legat på lut ett tag, skaffar mig ett nick och frågar Er härinne.
Hur börjar man nysta i detta?
mvh
.
Jag har levt "vid sidan av" detta forum under många år och känner flera av nicken i verkligheten då de varit på vår gård på kurs/läger etc. Detta är dock första gången jag själv skriver.
Saken är denna: Efter många år i hästlivet skiljde jag och min fru oss, sålde gården och gick åt olika håll. Idag fungerar det mesta suveränt. Vi har en bra relation och funkar som varandras vänner och resurspersoner. (man kan inte få bättre resursperson än den som funnits nära inpå en nästan 20 år...)
Hon har idag en ny livskamrat, så även jag. De har fått en liten sedan de flyttade ihop och på min kant har lillen fått en "plast"-storasyster som bor här varannan vecka.
Vi delar beslut lika om lillen och har vårdnad 50/50. Lillen bor dock mest hos mitt ex av olika skäl. Ett av dem är att jag tycker hon gör ett fantastiskt bra jobb med vår son och så är mitt nya jobb krävande tidsmässigt. Vi bor också nu 22 mil ifrån varandra. Jag hämtar lillen varannan helg och har honom 3 dagar. ( mitt företag är stängt måndagar så denna dag har vi ihop också) Ibland har jag honom några dagar längre men i huvudsak är det denna rutin som gäller.
Problemet då?
Jo, min sambo får inga gratis biljetter in i lillens hjärta. Han har tagit som sin uppgift att ignorera henne, inte svara på tilltal och aldrig ge ett uns av vänlighet i retur. Hon vet att han är liten, är tålmodig och vill inte kräva vare sig kärlek eller respekt i rädsla för att allt kan gå över styr. Vi har försökt invänta att han blir lite större och lättare att resonera med men det tröttar i längden att ha en liten beslutsam 4-åring som demonstrativt visar att han minsann inte tänker vara gullig... Vi har nu tassat runt problemet i mer än ett år.
Måste också förtydliga att jag växte upp med liknande omständigheter och att vi barn då var tvungna att visa kärlek som inte var äkta, be om ursäkt trots att vi inte tyckte oss ha gjort fel och min sambo (samt mitt ex) har liknande erfarenheter och vi skyr alla att tvinga honom på situationer eller människor som han inte själv anammat eller förstår.
Respekt är förmodligen nyckelordet och en start. Om det gäller någon annan så är man klok och kan ge råd. Men nu handlar det om en själv och plötsligt är man ganska vilsen.
Min sambo blev idag ledsen när han inte kunde svara på en enkel fråga vid matbordet utan bara pös iväg med obekymrad min. Så jag gör nu det som legat på lut ett tag, skaffar mig ett nick och frågar Er härinne.
Hur börjar man nysta i detta?
mvh
.