Sv: Metacam och dålig mage..
ja, jag har ätit riktigt dåligt, vissa dagar har jag bara druckit några koppar te, och ändå jobbat hela dagarna, håglös, men gjort det jag ska
sen storgrinat i duschen efter jobbet, ylat i bilen hela vägen hem och inte ens orkat säga något till familjen..
idag har det kännts bättre för jag har verkligen bestämt att ta en dag i taget och när han blir dålig så är det den dagen vi får lära oss att klara oss utan honom.. jag har erkänt det inom mig och sagt det till familj och vänner.. det är läskigt att kunna vara så logisk ibland
jag blir gråtfärdig av att jag är "känslokall" i sånna här situationer..
Jag vill inte bli en av dom som i efterhand säger
"han blev dålig i juli men vi tog bort honom i december, jag var så egoistisk.." jag har hört det från så många som ångrat sig att de dragit ut på lidandet och jag har tyckt att dom varit så blinda..
Men det är ju så svårt.. han äter och dricker ju fortfarande bra, igår var han vinglig när han skulle kissa men idag stod han stadigt på ena bakbenet och kissade
han orkar gå lagoma promenader som vanligt, ca 0,5-0,8 km..
men frågan finns ju där.. hur dåligt mår han egentligen? under ytan?
på onsdag ska min kompis följa med ut och fota mig och Kasper.. så jag får några bra foton på oss.. så det är väl det enda som är bestämt.. han lämnar oss inte före det..
edit
tack, varje litet ord värmer, jag känner mig mindre ensam..