Jag tycker att det är så cyniskt att människor som inte har råd att resa dyrt ska få stå ut med vad som helst.
Vi uppfattade uppenbarligen situationen olika. Tidigare skrevs det att barnet sparkat i princip hela tiden, och då tolkade jag det så - sparkar som skedde större delen av flygresan. Senare skrevs det att det var annorlunda och då blir ju situationen annorlunda, men jag uppfattade som att det var det tidigare de flesta reagerade på. Jag har heller inte läst något om någon ursäktande blick (har det stått har jag missat det), däremot att det inte begåtts något fel och att därför ska ingen ursäkt krävas. Då tolkar jag det snarare som att inte heller en ursäktande blick krävs, men jag kan ju ha fel.
Hela tiden när han var vaken. Nattflyg på 11 timmar = sov större delen.
Alla som såg mig såg att jag gjorde allt i min makt. Det gjorde kvinnan framför.
Jag tror det är svårt att förstå när man inte är en person som enligt din princip måste be om ursäkt nästan oavbrutet. Då får man börja prioritera. Jag är så inne i tänket att jag tar med mig det hem.
Stå ut med vad som helst? Nej men man får kanske räkna med fler störningsmoment.
Käckt att bara ta med första meningen och inte ta med den meningen som förklarar varför jag har högre toleransnivå på billiga charterresor. Skrev jag någonstans att man ska stå ut med vad som helst? Otroligt fult sätt att diskutera att bara lyfta ut delar och få det att låta som om den man diskuterar med har helt andra åsikter. En rätt intressant härskarteknik visserligen men fortfarande fult.
Det jag menade är tråkigt och ledsamt är att man känner att man ber om ursäkt för sin existens när man ber om ursäkt, inget annat.
Jag försökte få fram i förra inlägget att det var en ny och främmande syn för mig och därför har jag aldrig sett det som ett alternativ, men att jag lyssnar och försöker förstå andra vinklar. Fast jag inser nu när jag läste inlägget igen att den biten visst föll bort totalt, var inte alls meningen att låta hård och otrevlig, ber om ursäkt för det.
Okej det hade bara gjort resan sämre för oss alla tre. Jag tror inte ens att du hade mått bättre efteråt. Tvärtom, om du bygger upp en massa irritation och spänning i kroppen så blir obehaget rätt mycket större.
Om du har en funktionsnedsättning som gör att folk i din omgivning ständigt blir störda (på alla tänkbara sätt, även fysiskt), hur många gånger per timme är det rimligt att be om ursäkt? Om det är ett krav att du måste ursäkta dig så fort du rör dig utanför hemmet så är nog risken överhängande att du till slut stannar hemma. Det är det jag menar med förminskande. Om omgivningen istället bemöter dig med ett leende fast du råkat besvära dem så tror jag att du kommer må bättre. Jag tror dessutom att det är en win-win och att den som ler också mår bättre.Det jag menade är tråkigt och ledsamt är att man känner att man ber om ursäkt för sin existens när man ber om ursäkt, inget annat.
Sen tycker jag fortfarande att det är tråkigt att man behöver känna att man förminskar sig själv när man ber om ursäkt, men jag antar att det finns erfarenheter som kan leda dit.
Att ramla på ett övergångsställe och irritera bilister är dock inte fysiskt mot bilisterna, där har jag redan skilt på fallen. Ramlar jag mot en öppen bilruta och tar emot mig mot chauffören, då ber jag om ursäkt.
Jag har svårt att se hur man då stör folk fysiskt, men absolut, det existerar säkert. Och då är det givetvis en annan sak, det finns garanterat en hel del scenarion jag inte tänkt på, och undantag åt båda håll.Om du har en funktionsnedsättning som gör att folk i din omgivning ständigt blir störda (på alla tänkbara sätt, även fysiskt), hur många gånger per timme är det rimligt att be om ursäkt? Om det är ett krav att du måste ursäkta dig så fort du rör dig utanför hemmet så är nog risken överhängande att du till slut stannar hemma. Det är det jag menar med förminskande. Om omgivningen istället bemöter dig med ett leende fast du råkat besvära dem så tror jag att du kommer må bättre. Jag tror dessutom att det är en win-win och att den som ler också mår bättre.
Är det verkligen en magisk gräns med fysisk kontakt? Ber du inte om ursäkt när du rapar vid matbordet?
Att be om ursäkt för sådant man kan rå för är aldrig att be om ursäkt för sin existens. Jag är ibland disträ och klumpig så jag ber om ursäkt jätteofta. Oftast för att jag är försenad!
Nej förutsättningarna är samma. Jag antog kanske ett visst mått av fantasi hos läsaren dvs att 11 timmar nattflyg = rätt många timmars sömn.
. Mer hjälpsam än de flesta och oftast väldigt hänsynsfull. Med några få undantag bara.
Man kan lappa till dem eller dra i deras kläder t ex. Eller varför inte en liten spark? Oftast mer överraskande än smärtsamt.Jag har svårt att se hur man då stör folk fysiskt, men absolut, det existerar säkert. Och då är det givetvis en annan sak, det finns garanterat en hel del scenarion jag inte tänkt på, och undantag åt båda håll.
Hålla med behöver man ju inte göra, men att påstå att @Milosari skulle vara skadeglad över situationen känns ju lite onödigt.Så, någon med ryggskada som ger nog obehag bara av att sitta längre stunder, ska alltså bara stå ut och "förstå" att någon annans unge sitter och sparkar framförvarande i ryggen?
Ja men sitt där och är skadeglad bäst du vill då att din unge kanske helt förstör för någon annan om det nu gör dig nöjd och glad med situationen
Jag personligen hade på alla sätt och vis manövrerat barnet så att det Inte kan störa andra genom att sparka på dem. Hör till vanlig hänsyn man visar mot sina medmänniskor.
Usch och fy för 11 timmars skrik. Och stackars barn... Mitt barn är rutinerad vid att resa och sover alltid vid längre resor. Tror det står någonstans tidigt i tråden att vi kuskade runt på en buss i över 30 timmar på en vecka utan att en enda medresenär blev irriterad.
Jag gillar artighetsfraser, tycker de ger en trevligare tillvaro.
