mian1
Trådstartare
Jag älskar mina egna barn, men jag gillar faktiskt inte andras! Jag är en hemsk människa, men så är det! Visst, jag gillar vissa personer oavsett ålder så det finns ju en hel del barn som jag känner och tycker om, men jag gillar inte barn bara för att de är små. Jag gillar barn som är snälla, trevliga, lättsamma, lyssnar på vad man ber dem om osv. De jobbiga barnen, de som skriker och är ouppfostrade, de som gnäller och kinkar för att få sin vilja igenom, de som skiter i vad man säger åt dem - de tycker jag inte om!!! Och jag vill inte ha hem en hoper ungar som vill att jag ska ta hand om dem, underhålla och utfodra dem.
Inte nog med att jag är grym nog att skicka hem "dörrknackarna" när de är hungriga eller när de inte fyller någon funktion (dvs inte längre leker med mitt barn) så säger jag ibland nej när de kommer. För JAG vill umgås själv med mina barn. Jag vill också leka
Jag vill pyssla i stallet och leda ponny med mina barn - inte med andras! Jag vill baka, pilla pärlplattor och gå skogspromenader med bara mina barn. Det finns inga fysiska hinder för varför inte "dörrknackarna" ska få vara med, men jag vill inte!!! Jag är en självisk mamma som vill umgås med bara mina barn. De protesterar inte heller och får de välja om de vill leka med kompisen eller med mamma & pappa så väljer de oss (eller dottern iallafall, bebisen är lite för liten för att välja).
Och varje gång hamnar man i en diskussion med "dörrknackarbarnet" och jag bara hatar det. Jag är inte gulligullig och duttiduttar med varför och varför inte. Nej, det går inte, är svaret och oftast med tillhörande anledning, typ vi ska precis äta middag. Men de ger sig inte! Varför kan de inte äta middag hos oss, varför kan de inte komma in för de har ju så tråkigt hemma, varför.... För jag vill inte ha dem ätandes hemma hos mig. Har jag kommit överens med deras föräldrar om att det ska lekas så kan vi även komma överens om matning och hemfärd. "Dörrknackarna" bara dyker upp och oftast hungriga redan från början. Eftersom det är ett tjatande att få hem dem kan det vara mörkt när de äntligen motats ut i hallen och då får JAG följa dem hem. För deras föräldrar vill inte hämta och jag är en hönsmamma som inte vill att småbarn går hem ensamma i mörker.
Och när de väl är här vill jag leva mitt liv som vanligt. Inte övervaka och punktmarkera. Är min dator förbjudet område ska ingen röra den, ingen ska in och riva i mitt klädskåp, förråden osv. Mitt barn gör det aldrig och andras barn ska inte ens tänk tanken, tycker jag.
Fler än jag som är onda människor? Hur hanterar ni "dörrknackare" och andras barn som kräver övervakning? Släpper ni allt ni har för att kontrollera? För jag tål inte att ignoreras, allra minst i mitt eget hem
Räcker det inte att man tycker om sina egna barn? Känner mig som häxan surtant, men det finns ju faktiskt de jag gillar. Måste man stå ut med de man inte gillar?
Inte nog med att jag är grym nog att skicka hem "dörrknackarna" när de är hungriga eller när de inte fyller någon funktion (dvs inte längre leker med mitt barn) så säger jag ibland nej när de kommer. För JAG vill umgås själv med mina barn. Jag vill också leka
Jag vill pyssla i stallet och leda ponny med mina barn - inte med andras! Jag vill baka, pilla pärlplattor och gå skogspromenader med bara mina barn. Det finns inga fysiska hinder för varför inte "dörrknackarna" ska få vara med, men jag vill inte!!! Jag är en självisk mamma som vill umgås med bara mina barn. De protesterar inte heller och får de välja om de vill leka med kompisen eller med mamma & pappa så väljer de oss (eller dottern iallafall, bebisen är lite för liten för att välja).Och varje gång hamnar man i en diskussion med "dörrknackarbarnet" och jag bara hatar det. Jag är inte gulligullig och duttiduttar med varför och varför inte. Nej, det går inte, är svaret och oftast med tillhörande anledning, typ vi ska precis äta middag. Men de ger sig inte! Varför kan de inte äta middag hos oss, varför kan de inte komma in för de har ju så tråkigt hemma, varför.... För jag vill inte ha dem ätandes hemma hos mig. Har jag kommit överens med deras föräldrar om att det ska lekas så kan vi även komma överens om matning och hemfärd. "Dörrknackarna" bara dyker upp och oftast hungriga redan från början. Eftersom det är ett tjatande att få hem dem kan det vara mörkt när de äntligen motats ut i hallen och då får JAG följa dem hem. För deras föräldrar vill inte hämta och jag är en hönsmamma som inte vill att småbarn går hem ensamma i mörker.
Och när de väl är här vill jag leva mitt liv som vanligt. Inte övervaka och punktmarkera. Är min dator förbjudet område ska ingen röra den, ingen ska in och riva i mitt klädskåp, förråden osv. Mitt barn gör det aldrig och andras barn ska inte ens tänk tanken, tycker jag.
Fler än jag som är onda människor? Hur hanterar ni "dörrknackare" och andras barn som kräver övervakning? Släpper ni allt ni har för att kontrollera? För jag tål inte att ignoreras, allra minst i mitt eget hem
Räcker det inte att man tycker om sina egna barn? Känner mig som häxan surtant, men det finns ju faktiskt de jag gillar. Måste man stå ut med de man inte gillar?
