Måste man bli olycklig?

[Bibbina]

Anonymt nick då jag ev blir igenkänd annars och då även mina vänner.

Jag har längtat efter barn sedan jag var 18 år och ännu att par år till får jag vänta för att ha ett tillräckligt stabilt liv. Men många vänner och bekanta har nu både ett och två barn. Det är personer i åldrarna 20-32 år och barnen är mellan 2 mån och 7 år gamla. Av dessa är det endast 1 familj där föräldrarna ännu lever tillsammans. Och alla verkar så himla olyckliga! Visst skrattar man och ahr roligt ihop men till största delen verkar föräldrarna olyckliga och bittra. Jag får aldrig höra nåt positivt om att ha barn utan bara att det är jobbigt, svårt, stressigt, dåligt med sömn, inga fritidsintresssen och inget skoj med vänner.

Blir det så?För alla?
Jag och min sambo har börjat prata om barn och om som sagt ett par år känns lagom. Men jag blir ju väldigt osäker och full av ångest när jag enbart hör negativt. Jag vill ju så gärna-men inte om det ska förstöra mitt liv och jag resten av livet ska vara trött, stressad, arg, olycklig...Måste man isolera sig hemma och sluta vara en egen individ när man får barn?

 

[vindvissla]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag ar inte det minsta olycklig och jag har inte isolerat mig eller slutat vara en egen individ Jag tycker det ar jatteskoj att ha barn (speciellt mellan trotsperioderna) och ska ha ett till.

/mamma till en 2 aring och en i magen

 

[Embe]

Sv: Måste man bli olycklig?

Klart man inte måste!

Nu har vi bara en 6,5 månaders ännu, så vi är väldigt nya som föräldrar, men ännu sålänge så är det jätteroligt.

Vi har inte isolerat oss eller slutat vara egna individer, vi har kvar våra intressen och håller dem vid liv, samtidigt som vi såklart får låta saker ske på Lillens villkor och anpassa oss efter dem. Men han är ett väldigt lättsamt och tryggt barn, som är väldigt lätt att ta med sig överallt och sover bra och såklart spelar sådant in i totalupplevelsen.

Vi hade en väldigt stabil relation innan vårat barn, där båda var inställda på att dela allt, för att vi båda vill vara föräldralediga etc, och det fungerar skitbra rent utsagt.

Hoppas det fortsätter på samma sätt, även när han blir äldre och mer krävande, och framförallt när det kommer syskon in i bilden, men man kan inte mer än jobba aktivt för det, och även tro att det skall bli det, för då är det säkerligen mindre risk att bli olycklig!

 

[boccia]

Sv: Måste man bli olycklig?

Måste man isolera sig hemma och sluta vara en egen individ när man får barn?

Klart man inte måste!!

Jag har 2 barn, 3½ resp 1½ år gamla, och visst krävs det lite mer planering osv för att få vardagen att gå ihop, men jag har inte isolerat mig hemma, och är fortfarande samma person jag var innan jag fick barnen och har kvar samma intressen.

Visst, livet med barn är inte alltid en dans på rosor, men jag kan absolut inte påstå att jag blivit olycklig eller bitter, och okej att man ibland kan ha perioder med mindre sömn pga att barnen har svårt att sova.

 

[lobell]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag har 4 barn och är inte speciellt olycklig

De 2 första fick jag i början av 20-årsåldern och visst, ibland kände jag att jag skulle väntat ett par år då jag ville göra så mycket annat, men å andra sidan så kunde jag göra de sakerna när de blev större och jag fortfarande var i sen 20-årsålder.

De andra 2 fick jag i sen 30-årsålder och visste ju vad som väntade mej.

Det som skiljer är väl att man blir lite mer låst, beroende på ekonomi och hur mkt partnern hjälper till. Att man har ansvar som man inte kan smita ifrån, att när de blir äldre så oroar man sig för dem osv.

Jag skaffade häst när jag väntade de sista barnen så intressen kan man ju ha ändå, bara att man får pussla ihop det lite.

En viktig del att inte hamna i bitterträsket är nog att se till att man får ha sina drömmar och intressen trots barn, så att man inte sitter där och får för sig att de förstört ens chanser att göra saker, för då blir man nog olycklig.

 

[Minna86]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag är ju allmänt negativ till barn men jag håller med dig. Det är ju mycket därför jag är negativ till barn. Vart man än vänder sig i samhället så får man bilden av att det är blä att ha barn. Jag tycker bara det är på detta forumet som ALLA är så väldigt rosenskimrande och tycker allt är så underbart, antagligen är alla supermänniskor som hinner med allting.
Sen är det ju denna överväldigande kärleken som tydligen gör det värt allting

Jag har inte ens skaffat barn än och ändå har jag lagt delar av mitt intresse på hyllan...

Sen är det ju inte resten av livet du kommer vara trött, stressad, arg, olycklig osv utan bara i 10-15 år/unge

 

[lobell]

Sv: Måste man bli olycklig?

Så med 4 barn och 2 bonusbarn så blir jag lycklig lagom till pensionen

Jag kan erkänna att jag ibland är trött på barn och känner att det skulle vara skönt om man varit utan, men när man väl har dem så är det ju kärleken till dem och kärleken man får av dem som tar över trots jobbiga perioder.

För mej har inte tiden med barn varit rosenskimrande mer än första veckorna med nyfödd bebis då man är så där överlycklig för att allt gått bra med förlossning och all väntan är slut.
Jag har haft och har perioder när jag är väldigt trött på barn, men det visar jag inte dem utan pratar med sambon om det. Ofta är det inte barnen i sig jag är trött på, utan situationen med att sambon jobbar långa dagar med perioder utan ledighet och då blir man trött av att ha ansvaret själv i många timmar om dagen.

Men i det stora hela så har alla mina barn gjort mej mycket mer lycklig än olycklig i alla fall

 

[Snubbelfot]

Sv: Måste man bli olycklig?

Sen är det ju inte resten av livet du kommer vara trött, stressad, arg, olycklig osv utan bara i 10-15 år/unge

Äh, snack!

Trött, stressad, arg... då och då.
Olycklig... typ aldrig.
Glad, tillfreds, lycklig, stolt, kärleksfull... ofta.

Den yngste av mina bonusbarn var 4 när jag och min fru träffades, idag är den äldste 21. Visst är det jobbigt fläckvis, men totalt sett utan minsta tvekan underbart kul.

 

[vindvissla]

Sv: Måste man bli olycklig?

Sen är det ju denna överväldigande kärleken som tydligen gör det värt allting

Fast det ar faktiskt sa! Och man glommer det som inte var sa roligt! Sen tycker jag vi har ratt bra med klagotradar har pa buke ocksa, ibland ar det skont att skriva av sig! Det ar inte alltid rosenskimrande men definitivt alltid vart det.

 

[Diplomaten]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag och min sambo väntar barn nu till våren för första gången. Blir själv 30 år nästa månad och har medvetet valt bort barn tidigare. Har tidigare aldrig planerat att barn skulle ingå i mitt liv, tills jag mötte min sambo.

Och jag tänkte mycket riktigt, precis i dina banor när det gäller olyckan i människans ögon som skaffat barn. Stressen, hysterin under graviditet, klagandet efter barnanskaffandet, dåliga parrelationer och isoleringen som var oerhört vanlig runt omkring mig. Men, min bästa väninna ändrade det synsättet. Hon födde barn för en kort tid sedan. Och jag blev glad och lycklig - för det blir som man gör det till, precis som med livet i sig.

Jag misstänker att en del skaffar barn, möjligen för tidigt för dem själva. Kanske utan att tänka efter varför de valt att skaffa barn. Bara för att liksom ... Utan att ha tänkt efter eller möjligen planerat lite. En del skaffar t.o.m. barn för att de tror att det ska föra dem närmre sin partner i en redan inte stabil relation.

Sedan är det givetvis så, att saker och ting kan ske även dem lyckligaste tu.

 

[Minna86]

Sv: Måste man bli olycklig?

Fast det ar faktiskt sa! Och man glommer det som inte var sa roligt! Sen tycker jag vi har ratt bra med klagotradar har pa buke ocksa, ibland ar det skont att skriva av sig! Det ar inte alltid rosenskimrande men definitivt alltid vart det.

Jo, jag förstår att det är så. Det är likadant med mina hundar, jag kan vara såååå trött på dom men de gånger mamma har tjatat sig till att ha dom en natt så saknar jag dom som bara den på morgonen.

Tycker ändå det verkar jobbigt med den tillvaron trots all kärlek...

 

[Björk]

Sv: Måste man bli olycklig?

Blir det så?För alla?

Nej, det blir inte så för alla.

Jag tror det viktigaste är att prata så mycket som möjligt med varandra kring vad man har för förväntningar och önskningar inför föräldraskapet. Och att också inse att om den andra parten inte uppfyller "sin del" av relationen IDAG så kommer det sannolikt att bli ännu större problem efter att man fått barn. Det kan ju röra sig om olika syn på fördelningen av hemarbetet, olika syn på ekonomi, olika behov av närhet/kärlek, olika behov av egentid.

Alltså: Om man redan före barn tycker att den andra parten är kvävande, lat, oekonomisk, omogen eller annat så kan man inte räkna med att detta plötsligen ändrar sig när man får barn. Det blir förmodligen så att just problemen blir ännu mer synliga och relevanta när man fått barn.

Om man däremot talar med varann på djupet, ser till att man i möjligaste mån (det går aldrig att förutse allt) står på samma "nivå" vad gäller synen på hur man vill ha det som familj när/om man får barn tillsammans; DÅ kan det gå hur bra som helst!

Vårt barn har precis fyllt 2. Visst har vissa saker i relationen blivit mer "påtagliga" och det som kanske var små irritationsmoment förut blivit lite större nu (pga mindre tid, mer ansvar osv), MEN på det stora hela så tycker jag snarare att föräldraskapet fört oss närmare varandra. Det har blivit någon slags "kitt" som håller oss samman, faktiskt i hela resten av vårt liv. Oavsett om vi skulle skiljas åt så har vi alltid barnet gemensamt.

För mig så var det ytterst viktigt att veta att min sambo har en intention i att vara en lika "fullvärdig" förälder som mig själv. Att han vill vara lika viktig och primär som jag. Därför så bestämde vi redan innan jag blev gravid att vi skulle dela föräldraledigheten lika. Jag tycker mig ha sett många kvinnor som VILL ta största ansvaret och största delen ledighet som senare, när det gått några år, också upptäcker nackdelen med det.... de har fått en man/pappa som inte begriper, vill eller kan ta lika mycket ansvar. De har varit "stormorsa" och skött allt. Det är väl kanske skojigt ett tag, men i längden så tär det på individen och relationen. Hon lessnar, tycker att hon "gör allt" och att han aldrig förstår eller klarar något. Han fattar ingenting; dels ville hon ju ha det så, dels så tycker/tror han att han faktiskt gör lika mycket (för han har aldrig liksom fått klart för sig vad ansvar verkligen ÄR).

 

[vindvissla]

Sv: Måste man bli olycklig?

Tycker ändå det verkar jobbigt med den tillvaron trots all kärlek...

Ja det kan jag inte andra pa att du tycker sa

(jag brukar tanka att skillnaden mellan hundar och barn ar att barn faktiskt utvecklas och blir aldre, storre, mognar och kommer forhoppningsvis flytta hemifran en dag)

 

[jerseyko]

Sv: Måste man bli olycklig?

Det blir vad man gör det till.

 

[Brandgul]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag tycker att vi kommit närmare varandra än tidigare! Att få dela något så oerhört stort! Trött och sliten ibland: JA! Men värt varenda sekund! Till och med när han är som jobbigast är han källa till glädje och lycka Vi vill ha tre Minst. Nåja, två blir det väl i alla fall...

 

[Brandgul]

Sv: Måste man bli olycklig?

Visst har vissa saker i relationen blivit mer "påtagliga" och det som kanske var små irritationsmoment förut blivit lite större nu (pga mindre tid, mer ansvar osv), MEN på det stora hela så tycker jag snarare att föräldraskapet fört oss närmare varandra. Det har blivit någon slags "kitt" som håller oss samman, faktiskt i hela resten av vårt liv. Oavsett om vi skulle skiljas åt så har vi alltid barnet gemensamt.

Ja har man inte pratat med varandra tidigare så är man så tvingad nu Vi har öppnat upp oss otroligt mycket för varandra sen vi fick barn. Vi vet ju liksom att vi hör ihop, så nu kan vi vara sårbara också.

 

[Emro]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag är nog snarare mer lycklig än jag någonsin varit. Vi har två barn, 10 och 22 månader så det är verkligen intensivt. Visst kan vi vara tröttna och gnälliga och bli lite korta i tonen mot varandra, men allt som oftast har vi bara roligt.
Vi sätter inte upp några höga förväntningar på hur det ska vara utan låter livet ha sin gilla gång vilket funkar utmärkt.

 

[Mitten]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag kan känna såhär - vissa dagar fattar jag inte vad jag gett mig in på. Jag har varit urtrött och suttit och grinat och undrat när jag skall få tid för MIG då? Du vet, sådär riktigt 2-åringsaktigt . Ofta är det ett resultat av vakna nätter. Jag tycker också att det kan vara viktigt att få häva ur sig hur JOBBIGT det faktiskt är att inte kunna vara helt spontan, inte kunna dra iväg övr helgen eller bara kunna jobba sent utan att fråga om lov!! Jag kan tycka det är hemskt!

Å andra sidan - jag är faktiskt lyckligare än någonsin. Och eftersom barnet växer och utvecklas står man ju inte still och stampar, och det händer nya spännande saker hela tiden. Och jag har ganska mycket tid för mig och mitt, men jag måste se om att dottern har det bra först, innan jag kan bry mig om mig. Men i en bra parrelation så löser sig det mesta.

Vissa dagar när jag varit sjukt trött på allt, så har min man sjasat ut mig (eller upp, eller nånstans där jag får vara ifred) och då märker jag att det räcker med 10 minuter, så är jag tillbaka på banan igen och vill vara hos mina älsklingar ( = man, barn, katter). Så ja, kärleken måste ju vara värt alltihopa! Nu skulle jag vilja ha en till men vi får väl se om det går

Om alla tyckte att det var så hemskt skulle ingen ha fler barn än 1

 

[Mitten]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag tycker bara det är på detta forumet som ALLA är så väldigt rosenskimrande och tycker allt är så underbart, antagligen är alla supermänniskor som hinner med allting.

Haha du kan få komma och se hur det ser ut hemma hos mig om du vill... eller ännu bättre vara här när det är dags för middag

Panikslaget 'älskling har vi inte nån pyttipanna i frysen vi kan slänga ihop nupåengång?' Så ligger alla fina ingredienser till alla avancerade middagar kvar i kylen .

Min man läste en sån seriebok med Elvis, när de just hade skaffat barn och köpt hus, och han skrattade och meddelade stolt att boken handlade om oss

En liten OT, förut tyckte jag så SYND om alla på stormarknaderna som släpade runt på överfulla vagnar med massa blöjor och hushållspapper högst upp. Nu är jag en av dessa stackare själv - och jag älskar det, bara käslan av att handla blöjor gillar jag Haha, jag måtte vara lite dum i huvet.

 

[Brandgul]

Sv: Måste man bli olycklig?

Jag tycker bara det är på detta forumet som ALLA är så väldigt rosenskimrande och tycker allt är så underbart, antagligen är alla supermänniskor som hinner med allting.

Planering... Vi storhandlar alltid. Det finns alltid mat hemma att både laga eller bara slänga ihop. Slutar jag 14 lagar jag mat, slutar jag 17 blir det något enkelt. Städa gör vi på helgen, det går snabbt om båda hjälps åt. Sen skiter vi i det under veckorna. Vi har diskmaskin!!!

Min sambo lämnar och hämtar på förskolan för det mesta. Jag lagar mat och lägger sonen för det mesta. Jag hämtar dock jättetidigt någon gång i veckan så får pappan jobba länge de dagarna. Vi har det väldigt intrimmat vem som gör vad. Ingen ska behöva dra hela lasset. Jag tycker det fungerar bra för att vi delar på allt. Förutsättningen är ju så klart att min sambo jobbar deltid.

Den som inte lägger sonen kan slappa eller sticka ut och göra något eget på kvällen. På helgen gör vi saker ihop eller så tar vi lite egentid efter behov.