B
beda
Eftersom min hund tyvärr fått prova slåss 3 gånger, och det enligt mig sett väldigt allvarligt och tufft ut (fast ingen har skadat sig utom ett pytte-sår) varje gång, samt att en person i min närhet förstorat upp det hela genom att tycka att min hund har "problem" och "ger sig aldrig" "en riktig slagskämpe" osv (vilket jag försöker att slå bort, när mitt sunda förnuft säger att det inte är onormalt att två hanar ryker ihop) försöker jag såklart undvika att det händer igen. Jag anser att min hund INTE har några problem, han är väl socialiserad och har inga problem med andra hundar. När slagsmål uppstått har det varit pga min och den andra ägarens okunskap/klantighet plus att den andra hunden alltid startat det.
Jag vill inte utsätta honom för några fler dispyter, jag ser ingen anledning utan tror snarare att det skulle kunna göra att han hamnar ett steg närmare problem (osäkerhet mm).
Vi umgås med några tikar, och det räcker tycker jag.
I alla fall, vi tränar ju ofta med andra hanhundar. Min hund är rätt så lydig och tycker träningen är kul. Han har inga agg mot andra hundar, utan viftar på svansen och gör lekinviter mot allt och alla.
Men tyvärr så lever jag med en rädsla att han ska få "tuppjuck" och springa fram och spöa upp en annan hanhund.
Vilket jag egentligen vet att han inte gör, han har aldrig visat sig vilja det överhuvudtaget.
När vi tränar med enbart tikar (+ en lite bjäbbig dvärghund som Boris inte bryr sig om alls) släpper jag denna rädsla och kan koncentrera mig och slappna av.
Fast är vi på Brukshundsklubben eller tränar med någon större "tuffare" hanhund kan jag inte slappna av på samma sätt...
Låter säkert skitlöjligt och det kanske inte är lika allvarligt som det låter... Men undermedvetet är jag osäker i dessa sammanhang, och drömmen om att kanske tävla i framtiden mattas av lite när jag inser att jag är såhär osäker.
Ni som har stora/ "tuffa" hanhundar - känner ni samma sak eller vågar ni lita på eran hund?
Hur ska jag bli mer modig - säg några kloka ord!
Jag vill inte utsätta honom för några fler dispyter, jag ser ingen anledning utan tror snarare att det skulle kunna göra att han hamnar ett steg närmare problem (osäkerhet mm).
Vi umgås med några tikar, och det räcker tycker jag.
I alla fall, vi tränar ju ofta med andra hanhundar. Min hund är rätt så lydig och tycker träningen är kul. Han har inga agg mot andra hundar, utan viftar på svansen och gör lekinviter mot allt och alla.
Men tyvärr så lever jag med en rädsla att han ska få "tuppjuck" och springa fram och spöa upp en annan hanhund.
Vilket jag egentligen vet att han inte gör, han har aldrig visat sig vilja det överhuvudtaget.
När vi tränar med enbart tikar (+ en lite bjäbbig dvärghund som Boris inte bryr sig om alls) släpper jag denna rädsla och kan koncentrera mig och slappna av.
Fast är vi på Brukshundsklubben eller tränar med någon större "tuffare" hanhund kan jag inte slappna av på samma sätt...
Låter säkert skitlöjligt och det kanske inte är lika allvarligt som det låter... Men undermedvetet är jag osäker i dessa sammanhang, och drömmen om att kanske tävla i framtiden mattas av lite när jag inser att jag är såhär osäker.
Ni som har stora/ "tuffa" hanhundar - känner ni samma sak eller vågar ni lita på eran hund?
Hur ska jag bli mer modig - säg några kloka ord!