Sv: Mästare i Klassisk Ridkonst:
Ja, precis! Bra frågor, nu börjar det arta sig mot en diskussion.
Om man ska jämföra med konstvärlden (ridkonst heter det ju) så krävs det där för att bli konstnär att man ställt ut på ett erkänt galleri, eller annan plats för offentlig beskådning. (Helst ska en curator ha tagit sig an personen/verket.) Sedan måste tre andra redan godkända och erkända och insyltade inom konsteliten (ex andra konstnärer/konstkritiker/curatorer/konstvetare etc.) godkänna verket som konst för att det ska få kallas konst. Detsamma gäller då för konstnären, han ska lixom bli välkomnad av andra. Lite som en sekt.
Men detta är ju bara för att bli "vanlig" konstnär. Hur man blir mästare vet jag inte, och om det är andra kriterier för att bli ridkonstnär/ridmästare vet jag inte heller, men jag kan gissa att det funkar lite på samma sätt.
Så VEM som skriver förordet till boken är ju dödsviktigt! Det är ju ett sätt att visa sig erkänd.
För att bli Mästare känns nästan som att man måste vara död, eller åtminståne nära på. Neindorff blev väl nästan Mästare innan han dog?
Det känns som att det lite handlar om pathos, det gäller att göra sig ett namn och synas för att bli uppmärksammad, och sen gäller det att RÄTT människor uppmärksammar.
Kanke ska ändra lite i listans rublirker?:
Listan Mästare:
Xenophon
Antoine de Pluvinel
Duke of Newcastle
François Robichon de la Guérinière
Francois Baucher
Gustav Steinbrecht
James Fillis
Nuno Oliveira
Udo Bürger
Alois Podhajsky
General Decarpentry
Egon von Neindorff
Listan Ridkonstnärer:
Charles de Knunffy
Walter Zettl
Arthur Kottas
Christian Carde