Jen80
Trådstartare
I några månader har min mamma varit sjuk, sen upptäcktes det att hon har lungcancer. Tyvärr är den obotlig men med behandling kunde dom ge henne ganska många år till - så glada vi blev allihop! Sen visade det sig att det spridit sig till ena njuren... När hon för andra gången blev inlagd för att tömma lungorna på litervis med vätska så fick hon extremt ont i ryggen och dom gjorde en akut MR för att lugna och se så det inte spridit sig.
Ridån gick ner...metastaser i skelettet... Då blev beskedet istället max ett år, om behandlingarna hjälper. Strålning i ryggen ska provas men dom har inga stora förhoppningar om att det ska hjälpa.
Jag går sönder. Min mamma! Min älskade mamma!
Själv har jag haft influensa x 2 i år och har inte kunnat hälsa på, nu har jag en bruten fot. Jag och mamma är överens om att jag inte ska komma upp ännu för vi vill inte äventyra hennes hälsa eftersom jag inte känner mig helt pigg ännu. Inte helt populärt hos andra runt omkring, men får hon en infektion kan hon ju bli jättesjuk och vi vill inte gärna att hon ska dö i förtid.. Mamma och jag kan skämta ganska rått om detta. Hon är livrädd för att ta lugnande när hon får ångest över allt för jag blev ju beroende av det. Men mamma...du ska ju ändå dö! Skit i det! Sen asgarvar vi båda två. Det är såna vi är hon och jag!
Just nu sitter jag hemma själv mer än vanligt på grund av foten...och ensam betyder tankar, och med det kommer tårar. Mängder av tårar... I stallet gråter jag i hästens man, hemma kramar jag sönder katten och marsvinen. Jag pratar mycket med mina vänner men när jag är riktigt ledsen går det bara inte.
Det värsta är att mamma är så rädd för att dö. Jag har lovat att sitta där vid hennes sida, dygnet runt om det behövs, för ensam ska hon inte dö.
Lilla mamma...jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Jag är bara så ledsen, så innerligt ledsen över det här. Varför firade jag inte jul med resten av familjen förra året... Det är såna tankar som kommer nu. Alla varför. Varför har jag gjort hennes och pappas liv så jobbigt? Varför blev jag så förbannat sjuk i tonåren? Vilket lass dom har fått dra för mig, när dom kunde gjort annat...
Hennes älskade katt har fått flytta hit och hon frågade om jag ville ta över honom redan nu eftersom hon är så dålig som hon är och åker ut och in på sjukhuset. Självklart fick han det, min lilla Kalle!
Jag glömmer aldrig det där samtalet jag fick när jag satt på akuten med foten första gången (det tog 5 v innan frakturen upptäcktes så det har blivit några rundor). "Jenny jag har fått lungcancer, du är den enda jag berättat för". Skjut mig. Mamma, älskade mamma...
Ridån gick ner...metastaser i skelettet... Då blev beskedet istället max ett år, om behandlingarna hjälper. Strålning i ryggen ska provas men dom har inga stora förhoppningar om att det ska hjälpa.
Jag går sönder. Min mamma! Min älskade mamma!
Själv har jag haft influensa x 2 i år och har inte kunnat hälsa på, nu har jag en bruten fot
. Jag och mamma är överens om att jag inte ska komma upp ännu för vi vill inte äventyra hennes hälsa eftersom jag inte känner mig helt pigg ännu. Inte helt populärt hos andra runt omkring, men får hon en infektion kan hon ju bli jättesjuk och vi vill inte gärna att hon ska dö i förtid.. Mamma och jag kan skämta ganska rått om detta. Hon är livrädd för att ta lugnande när hon får ångest över allt för jag blev ju beroende av det. Men mamma...du ska ju ändå dö! Skit i det! Sen asgarvar vi båda två. Det är såna vi är hon och jag! Just nu sitter jag hemma själv mer än vanligt på grund av foten...och ensam betyder tankar, och med det kommer tårar. Mängder av tårar... I stallet gråter jag i hästens man, hemma kramar jag sönder katten och marsvinen. Jag pratar mycket med mina vänner men när jag är riktigt ledsen går det bara inte.
Det värsta är att mamma är så rädd för att dö. Jag har lovat att sitta där vid hennes sida, dygnet runt om det behövs, för ensam ska hon inte dö.
Lilla mamma...jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Jag är bara så ledsen, så innerligt ledsen över det här. Varför firade jag inte jul med resten av familjen förra året... Det är såna tankar som kommer nu. Alla varför. Varför har jag gjort hennes och pappas liv så jobbigt? Varför blev jag så förbannat sjuk i tonåren? Vilket lass dom har fått dra för mig, när dom kunde gjort annat...
Hennes älskade katt har fått flytta hit och hon frågade om jag ville ta över honom redan nu eftersom hon är så dålig som hon är och åker ut och in på sjukhuset. Självklart fick han det, min lilla Kalle!
Jag glömmer aldrig det där samtalet jag fick när jag satt på akuten med foten första gången (det tog 5 v innan frakturen upptäcktes så det har blivit några rundor). "Jenny jag har fått lungcancer, du är den enda jag berättat för". Skjut mig. Mamma, älskade mamma...
