Vet inte om det är ett svar egentligen men eftersom jag har erfarenhet av några av medicinerna du nämner: jag har haft återkommande depressioner hela livet och medicinerats för det. Mina första läkare var ganska återhållsamma med mediciner och efter lite testande landade jag i en underhållsdos lamotrigin (inte det vanligaste mot depression, men fungerade för mig) som fungerade bra i flera år.
När jag blev förnyad inom psykiatrin i samband med en depressiv episod träffade jag en ny läkare som fullkomligen kastade mediciner över mig. Efter fösta besöket gick jag därifrån med recept på lamotrigin, propavan, imovan, quetiapin och voxra. Helt, helt, helt vansinnigt. Quetiapin fick mig att somna i lunchrummet på jobbet sittandes vid bordet och den övriga cocktailen gjode mig till en zombie som inte kunde hålla koll på medicinering, än mindre jobba. Jag förlorade betydligt mer förmåga att klara av livet av medicineringen än vad jag gjorde av den depressiva episoden.
Skalade bort allt förutom voxra som jag faktiskt sedan trivdes bra på i några år.
Jag litar på läkare, men jag tror många läkare inom psykiatrin blir "hemmablinda" och har svårt för de individuella anpassningarna. Det finns patienter som behöver cocktails, höga doser och kombinationer för att klara av någon slags miniminivå. Men det finns ju också patienter som INTE behöver det fulla artilleriet direkt och jag tror lätt vi/de dras med in i djupet av bara farten av läkare som i 3 av 4 besök skiver ut 4-5 recept direkt.
Jag har dock inga tveksamheter gällande medicin som påverkar "hjärnan". För det första är ju verkningsmekanismerna hos medicin som syftar till att åtgärda något "nedanför halsen" ofta verksamma i hjärnan, för det andra är mediciner som är inriktade på att åtgärda "problem i hjärnan" precis lika beforskade som de som skall åtgärda problem i resten av kroppen. Det är ingen gissningslek. Verkningsmekanismerna är (oftast) i detalj kartlagda.
