S
sanwan
Jag har en 15-åring som har tävlat 1.10, gått 1.30-banor på träning. Hon har så länge jag ridit henne (8½ år) gått i relativt högt tempo i hoppningen och ganska så "fritt" om man säger så. Dock har det inte gått så fort att hon haft några problem med kombinationer (eftersom hon bara är 160 cm hög så...).
Hon har alltid varit ruskigt ärlig, har hoppat ur alla lägen och verkligen velat hoppa.
Nu senaste året har hon blivit mycket lydigare, hon går lugnt och sansat för det mesta. Jättekul, men samtidigt har hon tappat ärligheten, ligger hon det minsta lilla fel så nitar hon (hon har aldrig stannat förut, bara råkat springa på sidan när det gått för fort någon gång). Dessutom har hon blivit såpass bakåttänkande att hon nästan fastnar i svängarna, går på tvären och vill nästan inte hoppa.
De allra flesta hoppträningar har gått ut på att hästarna ska korta sig, för 2 veckor sedan galopphoppade vi studs med bara 2.90 mellan, hon stannade tre gånger då tror jag. Hon har ingen "dressyrgalopp" precis utan är lite markbunden och flack av naturen, så för att klara av de avstånden måste hon galoppera så sakta hon bara kan, hon kan inte korta så mycket.
Just nu känns hoppningen bara skittråkig, min häst som har älskat att hoppa känns totalt likgiltig inför det faktum att det finns hinder framför hennes nos. De gånger jag hoppat själv, på normala avstånd, har det känts mer som i "fornstora dar".
Så, vad är era tankar runt det här? Är det bara att bita ihop och dressera hästen eller ska man dressera tränaren till att acceptera vårt tempo istället? Vi kommer troligtvis inte att tävla nåt mer (eftersom hon nitar ut sig i 0,90 nu så pga att hon helt enkelt inte vill) så det spelar ingen roll om vi förstör våra chanser att avancera uppåt i klasserna, det viktigaste är att vi har kul igen.
Ska tillägga att hästen är fullt frisk samt att det är jag som tävlat henne tidigare, så jag tror att hennes bristande vilja är problemet.
Hon har alltid varit ruskigt ärlig, har hoppat ur alla lägen och verkligen velat hoppa.
Nu senaste året har hon blivit mycket lydigare, hon går lugnt och sansat för det mesta. Jättekul, men samtidigt har hon tappat ärligheten, ligger hon det minsta lilla fel så nitar hon (hon har aldrig stannat förut, bara råkat springa på sidan när det gått för fort någon gång). Dessutom har hon blivit såpass bakåttänkande att hon nästan fastnar i svängarna, går på tvären och vill nästan inte hoppa.
De allra flesta hoppträningar har gått ut på att hästarna ska korta sig, för 2 veckor sedan galopphoppade vi studs med bara 2.90 mellan, hon stannade tre gånger då tror jag. Hon har ingen "dressyrgalopp" precis utan är lite markbunden och flack av naturen, så för att klara av de avstånden måste hon galoppera så sakta hon bara kan, hon kan inte korta så mycket.
Just nu känns hoppningen bara skittråkig, min häst som har älskat att hoppa känns totalt likgiltig inför det faktum att det finns hinder framför hennes nos. De gånger jag hoppat själv, på normala avstånd, har det känts mer som i "fornstora dar".
Så, vad är era tankar runt det här? Är det bara att bita ihop och dressera hästen eller ska man dressera tränaren till att acceptera vårt tempo istället? Vi kommer troligtvis inte att tävla nåt mer (eftersom hon nitar ut sig i 0,90 nu så pga att hon helt enkelt inte vill) så det spelar ingen roll om vi förstör våra chanser att avancera uppåt i klasserna, det viktigaste är att vi har kul igen.
Ska tillägga att hästen är fullt frisk samt att det är jag som tävlat henne tidigare, så jag tror att hennes bristande vilja är problemet.