Livsstilsförändringar och ambivalens

[Dimmoln]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

 

[kryddelydd]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

Tack för en bra trådstart!

Nej, det är ju inte enkelt.
Livsstilsförändringar kräver energi och engagemang och att man tjatar på sig själv.
Jag tänker att "lite i taget" och göra sådant man tror att man "står ut med" på långt sikt är viktigt.

Själv är jag inte klok när det gäller konsumtion av sötsaker. Förfaller väldigt lätt.
För mig personligen fungerar det inte att tänka att "jag ska äta en ruta av chokladkakan" för har jag en chokladkaka hemma, så har jag inte det mer än typ tio minuter för sedan har den slunkit ner i magen. Så för mig, om jag ska ändra den saken, gäller total karens... och då kan jag hålla ut faktiskt några månader i taget, men så kommer ett återfall och så tycker jag att jag vet att jag borde men jag ids liksom inte.

Att ersätta det man inte ska stoppa i sig med något annat, kan eventuellt tänkas fungera. Men då måste ju ersättningen vara vettig, både i att vara tillräckligt lockande och tillräckligt "odålig" för att det ska tillåtas...

Lycka till!!! i alla fall, även om jag inte var jättekonkret (och det var jag inte eftersom jag vet att det är en j-a skillnad mellan att veta hur och att faktiskt göra det).

 

[Badger]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

Hoppar in också även om jag inte har direkt erfarenhet av stora livsstilsförändringar. Men ett par små däremot. Så jag tänkte att folk är lite olika och eftersom @kryddelydd skrev om att sluta med saker tvärt så tänkte jag presentera en strategi till, om det inte skulle funka.

Själv är jag sådan att om jag förbjuder mig någonting och gör stora förändringar så kan den bli att man nästan tänker mer på saken och det på gränsen till blir förvärrat.

Så jag tänker att kanske ska man fundera över om man är en person som bäst slutar rakt av med saker eller minskar på saker?

Sedan fundera över vad man lättast kan förlora och ta lågt hängande frukt först? Och bara ändra så man känner sig bekväm och vet att man inte kommer att känna sig lite panikig. Sedan när det gick kan man ta lite till.

Jmf. Jag tänkte att jag skulle bli lite nyttigare och funderade på vad jag kan ta bort. Kan jag ta bort läsk? inga problem, kan jag ta bort äppelpaj? aldrig i livet. Så då skar jag bort läsken. När jag ville ha en läsk tänkte jag, men jag har bytt den mot äppelpaj på söndag hos mamma.

Nästa grej är en kollega som halverar. Jag vill inte ta bort äppelpajen och kakan, men kan jag äta hälften så många?

Jag är en sådan person som kan köpa en kaka mörk choklad och ha i skrivbordslådan i en månad och bara äta en bit då och då i nödläge. Då äter jag mindre choklad än om jag "förbjuder" mig.

Jag tror det är helt olika från person till person så jag tänkte att man kan först analysera situationen och gissa vad som blir lättast.

Sedan har jag läst att läsk/socker i vätska är värst, så en lågt hängande frukt kan vara att byta ut den mot zero. Eller ha en sockerbit i teet istället för två. Och sedan ställa sockret så man måste kliva på en stol för att hämta det och se om man kan skippa socker i te bara genom lathet.

För träning kanske man kan skaffa typ Pokemon?

 

[stjarnhimmel]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

Känner igen mkt av det du skriver.
Jag tänker att du bör fundera på hur allvarligt problemet är dvs om du klarar av det själv. Har man stora problem med tröstätning, hetsätning så tror jag man behöver hjälp.
Med hjälp menar jag att få hjälp att reda ut varför man tröstäter på ett djupare plan dvs att träffa någon som verkligen kan de sakerna istället för att bara få råd om att låt bli att äta, ta en promenad, ät något nyttigare etc. Har man riktigt stora problem tror jag man behöver få verktyg som går djupare än så.
En viktig aspekt som många inte förstår är att ens ätande också kan vara ens trygghet och ens kompis. För mig gjorde det mig trygg och gav mig en känsla av att jag kan hantera vad som helst- för maten hjälper mig med det. Det är en av anledningarna till att jag tror det är svårt att sluta- om maten är ens verktyg för att hantera sitt liv- då måste man få hjälp med andra verktyg om maten tas bort.
Kanske kan min tråd vara till hjälp på något sätt;
https://www.bukefalos.se/threads/var-far-man-hjaelp-foer-aetstoerningar.1471015/

 

[cassiopeja]

Jag tror också att det är högst individuellt med vad som funkar för en själv.

Jag gick ner 25-30 kg i vikt genom pulverdiet för 16 år sedan. Jag hade en kostrådgivare som vägledde mig genom den perioden, och för mig blev det ett nödvändigt totalavbrott av mina tidigare matvanor, där jag genom pulverdieten liksom "nollställde" mig helt och hållet och fick möjlighet att skriva ett helt nytt blad och bygga upp helt nya matvanor med hjälp, utbildning och peppning från min rådgivare. Men kroppen tog mycket stryk av den dieten, även om jag fortfarande är övertygad om att det var bättre för mig i långa loppet att bli kvitt från min fetma. Men jag har aldrig mer kunnat äta någon pulverdiet, för det vänder direkt i munnen på mig - kroppen säger typ "Mig lurar du inte en gång till med den här skiten!"...

På senare år så har boken "Sockerbomben 3.0" av Bitten Jonsson varit till enormt stor hjälp för mig! Genom att läsa den boken fick jag en helt annan förståelse för och ett helt annat synsätt på mitt förhållande till mat än tidigare. Och faktiskt så fick jag inspiration av boken att sluta helt med socker, så nu har jag varit sockerfri (dvs äter aldrig läsk, godis, fikabröd, tårtor, efterrätter eller liknande) i över ett år. Och det känns inte ens som en uppoffring - bara som en belöning!

Jag tror mycket på att man behöver hjälp med att arbeta med bakomliggande orsaker till sitt förhållande till mat. Tex varför behöver jag tröst, i vilka situationer och sinnesstämningar är det som jag tappar kontrollen, kan jag undvika att hamna i de sinnesstämningarna, kan jag hantera mina känslor på något annat sätt än att döva dem med mat, hur kan jag lära mig att hantera min rädsla, oro, ångest, sorg på andra sätt, osv. Plus att det är jätteviktigt att ha en grupp och en samhörighet bland likasinnade eller folk som backar upp en och peppar och stöttar! Kanske att man går med på en kurs om socker- eller matberoende, eller kontaktar en terapeut som kan hjälpa en.

 

[Pancakes]

Jag funderade i liknande banor senast igår. Jag vet precis hur mycket jobb jag har framför mig med både matvanor och träning men tar mig inte för det. Det är skitjobbigt med förändringen, men det är ju skitjobbigt nu med?

 

[Kattennizze]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

Jag kämpar hela tiden med mitt ätande. Och när jag fick ordning på mitt ätande tack vare en jättebra dietist, uppstod det verkligen en tomhet! Mat är ju så mycket, sysselsättning, ångestdämpande, glädje och eufori...Jag jobbar mkt nu med tomheten, vad ska jag fylla mitt liv med om det inte är ett ätande i tid och otid? Det är verkligen svårt.

 

[Sassy]

För mig har det varit bäst att strukturera förändringen, jag har alldeles för lätt att slingra mig annars.

Först har jag satt mig ner med en prioriteringslista, vad ger mest nytta för ansträngningen?
Saker som hamnar i rutan "stor nytta, låg ansträngning", där funkar det att "bara skärpa sig" när jag väl fått det svart på vitt. Mellanfallen (det mesta i livet) behöver strategier, och där det är som jobbigast eller lägst marginalnytta får det vara. Att försöka göra allt perfekt känns som ett bra upplägg för att bli besviken och inte orka.

Sen har jag gått vidare med strategier; rigga vardagen så att "rätt" val blir det lättaste. Det klassiska att inte handla när man är hungrig, alltid ha med sig bra mellanmål, låna en hög nya kokböcker på biblioteket för att bli inspirerad att laga något annat än det vanliga. Bra matkasselösning har hjälp mig enormt, men det kostar ju och kanske inte passar alla. Träningsmässigt gäller det att se till att det blir lätt att komma iväg; lägg fram träningskläder på kvällen och preppa frukost om det är morgonpass, ha grejerna packade innanför dörren så att det bara är att byta väska om jag ska gå efter jobbet. Om möjligt välj miljö och umgänge så att det underlättar de nya vanorna ett tag (tex umgås mer med de vänner som drar med mig ut på saker snarare än att fika). Försök hitta en motionsform som innebär något socialt. (Träning har varit det viktigaste att få till för mina hälsoproblem.)

Att fylla tomrummet kan verka oöverstigligt, så i början har jag helt enkelt fokuserat på att acceptera att det finns där. Det får väl kännas hemskt ett tag, fokus har varit att tugga på med de förändringar jag bestämt mig för ändå. Det underlättas för mig av att jag vet att när jag väl är igång så kommer allt lätta, och träningslusten infinner sig vilket ökar det psykiska välmåendet något enormt. Acceptansövningar när det känns som djupast i hålet, och fokus på att göra åtminstone något av de val jag satt upp för mig själv varje dag. Ge dig själv cred och sätt upp många små delmål med smarta belöningar!

 

[Dimmoln]

Tack för en bra trådstart!

Nej, det är ju inte enkelt.
Livsstilsförändringar kräver energi och engagemang och att man tjatar på sig själv.
Jag tänker att "lite i taget" och göra sådant man tror att man "står ut med" på långt sikt är viktigt.

Själv är jag inte klok när det gäller konsumtion av sötsaker. Förfaller väldigt lätt.
För mig personligen fungerar det inte att tänka att "jag ska äta en ruta av chokladkakan" för har jag en chokladkaka hemma, så har jag inte det mer än typ tio minuter för sedan har den slunkit ner i magen. Så för mig, om jag ska ändra den saken, gäller total karens... och då kan jag hålla ut faktiskt några månader i taget, men så kommer ett återfall och så tycker jag att jag vet att jag borde men jag ids liksom inte.

Att ersätta det man inte ska stoppa i sig med något annat, kan eventuellt tänkas fungera. Men då måste ju ersättningen vara vettig, både i att vara tillräckligt lockande och tillräckligt "odålig" för att det ska tillåtas...

Lycka till!!! i alla fall, även om jag inte var jättekonkret (och det var jag inte eftersom jag vet att det är en j-a skillnad mellan att veta hur och att faktiskt göra det).

Jag tror definitivt att det ligger mycket i det du säger om att stå ut med förändringarna, att de mål som behöver uppnås inte får bli för orealistiska. Men det är också där jag kan tycka att det blir svårt när jag känner igen mig mycket i att t.ex. sluta med sötsaker ”cold turkey” – allt eller inget. Om man har sina bästa, humörstabiliserande provianter hemma kan man inte låta bli dem och om man tar helt avstånd från sötsakerna så klarar man inte av att hålla sig till sina förändrade vanor fullt ut

Har du några substitut till de kombinerade söta och feta livsmedlen som du inte tycker triggar igång för mycket?

Och eller hur, om det bara vore enkelt att förvalta det man faktiskt vet om och göra till handling haha

 

[Dimmoln]

Känner igen mkt av det du skriver.
Jag tänker att du bör fundera på hur allvarligt problemet är dvs om du klarar av det själv. Har man stora problem med tröstätning, hetsätning så tror jag man behöver hjälp.
Med hjälp menar jag att få hjälp att reda ut varför man tröstäter på ett djupare plan dvs att träffa någon som verkligen kan de sakerna istället för att bara få råd om att låt bli att äta, ta en promenad, ät något nyttigare etc. Har man riktigt stora problem tror jag man behöver få verktyg som går djupare än så.
En viktig aspekt som många inte förstår är att ens ätande också kan vara ens trygghet och ens kompis. För mig gjorde det mig trygg och gav mig en känsla av att jag kan hantera vad som helst- för maten hjälper mig med det. Det är en av anledningarna till att jag tror det är svårt att sluta- om maten är ens verktyg för att hantera sitt liv- då måste man få hjälp med andra verktyg om maten tas bort.
Kanske kan min tråd vara till hjälp på något sätt;
https://www.bukefalos.se/threads/var-far-man-hjaelp-foer-aetstoerningar.1471015/

Tack för att du delar med dig av din tråd Kan relatera till mycket i de inlägg jag hunnit läsa hittills

Om jag ska vara ärlig tror jag att jag erhållit den hjälp som går att få. Har genom åren träffat kunniga kuratorer och terapeuter (privat och till viss del via landstinget) som kunnat stötta mig i att hantera många aspekter av livet, bl.a. förstå mekanismerna bakom mina ätmönster (även om ingen varit specifikt utbildad inom ätstörningsproblematik). Skulle absolut inte kalla min mentala verktygslåda för fulländad men har ändå fått med mig ett antal alternativa sätt att se på och hantera livet på. Men likt förbannat sitter jag fast i hetsätandet för att ingen annan strategi lindrar på samma sätt. Att vilja välja rätt men att inte förmå eller stå ut genomsyrar ändå
Hur funderar du kring motstridiga känslor i förhållande till att påbörja arbetet med sina ätmönster? (Om du vill/kan/orkar förstås!)

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle investera i vård via ätstörningsmottagning om det fanns privata (vettiga ) alternativ, men försöker att traggla vidare på andra sätt för att inte stagnera utifrån förutsättningarna som finns. Är väldigt tacksam för att terapi har hjälpt mig att ta steg ifrån andra, akut livshotande överlevnadsstrategier på välfungerande sätt men kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska se det som ”gott nog” - om jag borde acceptera att jag inte vill/kan välja bort tröst- och hetsätning?

 

[Cattis_E]

Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att faktiskt göra det som kroppen behöver när ambivalensen gnager?

Jag måste förändra mitt förhållande till mat samt träning. Kraftig övervikt i kombination med diverse ryggåkommor kräver att jag förändrar mitt sätt att leva för att kroppen ska kunna hålla för arbete och fritid däremellan. Trots att jag har en del kunskaper om hur jag kan gå tillväga med kost och träning och vet om att min kropp är kapabel till en större livsstilsförändring, så är jag samtidigt livrädd och förväntar mig bara att misslyckas (av erfarenhet av att försöka bryta detta mönster i större delen av mitt liv).

En stor svårighet är mina väl invanda rutiner av överätning, tröstätning och ibland hetsätning som tar allt för mycket plats i min vardag. Att äta mycket och det som ger störst tillfredsställelse har genom livet blivit en tillförlitlig strategi för att hantera sedvanlig oro, ångest och ensamhet som hör livet till. Jag vet att det skadar mig psykiskt och fysiskt i längden och enbart förstärker mina svårigheter, men känner trots detta att maten ofta är det som får mig att kunna gå igenom dagen. Jag kan se mekanismerna bakom mina ätmönster och jag vet även till stor del hur jag praktiskt ska gå tillväga för att gå ner i vikt etc. Men det är känslan av att förlora min ”livlina” som jag inte kan skaka av mig och som förstärker min ambivalens.

Finns det någon som kämpar eller kämpat med överätning/tröstätning/hetsätning etc. och har några goda råd till mig? Hur kan man hantera tomheten som kan uppstå när man arbetar med att bryta ett invant sätt att leva?

Överätning och tröstätning ja.
Svårt med goda råd. Sista gången nu valde jag viktväktarna vilken faktiskt fungerade långt över förväntan. Deras nya poängsystem är riktigt bra.
Övriga tips är nog att det går, bara man kämpar. Och om man misslyckas en dag så får det vara så, ofta lyckades man ju en, eller oftare flera dagar innan det gick åt skogen
Då får man försöka se det istället.
Mvh - 25kg genom i stort sett bara koständring.

Edit: Förlåt om jag får det att låta plättlätt att man bara går med i viktväktarna så funkar det. Så är det absolut inte men det passade mig. Och just att man rent teoretiskt kan äta allt i mindre mängder men ser vad det "kostar" jämfört mot sundare kost.
Men jag har ju inte heller haft en "riktig" ätstörning tycker jag.

 

[kryddelydd]

Jag tror definitivt att det ligger mycket i det du säger om att stå ut med förändringarna, att de mål som behöver uppnås inte får bli för orealistiska. Men det är också där jag kan tycka att det blir svårt när jag känner igen mig mycket i att t.ex. sluta med sötsaker ”cold turkey” – allt eller inget. Om man har sina bästa, humörstabiliserande provianter hemma kan man inte låta bli dem och om man tar helt avstånd från sötsakerna så klarar man inte av att hålla sig till sina förändrade vanor fullt ut

Har du några substitut till de kombinerade söta och feta livsmedlen som du inte tycker triggar igång för mycket?

Och eller hur, om det bara vore enkelt att förvalta det man faktiskt vet om och göra till handling haha

Nej, något (tillräckligt) bra substitut har jag inte hittat. Det som fått duga har många gånger varit fruktsallad. Massor av fruktsocker, förstås, och det är ju därför det duger skapligt: sött.
Eller bara apelsinklyftor och tjockt skivade bananer.

 

[Badger]

Jag kämpar hela tiden med mitt ätande. Och när jag fick ordning på mitt ätande tack vare en jättebra dietist, uppstod det verkligen en tomhet! Mat är ju så mycket, sysselsättning, ångestdämpande, glädje och eufori...Jag jobbar mkt nu med tomheten, vad ska jag fylla mitt liv med om det inte är ett ätande i tid och otid? Det är verkligen svårt.

Böcker?

 

[Kattennizze]

Böcker?

Jag har inga problem att fylla tiden per se, snarare tvärtom, men känslomässigt är det tomt. Ungefär som @stjarnhimmel beskriver det så bra, ens bästa vän är borta, vad gör jag nu?

 

[Badger]

Jag har inga problem att fylla tiden per se, snarare tvärtom, men känslomässigt är det tomt. Ungefär som @stjarnhimmel beskriver det så bra, ens bästa vän är borta, vad gör jag nu?

Aha, vi ser nog bara på böcker helt olika. Böcker är för mig: ångestdämpande, glädje och eufori... beroendeframkallande, böcker är min bästa vän på det viset, så därför kändes det som den självklara lösningen när jag läste din text.

tid verkar många mer ha ont om, jag har snarare problem att finna tiden till att läsa än använder läsandet för att slå ihjäl tid.

Men självklart är det ju olika, dvs alla kan ju inte ha böcker som snuttefilt och stressdämpare.