- Svar: 20
- Visningar: 3 551
Som de flesta kanske vet så bor jag med sambo i Australien, på en liten turistö som har ca 2800 permanenta boendes samt ca 2500 turister dagligen.
Jag jobbar med turridning och sambon som kock.
Vi känner oss privilegierade som kan bo här på paradisön bland palmer, papegojor, stränder, korallrev osv och lyckats få jobb som betalar bra.
Vi hyr ett av de bästa husen enligt många och vi hyr det fullmöblerat för "pangpris"..
Vi trivs ju egentligen jättebra. Men.
Jag är 33 och tänker väl att jag kommer ju inte rida hästar på stranden hela livet, men just nu är det bra. Men också är det inom comfort-zonen. Jag har vart på ranchen så länge nu att jag "vet allt".
Sambon har varit länge på sitt jobb med men börjar tröttna. Det är en lång och lite mer privat historia men säg att det började i början på detta år, att dala nedåt.
Det har med både lön, semester och trivsel på jobbet att göra.
Nu först börjar det ordna upp sig med det mesta men inte med trivseln. Sambon känner sig inte uppskattad längre och säger att vore det inte för mig och att jag trivs så bra med mitt jobb (just nu), så hade han sagt upp sig för längesen.
Jobbmöjligheterna på ön är väldigt begränsade, särskilt om han vill komma ifrån resturang och laga mat.
Så här står vi nu. Ska vi packa upp och flytta "ut i stora världen" (känns det som för mig) eller ska vi harva på en säsong till? (Allt går i 6 månader i taget här). Vi måste bestämma oss inom 1 månad max, sedan är det dags att signa nytt kontrakt på huset).
Jag hatar att se sambon komma hem sent varje kväll och vara helt uppriven och uppgiven om hur han vissa dagar vantrivs på jobbet.
Samtidigt är det läskigt att tänka på att lämna denna trygghet.....
Ville skriva av mig men tar gärna inputs
Jag jobbar med turridning och sambon som kock.
Vi känner oss privilegierade som kan bo här på paradisön bland palmer, papegojor, stränder, korallrev osv och lyckats få jobb som betalar bra.
Vi hyr ett av de bästa husen enligt många och vi hyr det fullmöblerat för "pangpris"..
Vi trivs ju egentligen jättebra. Men.
Jag är 33 och tänker väl att jag kommer ju inte rida hästar på stranden hela livet, men just nu är det bra. Men också är det inom comfort-zonen. Jag har vart på ranchen så länge nu att jag "vet allt".
Sambon har varit länge på sitt jobb med men börjar tröttna. Det är en lång och lite mer privat historia men säg att det började i början på detta år, att dala nedåt.
Det har med både lön, semester och trivsel på jobbet att göra.
Nu först börjar det ordna upp sig med det mesta men inte med trivseln. Sambon känner sig inte uppskattad längre och säger att vore det inte för mig och att jag trivs så bra med mitt jobb (just nu), så hade han sagt upp sig för längesen.
Jobbmöjligheterna på ön är väldigt begränsade, särskilt om han vill komma ifrån resturang och laga mat.
Så här står vi nu. Ska vi packa upp och flytta "ut i stora världen" (känns det som för mig) eller ska vi harva på en säsong till? (Allt går i 6 månader i taget här). Vi måste bestämma oss inom 1 månad max, sedan är det dags att signa nytt kontrakt på huset).
Jag hatar att se sambon komma hem sent varje kväll och vara helt uppriven och uppgiven om hur han vissa dagar vantrivs på jobbet.
Samtidigt är det läskigt att tänka på att lämna denna trygghet.....
Ville skriva av mig men tar gärna inputs
