Livslång kärleksrelation - är det idealet?

[Bulldoozer]

Jag och maken gifte oss enbart av praktiska skäl med en liten cermoni med två vittnen, det för att om nåt skulle hända den ene så blir det lättare med arvsgång m.m. om man är gifta. Visst, vi hade kunnat skriva testamenten osv men det kändes enklare att bara gifta sig. Vi pratar ofta om framtiden "om vi är tillsammans fortfarande...." dvs det ingen självklarhet att vi kommer vara vi tills döden skiljer oss åt.
Jag tror jag skrivit det förut, men min man konstaterade för att tag sen "Du behöver inte mig" och jag sa ungefär: "Nä, det väl jättebra att jag inte är med dig för att jag behöver dig, utan är med dig för att jag vill vara med dig". Jag skulle önska att man aldrig sätter sig i den sitsen att man känner att man inte klarar sig utan sin partner, framförallt ekonomiskt.
Jag skulle egentligen typ knappt behöva jobba, i perioder när det varit tungt på jobbet har han erbjudit att jag skulle kunna sluta men dels så skulle jag vara en usel hemmafru och framförallt vill jag inte hamna i den sitsen att jag är ekonomiskt beroende. Så jag jobbar högre procent än många på jobbet (natt) och försöker lägga pengar på sparande och resten går åt på hundar och bil och mat för maken betalar resten. Han får göra det eftersom han aldrig kommit igång med ett ordentligt sparande trots nåt års tjat från mig, så jag ser till att vi har pengar på kontot till oförutsedda utgifter och renoveringar och han tar de flesta räkningar. Vi hade gemensamt konto förut men när vi bytte bank så tappade jag bort mina inlogg till nya kontona så jag har kvar mina gamla konton och har inte fixat de nya trots nåt års tjat fråns hans sida .. Tur att det finns swish .

 

[Roheryn]

Med livslång relation tolkar jag det som att tråden handlar om romantisk kärlek och jag känner mig också övertygad om att det är det som artikeln i startinlägget syftar på. Det är stor skillnad mellan att leva i en relation med romantisk kärlek och att känna att kärlek (ej romantisk) för t ex ett ex. Båda kan såklart vara viktiga.

Ja, det var romantisk kärlek jag menade i trådstarten. Tycker dock att @Nahars funderingar kring livslång kärlek är nog så intressanta! Vi är i vår kultur väldigt fokuserade vid den romantiska kärleken, men kanske är andra relationer och annan sorts kärlek i längden viktigare eller iaf lika viktiga?

 

[Nahar]

Ja, det var romantisk kärlek jag menade i trådstarten. Tycker dock att @Nahars funderingar kring livslång kärlek är nog så intressanta! Vi är i vår kultur väldigt fokuserade vid den romantiska kärleken, men kanske är andra relationer och annan sorts kärlek i längden viktigare eller iaf lika viktiga?

Jag pratade om romantisk kärlek, men så kanske min definition av den är mer bred eller annorlunda.

 

[Bison]

Verkligen inte.
En relation ska vara enkel, trevlig och okomplicerad, hur länge den varar är oväsentligt även om tanken på livslång kärlek är vacker.
Kompromisser, tjafs och gnäll kan jag vara utan, då lever jag hellre ensam.
Förstår inte hur folk orkar bråka och vara missnöjda med dina partners, gör slut istället
Livet är alldeles för kort för dåliga relationer och allt måste faktiskt inte räddas.

 

[Nytant]

Verkligen inte.
En relation ska vara enkel, trevlig och okomplicerad, hur länge den varar är oväsentligt även om tanken på livslång kärlek är vacker.
Kompromisser, tjafs och gnäll kan jag vara utan, då lever jag hellre ensam.
Förstår inte hur folk orkar bråka och vara missnöjda med dina partners, gör slut istället
Livet är alldeles för kort för dåliga relationer och allt måste faktiskt inte räddas.

För mig är det självklart att en sund nära relation mellan två människor innehåller både kompromisser och konflikter. Det är ju två olika individer som möts i relationen, olika perspektiv, viljor och önskemål oavsett hur mycket man har gemensamt. Över tid kommer man också uppleva med- och motgångar, och att man anstränger sig i relationer man värderar högt – ibland lite extra – är för mig inget konstigt alls.

Jag tror ingen nära relation kan vara "enkel, trevlig, och okomplicerad" alltid, och jag tror inte det är den bästa måttstocken att använda. Relationer har en tendens att bli mer komplicerade när man börjar knyta an till varandra på riktigt. Frågan är för mig snarare hur man tolkar det. Ofta är det ju i närheten och i tryggheten ens rädslor triggas och förhoppningsvis bearbetas, av en själv och med partnerns stöttning. En bra relation är en trygg arena för sårbarhet, rädslor, mindre charmiga sidor. Mänsklighet. Det kan kännas nog så jobbigt utan att det är något fel på relationen.

I min värld är det hur man hanterar dessa saker, enskilt och gemensamt, som säger något om relationen. Om man lyssnar på varandra och håller en bra balans mellan individen och partnerskapet, om man visar respekt och uppskattning och beter sig schysst även i konflikter, om sårbarhet och förtroenden hanteras varsamt, om man fortsätter skapa och vårda närhet, och så vidare.

 

[MiniLi]

För mig är det självklart att en sund nära relation mellan två människor innehåller både kompromisser och konflikter. Det är ju två olika individer som möts i relationen, olika perspektiv, viljor och önskemål oavsett hur mycket man har gemensamt. Över tid kommer man också uppleva med- och motgångar, och att man anstränger sig i relationer man värderar högt – ibland lite extra – är för mig inget konstigt alls.

Jag tror ingen nära relation kan vara "enkel, trevlig, och okomplicerad" alltid, och jag tror inte det är den bästa måttstocken att använda. Relationer har en tendens att bli mer komplicerade när man börjar knyta an till varandra på riktigt. Frågan är för mig snarare hur man tolkar det. Ofta är det ju i närheten och i tryggheten ens rädslor triggas och förhoppningsvis bearbetas, av en själv och med partnerns stöttning. En bra relation är en trygg arena för sårbarhet, rädslor, mindre charmiga sidor. Mänsklighet. Det kan kännas nog så jobbigt utan att det är något fel på relationen.

I min värld är det hur man hanterar dessa saker, enskilt och gemensamt, som säger något om relationen. Om man lyssnar på varandra och håller en bra balans mellan individen och partnerskapet, om man visar respekt och uppskattning och beter sig schysst även i konflikter, om sårbarhet och förtroenden hanteras varsamt, om man fortsätter skapa och vårda närhet, och så vidare.

Det finns ju små och stora kompromisser och konflikter. Jag tror dock att många kompromissar över saker som egentligen är viktiga för dem och det blir man ju inte särskilt lycklig av..

 

[Bison]

För mig är det självklart att en sund nära relation mellan två människor innehåller både kompromisser och konflikter. Det är ju två olika individer som möts i relationen, olika perspektiv, viljor och önskemål oavsett hur mycket man har gemensamt. Över tid kommer man också uppleva med- och motgångar, och att man anstränger sig i relationer man värderar högt – ibland lite extra – är för mig inget konstigt alls.

Jag tror ingen nära relation kan vara "enkel, trevlig, och okomplicerad" alltid, och jag tror inte det är den bästa måttstocken att använda. Relationer har en tendens att bli mer komplicerade när man börjar knyta an till varandra på riktigt. Frågan är för mig snarare hur man tolkar det. Ofta är det ju i närheten och i tryggheten ens rädslor triggas och förhoppningsvis bearbetas, av en själv och med partnerns stöttning. En bra relation är en trygg arena för sårbarhet, rädslor, mindre charmiga sidor. Mänsklighet. Det kan kännas nog så jobbigt utan att det är något fel på relationen.

I min värld är det hur man hanterar dessa saker, enskilt och gemensamt, som säger något om relationen. Om man lyssnar på varandra och håller en bra balans mellan individen och partnerskapet, om man visar respekt och uppskattning och beter sig schysst även i konflikter, om sårbarhet och förtroenden hanteras varsamt, om man fortsätter skapa och vårda närhet, och så vidare.

Jag håller inte med, ser ingen anledning att behöva kompromissa i en relation, inte heller att det ska behöva vara en massa konflikter. Klart att man kan tycka olika men respekterar man varandra leder det inte till en konflikt, iaf inte i min relation. Den dagen det gör det har vi tappat respekten för varandra.

Jag och min sambo är två frihetsälskande individualister utan barn. Han lever sitt liv, jag lever mitt liv och så har vi vårt gemensamma liv, intressen går i princip alltid först.
Följer väl inte direkt normen men det fungerar väldigt bra, vår relation är full av kärlek och respekt och fri från tjafs och bråk.
Den dagen det ändras är det dags att gå vidare, det är vi bägge överens om.

 

[Nytant]

Det finns ju små och stora kompromisser och konflikter. Jag tror dock att många kompromissar över saker som egentligen är viktiga för dem och det blir man ju inte särskilt lycklig av..

Nej, att överge sig själv räknar jag inte heller som ett sunt sätt att hantera olika behov på.

 

[Nytant]

Jag håller inte med, ser ingen anledning att behöva kompromissa i en relation, inte heller att det ska behöva vara en massa konflikter. Klart att man kan tycka olika men respekterar man varandra leder det inte till en konflikt, iaf inte i min relation. Den dagen det gör det har vi tappat respekten för varandra.

Jag och min sambo är två frihetsälskande individualister utan barn. Han lever sitt liv, jag lever mitt liv och så har vi vårt gemensamma liv, intressen går i princip alltid först.
Följer väl inte direkt normen men det fungerar väldigt bra, vår relation är full av kärlek och respekt och fri från tjafs och bråk.
Den dagen det ändras är det dags att gå vidare, det är vi bägge överens om.

Tror vi kanske lägger lite olika innebörd i orden kompromiss och konflikt.

Hursomhelst låter det som att du och din partner har det jättebra ihop och att er relation passar er utmärkt, och det tycker jag bara är skoj att höra!