I en relation som man trivs i och där man stöttar varandra så är det väldigt skönt att ha en livskamrat tycker jag. Att kunna planera 20-30 år fram i tiden, både stora och små saker.
Om man är i en relation där det inte kommer naturligt att man tar sig tid för varandra, eller ger varandra utrymme, utan att det ses som ett jobb. Att man måste jobba med relationen, istället för att vila i den tillsammans. Då kanske man behöver fundera på varför man är ihop.
De åren barnen är små, man knappt får sömn, eller gå på toa själv, då kan jag tänka att det är lätt att tappa bort varandra. Då tänker jag att det är viktigt att både dela på de jobbiga bitarna, och komma bort från vardagen en stund tillsammans då och då. Men jag skulle nog inte kalla det att jobba för relationen. Jag skulle kalla det grundläggande för att överleva, men jag upplevde småbarnsåren som väldigt tuffa.