Nu börjar de dyka upp, precis som varje år när semestrarna går mot sitt slut - artiklarna om "så räddar du ditt äktenskap" och vi informeras om att många par skiljer sig i 40-årsåldern. Samt överöses med handfasta råd om hur vi ska undvika skilsmässan och ge förhållandet en nytändning.
Men måste ett äktenskap till varje pris räddas? Är det fortfarande det rådande idealet i samhället att man ska träffa sin partner tidigt i livet, bilda familj, hålla ihop och sedan åldras tillsammans?
Som "ute på andra sidan" med ett 20-årigt äktenskap och därpå följande separation i bagaget kan jag ju absolut se saken från två håll - visst är det på många sätt jobbigt att gå igenom en skilsmässa, men för min del har det också gett mig nya möjligheter att växa, utvecklas som person och ge mitt liv en annan inriktning - nämligen en som jag själv väljer! Kanske blir det en ny relation så småningom, kanske inte. Och jag måste faktiskt säga att det inte är ett mål i sig att en eventuell ny relation skall vara livet ut - den blir så lång den blir, helt enkelt!
Har ni några tankar kring detta?
Men måste ett äktenskap till varje pris räddas? Är det fortfarande det rådande idealet i samhället att man ska träffa sin partner tidigt i livet, bilda familj, hålla ihop och sedan åldras tillsammans?
Som "ute på andra sidan" med ett 20-årigt äktenskap och därpå följande separation i bagaget kan jag ju absolut se saken från två håll - visst är det på många sätt jobbigt att gå igenom en skilsmässa, men för min del har det också gett mig nya möjligheter att växa, utvecklas som person och ge mitt liv en annan inriktning - nämligen en som jag själv väljer! Kanske blir det en ny relation så småningom, kanske inte. Och jag måste faktiskt säga att det inte är ett mål i sig att en eventuell ny relation skall vara livet ut - den blir så lång den blir, helt enkelt!
Har ni några tankar kring detta?