P
pumpqin
Vill bara dela med mig av den största utmaningen jag övervunnit detta år..hittills.
Igår var det alltså dags för min sista lektion som ridskoleelev (iaf för den här gången, ingen vet hur framtiden ser ut). Det var hoppning på schemat och jag hade stallets stora dam, Lucia. Redan under morgonen började jag fantisera om bilolyckor, magsjuka och hjärnskakning. Anledningar att slippa hoppa. Anledningar att slippa undan. Bortförklaringar. Men hey, de som känner mig, vet att jag promt ska utmana ödet när jag egentligen borde vända mig om och gå.
Well.
Jag spanar lite på lektionen innan och Lucia tanten hoppar utan svårigheter med ryttaren innan. "Det där såg ju enkelt ut." Ingen rammlade av, ingen ambulance. Puh. Min tur att rida. Hoppar upp, stor klump i magen, ångest, ångest, ångest. Jag var livrädd. Börjar värma upp och trava över bommar. "Det här går ju bra." Tant var lite seg, min största räddsla är att hon ska stanna, så jag drev på så mycket jag bara kunde. xD
Så sätts första hindret upp, ett liiiteeet ynkligt kryss, som vi tar oss över med magklumpen i halsen. "Wah vilket skutt den där tanten tar!" Efter det läggs nästa hinder upp, så att det blir en studs. Efter några nervösa varv i trav tar vi oss an monstret, min enda tanke var "Lucia, vi tar oss fram till hindret tillsamans, låt oss ta oss över hindrena tillsamans också!" Sen hoppade jag. Heelt omedveten om hur jag satt, mina hjälper osv. Glädjen när vi var på andra sidan är obeskrivlig.. Jag lever!! Hoppar den studsen en gång till med samma glädje efteråt.
Sen sätts ett tredje hinder upp, så att det ska bli tre skutt i studsen. "Ojoj. Nu börjar vi utmana ödet påriktigt." Men ingen av de som hoppade först åkte av, så jag kanske också skulle klara mig. Styr mot hindret, hoppar, hoppar, hoppar. "Jag lever! JAG LEVER! Lucia, jag skulle kunna kyssa dig!" Klumpen i magen lättar lite inför andra gången. Sen höjs alla hinder och det ställs koner i hindrena för att utmana oss och hästarna lite mer. Det är första gruppens tur att ta sig igenom studsen, en åker av och övriga tre vägrar. Hej, klumpen som är påväg att få mig att hoppa av hästen och spy.
"Duu, ridläraren, jag tror inte jag vill utmana ödet mer idag.. Det känns som att jag och tant är nöjda nu." Jag har aldrig varit så nervös under ett ridpass, jag har aldrig fegat ur och inte gjort allt som ridläraren sagt till om. Men jag hoppade, den segern övervinner allt! Jag är nöjd..typ.
Medan vi skrittade av gick ridläraren runt och pratade med alla. Då hon kom till mig sa hon bara att jag måste flytta fram underskänkeln lite och slappna av lite mer. Jag talade då om att jag var jättenervös eftersom min senaste hopplektion slutade med ambulance till akuten. "Nejmen, det hade jag helt glömt bort. Vilken tur, annars hade jag nog daltat lite mer med dig. Det där gick ju jättebra! Starkt jobbat!" Det kändes minst sagt..bra.
Igår var det alltså dags för min sista lektion som ridskoleelev (iaf för den här gången, ingen vet hur framtiden ser ut). Det var hoppning på schemat och jag hade stallets stora dam, Lucia. Redan under morgonen började jag fantisera om bilolyckor, magsjuka och hjärnskakning. Anledningar att slippa hoppa. Anledningar att slippa undan. Bortförklaringar. Men hey, de som känner mig, vet att jag promt ska utmana ödet när jag egentligen borde vända mig om och gå.
Well.
Jag spanar lite på lektionen innan och Lucia tanten hoppar utan svårigheter med ryttaren innan. "Det där såg ju enkelt ut." Ingen rammlade av, ingen ambulance. Puh. Min tur att rida. Hoppar upp, stor klump i magen, ångest, ångest, ångest. Jag var livrädd. Börjar värma upp och trava över bommar. "Det här går ju bra." Tant var lite seg, min största räddsla är att hon ska stanna, så jag drev på så mycket jag bara kunde. xD
Så sätts första hindret upp, ett liiiteeet ynkligt kryss, som vi tar oss över med magklumpen i halsen. "Wah vilket skutt den där tanten tar!" Efter det läggs nästa hinder upp, så att det blir en studs. Efter några nervösa varv i trav tar vi oss an monstret, min enda tanke var "Lucia, vi tar oss fram till hindret tillsamans, låt oss ta oss över hindrena tillsamans också!" Sen hoppade jag. Heelt omedveten om hur jag satt, mina hjälper osv. Glädjen när vi var på andra sidan är obeskrivlig.. Jag lever!! Hoppar den studsen en gång till med samma glädje efteråt.
Sen sätts ett tredje hinder upp, så att det ska bli tre skutt i studsen. "Ojoj. Nu börjar vi utmana ödet påriktigt." Men ingen av de som hoppade först åkte av, så jag kanske också skulle klara mig. Styr mot hindret, hoppar, hoppar, hoppar. "Jag lever! JAG LEVER! Lucia, jag skulle kunna kyssa dig!" Klumpen i magen lättar lite inför andra gången. Sen höjs alla hinder och det ställs koner i hindrena för att utmana oss och hästarna lite mer. Det är första gruppens tur att ta sig igenom studsen, en åker av och övriga tre vägrar. Hej, klumpen som är påväg att få mig att hoppa av hästen och spy.
"Duu, ridläraren, jag tror inte jag vill utmana ödet mer idag.. Det känns som att jag och tant är nöjda nu." Jag har aldrig varit så nervös under ett ridpass, jag har aldrig fegat ur och inte gjort allt som ridläraren sagt till om. Men jag hoppade, den segern övervinner allt! Jag är nöjd..typ.
Medan vi skrittade av gick ridläraren runt och pratade med alla. Då hon kom till mig sa hon bara att jag måste flytta fram underskänkeln lite och slappna av lite mer. Jag talade då om att jag var jättenervös eftersom min senaste hopplektion slutade med ambulance till akuten. "Nejmen, det hade jag helt glömt bort. Vilken tur, annars hade jag nog daltat lite mer med dig. Det där gick ju jättebra! Starkt jobbat!" Det kändes minst sagt..bra.