Livet efter sin trotjänares död

[Love_you_Carmen]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Tog bort min älskade vän den 15/7-08 alltså i tisdags.
Fick veta den 28 april 08 att hon hade skelettförendringar i hovarna och pålagringar i båda frambenen och hon aldrig skulle hålla som ridhäst.
Hon fick gå på butta i 2-3 månader så hon kanske blev bättre så att hon kunde bli avelshäst.
Varje gång vi slutade med buttan så blev hon jätte halt och belastade dem andra benen så hon blev halt på olika ben hela tiden.
Hon blev tjurigare och tjurigare och 4 juli 08 dömdes hon ut.
På ett viss har jag alltid vetat att hon inte skulle klara sig, men ville försöka.
Hon va min första unghäst, när jag fick henne så hade hon bara haft sadel o träns på sig i 2 veckor, och två år senare hoppade hon 1.30-1.40 banor och gick msv dressyr (ej tävlad dock vi hann aldrig så långt) och hon hade så mycket mer att ge.
Har bearbettat detta dem två,tre månader .. gråtit, neckat det, skrikit, varit arg och deppat.
Men när det väl hände när jag såg min älskade bebis ligga där på marken..så skrek jag låg på marken min tränare hjälpte mig upp. Hon tvingade in mig i min häst box så det inte skulle vara så svårt nästa gång jag kommer dit.
Skrekgrät helt hysteriskt hela dagen/natten.
Nästa dag förneckade jag ALLT trodde att hon fortfarande levde kroppen och hjärtat värkte men hjärnan neckade allt. trodde att hon väntade där i sin box på mig eller att jag redan hade varit där. Fast det sved något otroligt i kroppen och i hjärtat. Och idag så känns det som hon inte har levt överhuvudtaget att jag bara har fantiserat ihop allt eller drömt allt, vilket är otroligt jobbigt, hade heldre storbölat i 4 veckor än att ha det såhär. Har bara gråtit max 1 - 2 timmar onsdag och torsdag. Resten av tiden har jag neckat det eller trott att hon inte har levt.
Hon betydde allt för mig. Är det någon här som har neckat det eller trott att deras käraste inte har levt, hur gjorde ni för att få sörja som alla andra människor?

Hur återhämtar man sig efter detta?
Jag lämnade en bukett röda rosor och ett begravningsljus som håller sig i några dagar och ett kort som jag skrev massa saker på, på hennes dödsplats en liten heder till min bästa vän, mitt barn, mitt allt. Gick till kyrkan idag och tände ett minnesljus för henne och bad till henne (jag är inte troende men det kändes bra att göra det) satt där i 1 timme och pratade med henne.
Det känns skönt när man är där och skönt efter så det är ett hett tips. Sen kollar jag på bilder på henne VARJE dag, och kollar på filmklipp på henne.
Du ska någ åka till stallet så fort du bara kan. Sitta i boxen och krama hans grimma (vilket jag kommer göra, hara bara inte vågat tagit mig själv dit) ta dig tid att sörja. Att sörja tar tid och det kommer någ verka ett tag, tänk på alla ljusklimpar ni hade alla vackra minnen ni fick upppleva, och tänka att nu har han inte ont längre och är tacksam för tiden ni fick och den vakar över dig natt och dag. prata med folk om det och älta och älta om det igen. eller skriv eller rita eller gör det du tycker är skönast.

Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
Har inte ens en tanke på att skaffa en ny. visst jag saknar det men det är för att jag saknar henne när jag tänker på stall så tänker jag driekt på henne. Köp häst när du känner dig redo det är rättvisast mott både dig och din nyfunna vän.

Vad har ni gjort med alla grejer?
Allt ligger i låder i garaget har inte orkat tagit hand om dem sakerna. Men allt ska sparas och inget kommer någonsin användas om jag skaffar en ny häst. det va hennes saker, som jag har köpt till henne och ingen annans. Hennes grimma ska jag hänga upp på väggen samt hennes stamtavla och ett förstorat kort på henne.

Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Man tror inte att man någonsin kommer hitta tillbaks till vardagen men såren dem läker och tillslut kommer det vara lättare att andas vare sig man tror det eller inte.
Du kommer hitta en nya vänner och nya saker du gillar att göra, men han kommer alltid ha en speciell plats i ditt hjärta. Jag vet inte hur jag ska ens orka komma tillbaka men förhoppningsvis ger sig tiden och man kan börja om på nytt.

Lycka till nu MASSOR av styrkekramar.
Be strong både för din döda vän och för dig själv.

 

[hästhandlarjävel]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Mitt råd! Köp en ny häst, jag tror att det är det snabbaste sättet att komma över en förlorad vän...

 

[Dahlia]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

När Elliot gick bort 21/6-07 kändes det som att jag mådde illa... Riktigt riktigt illa...Jag grät och skrattade om vart annat. Han gick från att vara pigg som en mört och inte kunna stå på mindre än 2 veckor. Jag ångrar än idag att jag inte tog bort honom tidigare. Men vet. gav mig hopp om att han skulle klara sig så jag lät honom gå. Tills han var så dålig att han var halt på alla fyra...jag mår fortfarande illa...Varför lyssnade jag inte på mig själv?jag visste att det var dags...

Jag bestämde mig iallafall för att aldrig mer skaffa häst och jag ville inte längre rida. Var borta från stallet någon månad och åkte sen på semester.

Kom hem med en nu pålla som jag stormtrivs med. Jag köpte en unghäst som jag hoppas få behålla i många år framöver. Hon kommer aldrig ta Elliots plats.

Det är inte länge sedan det var årsdagen och den kändes väldigt tung. Det var min födelsedag och alla var där för att fira och jag var mest bortdomnad och kände för att dra något gammalt över mig.

Man måste få sörja så länge man vill och hur länge man vill. jag tycker det var väldigt bra skrivit av en tidigare skribent att man nog ska stanna upp och fundera på om det är "sin häst" man saknar eller "en häst". Det är helt ok att skaffa en ny häst, det är också ok att inte göra det...

Nu måste jag sluta för mitt tangentbord måste snart lära sig simma...

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Vill tacka alla nya fina svar jag fått!

Nu har det ju gått 2 månader och det går faktiskt hyfsat. Jag gråter fortfarande mycket och saknar min häst oerhört mycket. Men allt är inte lika nattsvart nu, det händer att solens strålar når mig igen och att jag kan fokusera på att han har det bra nu och jag njuter av alla våra härliga minnen!
Sedan är det faktiskt så att av allt att döma så får jag hem ett sto inom en snar framtid. Hon är toppenrolig att rida och det ska bli en himla rolig utmaning att prova nå nytt och få utvecklas i min ridning igen! men innan jag skulle åka iväg och provrida grät jag för att jag kände att jag inte ville rida någon annan häst än min gamla Donken... men att få rida igen kändes till slut underbart

Så det finns hopp ändå

 

[Miss Sixty]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag har tyvärr fått vara med om detta två gånger. Båda gångerna har det varit hästar som har tagit en stor plats i mitt liv och deras liv avslutades för tidigt. De fick bli 9 år respektive 8 år.

Den första fick jag ta beslutet efter lång tid med behandling som inte svarade. Den andra som avlivades den 17 juli 2008 fick avlivas akut så där fanns inget alternativ

Den första hästen som avlivades 15 december 2005 har jag inte kommit över men lärt mig leva med att hon är borta och att hon har det bättre nu.

Den andra har de inte gått mer än några dagar sen och de har jag väldigt svårt att förstå. Allt gick så snabbt

Jag kommer köpa ny hästmen har även en häst till som håller mig aktiv om dagarna.

 

[J_Hallberg]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Usch, jag beklagar verkligen!
Jag är inte så bra på att fråga på sånadär frågor så jag ville bara visa att jag ger dig stöd!

 

[KallaMigBecca]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Nu till mina funderingar till er som varit i samma situation?

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
-Vad har ni gjort med alla grejer?
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Behövde avliva min först häst förra året då han fick hovbensrotation av fång som han fått av medicinering för kotledsinfallation och strax innan de var det prat om att ta bort mitt sto för att ena disken i ryggen hade spruckigt av överansträngning och jag hade endast haft henne i två mådader inan hon blev dålig (detta var två år senare, och under den tiden hade vi gjort ALLT vi kunnat för henne.) Återhämt sig är någonting som skiljer sig från persopn till person. Vissa vill bara glömma bort andra vill gråta i flera år så de är något som är upp till dig, vilket sätt som är bäst. jag tycker själv att det är lättast att skaffa en ny häst som kan ta en del av den gamla hästens plats i hjärtat. Jag fick min nya häst 2 månader efter att min gamla togs bort men mamma som hade honnom och tog det hårdast skaffade ny redan efter två vekor. Det var som hon hittade en ny fast 10 år yngre. Att hitta en ny vardag för mig var att börja om med nästa häst, för hela häst livet består av upp och nergångar. När en häst dör av olika anledningar kommer man nog djupast ner i dessa dalar men det är som med resten av livet man måste försöka bita ihop och klättra upp till toppen igen! Visst det är lätt för mig att skriva ner de så här men jag har själv varit med om det och vissa gånger når man knappt ett steg innan man faller igen och andra gånger når man toppen för att stanna där ett tag!

 

[Sophia_]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Min bästa vän slutade sina dagar hemma i maj i år.

Det var en planerad avlivning och jag hade vetat i nästan ett år att det skulle ske, så jag hade haft lång tid på mig före att bearbeta, och på något sätt så tog jag faktiskt avstånd från henne det sista året.
Det låter kanske hemskt, men det var ett sätt att göra sorgen och smärtan mindre när det väl skulle ske. Hon fick förstås bästa omvårdnad, men jag försökte i första hand rikta min uppmärksamhet och tid mot min yngre tävlingshäst. Min familj och medryttare var de som fick sköta och gulla med stoet mest.

Så när dagen väl kom trodde jag att jag var förberedd på vad som skulle ske och hade en bild av hur det skulle gå till. Nu blev det inte alls så eftersom slaktgubben missade när han skulle bulta henne, men det är en annan historia. I alla fall så blev det mest chocken över den misslyckade avlivningen som jag grät över första dagen. Jag var så arg och besviken över hur det gått till.
Det dröjde några dagar innan jag faktiskt insåg att min älskade häst var borta. Och då kom den sorgen istället.

Men jag kom ur det ganska fort, mycket tack vare att jag bearbetat det innan, och jag flyttade även i samma veva från det stallet till ett annat, 30 mil bort. Så där jag är idag har jag inga fysiska minnen av min häst, vilket också hjälper.
Idag mår jag inte alls dåligt längre. Jag vet att jag tog rätt beslut och jag vet att min älskade vän har det bra idag. Så för mind el gick det snabbt att gå vidare, men så har det alltid varit för mig, jag skjuter undan känslorna och går vidare. Kanske inte heller den mest nyttiga metoden...

 

[Ancor]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag brukar faktiskt tänka på ibland hur jag skulle klara mig igenom om min 5 åring förolyckades. Jag har flera hästar men han är sådär lite extra speciell för mig. Jag har aldrig haft en sådan djup relation till någon häst som jag har till honom, han är mitt livs kärlek alla kategorier. Bara jag tänker på att han kan försvinna får hjärtat att nästan sluta slå i bröstet! Rent spontant känns det som om att jag bara skulle lägga mig och grina (läs storböla) , få vredesutbrott, panikångest inte orka gå upp eller ta mig för ngt. Men OM jag skulle ställas i den sitsen måste man ju liksom ta tag i sitt liv förr eller senare ändå, livet går ju trots allt vidare, men jag skulle tillåta mig att sörja färdigt.
Beklagar din förlust.

 

[Skogstrollet]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag köpte min häst med en senskada som jag ägnade 9 månader åt att pyssla om. När han varit friskförklarad i två veckor blev han trängd i hagen, gick omkull och vred sönder ett bakben. Efter totalt 1,5 års kämpande och enorma vet.räkningar (försäkringen täckte inte) så fick jag till slut ge upp. Han var verkligen mitt hjärtegull, snällare häst får man leta länge efter och vi växte ihop totalt.

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
-Vad har ni gjort med alla grejer?
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Det är snart fyra år sen, jag kan fortfarande gråta när jag tänker på det. Men det blir alltmer sällan och de goda minnena tar över de hemska så jag ler oftast när jag tänker på honom och är tacksam för den tid jag ändå fick.
Tanken på en ny börjar väl infinna sig, men den här gången vill jag planera mer. Så spara, spara, spara...

Hästeriet lade jag ner helt... Skaffade hund istället. Har i omgångar försökt hitta medryttarhäst men det "klickar" inte.

Det mesta av grejerna sålde jag i en second-handbutik för hund och häst. Lite har jag kvar i förrådet som minne.

Jag försökte byta liv helt efteråt. Skaffade en vild hundvalp, flyttade och stängde ner allt som hade med hästar att göra. Nytt jobb, kastade ut sambon... Det var för jobbigt. Efterhand har jag kunnat närma mig hästeriet igen, men det känns fortfarande jobbigt. Jag kommer ju aldrig hitta en häst som Han igen.

 

[Annie__]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

min älskling ska också få vandra vidare i början av nästa vecka......känns frukstansvärt...jag gråter redan varje dag..Vi körde upp han och sin bästa kompis till betet ,där det är lugnt och fint,det är våra vänner som har det.Där ska han avlivas i lugn och ro.Jag åker upp där varje dag,mrn vill egentligen inte,det känns som att man tar farväl varje gång...jag har en till häst som håller mih sysselsatt men..
Han blev 16 år....

 

[Tussinussen]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Tog bort min älskling 23 juni, jag har gråtit en flod över honom och det kommer flera skvättar i veckan fortfarande. Det kan räcka med att jag kommer tilll stallet och ser hans tomma box eller att jag är ute och går (bor väldigt nära stallet) och tänker, där är brevlådan som han tyckte var så läskig eller här är backen där vi alltid....och så vidare. Ingen vet hur mycket jag sörjer, min man ser en del men inte ens han vet. Jag vaknar på natten ibland och gråter och jag vet inte hur många gånger jag har spelat upp "filmen" i mitt huvud, från den hemska dagen.

Jag upplever det som att vissa dagar är det okej, och sen pang, det kommer tillbaka med full kraft. Kan inte fatta....tänk om jag en gång till fick ha honom hos mig ...

-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen?
Jag har kvar barnens ponny så jag har en häst att krama och pyssla om s a s. Men det är lite jobbigt att vara med honom också, jag köpte dom nästan samtidigt och det var alltid dom två. Jag tycker att jag ser på ponnyn också att han saknar sin kompis, han verkar lite vilsen ibland i hagen. Men jag går till honom och är med honom varje dag.

-Vad har ni gjort med alla grejer?
Dom ligger i källaren, jag orkade tömma skåpet på stallet men jag har inte orkat gå igenom allting.

-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?
Som sagt, vi har ponnyn kvar och jag lånar en häst ibland och rider för instruktör.
Sen var jag på väg att köpa en häst som jag faktiskt hade spanat in medans min häst levde, men han klarade inte vet. besiktningen. Så nu står jag åter med tomrummet och jag orkar inte riktigt ladda om. Jag är lite rädd också, tänk om jag köper en häst och ger bort mitt hjärta en gång till och så slutar det illa.

Snälla kom med era egna upplevelser, känner mig ensammast i världen i det här, men jag vet att vi är hur många som helst som har upplevt detta...

Du ÄR inte ensam....