Livet efter sin trotjänares död

[Globlesa]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

29 April detta året lämnade mitt sto jordelivet, jag fick ha henne i lite mindre än tre år innan hon slets iväg från mig.
Vi trodde hon hade en hovböld, men strålbenet i hoven var av.
Det fanns inget att göra.

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Till en början, jag trodde inte på det utan tänkte att vi skulle hämta hem henne snart igen eller att hon skulle stå i stallet när jag kom ner.
Jag tror det tog mig 1-2 veckor innan jag åkte ner till stallet, men jag gick inte in. Senare tog jag en dag och åkte ner när jag visste att ingen skulle vara där och pillade lite med hennes grejor.
Jag återhämtar mig aldrig men det känns bättre, min nya häst erstätter aldrig Globban, ingen kan det. Men den nya kan ändå bli min bästa vän och någon jag kan älska.

-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
11 dagar efter tittade jag på en ny häst, blev såklart kär med en gång. Men efter ca 20 dagar tittade jag på ännu en häst. Henne köpte jag. Jag klarade inte av att inte ha någon att ta hand om. Att gå hemma och bara titta gjorde mig tokig.
Men varje gång nått tokigt händer i stallet eller den nya hästen busar med mig, så tänker jag att det är Globban där uppe i himmlen som busar med mig egentligen Det får mig att känna mig mycket bättre till mods, att hon håller ett öga på mig och jävlas med mig som hon gjorde när hon levde

-Vad har ni gjort med alla grejer?
Hennes grejer som verkligen utstrålar henne har jag lagt på en speciell plats och kommer förmodligen aldrig använda. Men andra grejer som inte var så "henne" har jag till min nya. Alla hennes saker var rosa, eftersom hon var min prinsessa De saker som inte är det använder jag alltså.
Grimman som hon hade på sig lämnade jag hos henne även så hennes grimskaft. Det var hennes kände jag och det ska hon ha. Fan nu lipar man igen...ja så är det

-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?
Det var då jag blev tokig, för mig ca 12 år i stallet varje dag..sen inget alls = Funka inte. Därför tog jag mig ner, har fått super bra stöd av alla mina stalltjejer. Dom är guld värda!!
Jag är glad att jag köpte häst så fort, hon är oinriden vilket är väldigt bra då jag för massa saker att tänka på i stället.
Denna tjejen är även en glad och social dam som gärna pratar när man är ledsen.
Jag hade två krav när jag köpte ny.
1, Det måste vara ett sto.
2, Ingen fux (Globban var det)


Mina råd till dig
Först: TUSEN STYRKE KRAMAR!
Din älskling är hos dig hela tiden och passa dig han håller kollen på dig
Åk ner till stallet när du vet att ingen är där, du behöver inte gå in i stallet, var bara där. Senare gå in i stallet gå runt lite och titta. Göm inte bilder eller sånt på din häst, jag köpte massa bilder förstorade några och satte upp på väggarna även en bit av hennes svans hänger på väggen + hennes sko som satt på den onda foten.
Jag tänker på henne varje dag, jag sätter mig ner i bland och blundar och minns hur det känndes att dra handen över hennes man eller mule. Det är en sak som jag aldrig vill glömma, hur det kändes att röra vid henne.
Gråter lite då och då, inte lika ofta som förr.
Nu har jag slut på ord, men jag hoppas allt kommer att lösa sig.
Du kommer nog snart se lite klarare om hur du vill ha det, ge det den tid det behöver.

 

[chanell_86]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Min kompis gick igenom nästan samma sak förra våren.. Men då fick hon reda på "dommen" på klinik och pållan fick 4 veckor på bete innan hon togs bort. Vi hjälptes åt innan hon togs bort att städa ur stallet och fixa allt där. Efter hon togs bort den 14 maj förra året har min vän vart i det stallet 2 ggr sammanlagt.. Men efter några månaders "jag vill inte ha nån annan än hon" tänkande så började hon sakna hästandet och blev medryttare på en ny pålla som hon senare köpte ca 10 månader efter den första togs bort.

Det jag vill säga är att det går över på ett sätt! Du kommer säkert sakna din häst för alltid men det kan komma en till som kan ta lite plats i tomrummet i ditt hjärta

Men du måste först sörja!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Åh tack för ditt fina svar

Så känner jag nu, att man inte förstår, och att hästen ska stå i stallet ändå. Det känns som att jag måste åka ut och rida Donken för nu har jag inte ridit honom på ett tag... men så är ju boxen tom ändå...

Igår var jag i stallet för andra gången... första gången var det väldigt jobbigt och tårarna rann. Igår gick det ganska bra, jag höll mig praktisk och slängde in alla grejer i bilen som jag ska ta med till mamma och tvätta och göra fina där. Men sen kom en stalltjej dit som jag inte hade träffat sen den hemska kvällen och gav mig en jättekram. och då kom tårarna igen Alla i stallet har varit hur goa som helst!

Jag har alltid sagt att jag alltid bara ska ha fuxar, eftersom Donken är det och för att jag älskar fuxar och det ska enbart vara valacker. Nu har jag ändrat mig, nästa ska vara ett sto och definintivt ingen fux!

1000-tack för pepp och tröst!

 

[Mitrolle]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

För mig tog det 2 år innan jag sörjt klart mitt fullblodssto som jag fick låta avliva 9/10 2003. Hon blev 17 år och var så fin, hade säkert levt än om hon inte varit skadad.

Som tur var hade jag vår andra häst och hennes föl som fötts samma år, så det blev inte helt tomt. Nu har det fölet blivit 5 år och har tagit över fullblodets plats sedan länge. Tiden läker såren, men minnena har man alltid kvar.

 

[Mysaan]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Den 17 juni -08 somnade min älskade vän in. Han fick bli 8 år och borde egentligen haft många många fler år. Vi hann få 3½ år ihop.
Jag är fortfarande inne i sorgarbetet.

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
<<< Man måste låta det ta den tid det tar. Gråt, prata, skriv älta älta älta. OM det behövs. Tänka på allt roligt och fint och låt dte ta tid.
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
<<< Jag har också alltid velat ha en häst till. Nu vet jag inte alls. har tittat på endel hästar men det är absolut inget wow. Hästarna är trevliga och har potenial men jag vet inte alls. Känns lite uppgivet.

-Vad har ni gjort med alla grejer?
<<< Just nu hänger det mesta kvar i stallet. Tanken är att allt ska rengöras för att användas till nästa häst om det passar.

-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?
<<< Just nu är dagarna innehålls lösa. Som tur är har jag barn och hund att ta hand om. Visst får jag åka ut och gosa med stallets andra hästar men det känns inte likadant. Det är inte samma som att ha en egen.

Jag kommer så småningom att skaffa en ny. Vissa dagar känner jga nästan panik och vill ha nu på en gång och andra dagar känner jag att det får ta den tid det tar att hitta en ny. Var och titta på en trevlig i helgen som jag funderar på. Men dte måste sjunka in lite känner jag.

Så mitt råd är låt det ta den tid det tar. Låt det sjunka in och den dagen du är redo att skaffa ny häst så kommer du att göra det.

 

[Globlesa]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Det värsta för mig var att se alla hästar inne och Globbans box tom. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in i stallet när de andra var inne. Men med mod i hjärtat så gick jag in, det kändes åt h*lvete men ändå skönt på nått sätt för då visste jag att jag kan gå in i stallet igen.
Jag har väl haft tur eftersom mamma äger Globbans halvbror och i honom har jag haft mycket tröst även om man blir påminnd om henne så känns det ändå bättre att ha en länk till henne kvar.

Gud vad skönt att du har fina stalltjejer du med Dom är guld värda som sagt.
Men som de andra här skrivit, tillåt dig gråta när du vill, tyvärr så har jag varit tvärt om och försökt visa mig lite hård och tuff i stället. Men det har varit mitt sätt att skydda mig.

Jag blev otroligt glad nu av att läsa "nästa ska vara ett sto", helt underbart att du i alla fall tänker på att skaffa en ny vän att vandra med genom åren.

Massa mera kramar till dig!

 

[lovehorses]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Usch har just läst igenom hela tråden....

Jag ska ta bort min första häst på torsdag, jättejobbigt. han är 21 år och har 4 graders hälta fram.
Jag vet vad jag har att se fram emot om man får säga så....

Som tur är har jag en häst till men av olika anledningar kommer den att få stå i sommar och ha lite semester. Sen har jag ju barn också så jag har lite att göra.

Jag vet att han kommer att få det bra och slippa ha ont överallt och vi har gjort en massa tillsammans.de sista åren red jag inte honom så mycket, tyckte att vi växt ifrån varandra men det är ändå min första häst som jag har lärt mig allt av.

Jag kommer nog att fortsätta med hästeriet så mycket vet jag men jag funderar på att sälja den andra hästen och vara medryttare någonstans. Skulle kännas skönt, det har varit så mycket med hästarna nu. Och om jag får fler barn slipper jag fundera på vad jag ska göra med hästen.....

men det tar jag senare......

skickar tröst kramar till dig!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Till Mitrolle och Mysaan: Tusen tack för era svar!

Globlesa: Det är era svar och den här tråden som har mycket att göra med det faktum att jag funderrar på att skaffa en ny häst Kanske hittar jag inte en som kommer mitt hjärta lika nära som Donken gjorde, men det kanske inte gör så mycket, för en ny vän är mycket värt och klart att jag kommer att älska den en väldans massa! En annan Donken kommer jag inte att hitta, men det kanske duger fint ändå?! Så går mina tankar nu ia alla fall

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Åh vad tråkigt med din häst!

Det kommer att bli jättetufft, det är väldigt hjärtslitande att förlora sin vän...

MEN... en liten tröst är ändå att dem slipper ha ont nå mer. Så kan jag känna nu i mina ljusa stunder att han slipper ha ont, och att han har det bra i Trapalanda. Säkert med min pappa som tar hand om honom och tar han ut på härliga ridturer!

Jag är nog inte den bästa att ge tröst i detta läge... men jag kommer att tänka på dig och sänder en massa pepp och tröstkramar!

 

[Fayrus]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Ja usch det är svårt att komma tillbaka efter sina vänners bortgång. Det hade ialla fall jag. Min första "egna häst" tog jag bort för ca 10 år sedan. Var överlycklig att jag kunnat köpa denna fina fuxen efter vivaldi. Hade honom på foder först. Men köpte honom efter en kort tid. Fick äga honom i 1 månad då han drabbades av kolik, och tarmvred. Fanns inget att göra. Så jag fick gå in på operationsrummet och ta farväl. Fattade först inte vad som hänt men efter några dagar bröt jag ihop...

Tog några veckor innan jag åkte till stallet. Blev genast väldigt vänligt bemött. Och sprang då på min ridlärare. Som tyckte jag skulle kika på den stora fuxen i stallet....Som var till salu...Hade innan sagt att jag aldrig mera skulle köpa häst.

Men när jag väl fick se denna fuxen. Smalt jag och kärlek vid första ögonkastet. Han blev min.

Och vi hade 6 underbara och händelserika år ihop.

Men fick tragiskt och snabbt ta ett beslut att ta bort honom..

Tog sedan 4 år tills jag blev med häst igen..

Alla mina saker sparade jag. Och hängde undan. Och har saker från mina förra hästar kvar. Som jag aldrig kommer använda på min nuvarande häst. De är liksom heliga på nått sätt.


Hoppas att det kommer att gå bra för dig.

Kramar Sofia i Halmstad

 

[Judelaw]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Den 27:e maj var jag tvungen att akut avliva min gubbe efter att han bröt benet. Det var fruktansvärt och vi skulle få så många mer härliga år tillsammans... Här har jag kämpat och hållt honom i toppskick trots att han var 23 år var han betydligt yngre och fräsch än han var för 10 år sedan när vi köpte honom, och sen går han och bryter benet... Jag var 7 mil hemifrån när detta hände och när jag väl kom ut var även veterinären där och det var bara att konstatera att det bara fanns en sak att göra.

Mitt hjärta brast totalt, vilken smärta! Nu har det gått ett par veckor men jag gråter varje dag fortfarande. Har bara varit i stallet 2 gånger efter det och har inte ens orkat göra iordning mina saker. Vad ska jag göra med dem liksom? Jag får ju pyssla med de andra två hästarna som står kvar men det är ju inte samma sak...

Nu till mina funderingar till er som varit i samma situation?

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
-Vad har ni gjort med alla grejer?
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Snälla kom med era egna upplevelser, känner mig ensammast i världen i det här, men jag vet att vi är hur många som helst som har upplevt detta...

Förlåt att det blev lite långt...

Jag kan säga att jag vet precis hur du känner dig..Det är tre månader sen jag tog bort min lilla ögonsten.

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Jag tror att man aldrig riktigt kommer över en sån här sak. Jag tror att tankarna på hästen man förlorat kommer fortsätta finnas förevigt. Men man måste försöka vara stark och tänka att det var för deras bästa man gjorde det. Din häst har inte försvunnit helt, han lever med dig i ditt hjärta och i din själ. Du får tänka tillbaka på alla fina stunder ni fick tillsammans. Han hade inte velat se dig ledsen eller hur? Även om det är helt okej att gråta och det är bra att du är ledsen också. Men försök le åt allt det fina ni hade!

-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
Jag fortsatte, efter någon månad köpte jag en ny häst och det är jag verkligen glad för! Den nya hästen har hjälpt mig att hitta gnistan i livet igen och han har hjälpt mig med min sorg. Även om det kändes som om jag ville sluta med allting i början. Men nu är jag tillbaka och är ute och tävlar och har roligt. Jag minns min älskling med glädje nu istället!
-Vad har ni gjort med alla grejer?
Jag sparde alla grejer. Jag använder täcken, skydd, sadel osv. på min nya häst. Dock har jag sparat ett speciellt täcke som vi vann tillsammans, som han brukade använda mycket. Ibland när sorgen blir för stark brukar jag linda in mig i täcket och bara sitta för mig själv och gråta. Men sen försöker jag tänka positivt och då blir jag glad för att jag fick uppleva allt som jag verkligen fick med min häst, alla roliga tävlingar, alla bus han hittade på, alla gånger vi badade i sjön, alla underbara träningar och alla de dåliga. Allt!
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Som jag nämnde ovan, jag skaffade mig en ny häst. Det är det bästa jag någonsin gjort! Jag kan inte beskriva hur mycket han har hjälpt mig att älska hästlivet igen.
Men ägna någon månad åt dig själv tycker jag. Försök göra sånt du mår bra av, och prata och gråt mycket!
Hoppas allt ordnar sig och att du förstod det jag skrev.

 

[Globlesa]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag blir så himla glad för din skull! Den nya hästen som du en dag finner kommer duga alldeles utmärkt tror jag Din nya vän kommer hjälpa dig ta dig igenom svåra stunder, visst att man har goda vänner att prata med och gråta hos.
Men hästarna är obytbara när det gäller tröst!
Min nya häst Glíma har varit underbar inte för att hon lyssnar så mycket än utan för att hon bara för att hon finns där.

En sista sak jag måste skriva: Tack!
Tack för att du tog mod till dig att skriva tråden, man känner sig alltid så ensam när sånna saker händer. När jag såg din tråd och alla som skrivit så kändes det skönt att jag inte är ensam det finns flera som blivit bestulna på det käraste vi har och här kan vi prata om det. Även om stalltjejer och kompisar lyssnar så kommer dom aldrig förstå vad det handlar om.
Än en gång tack, och jag önskar dig all lycka i framtiden!

 

[Vinja]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Beklagar din förlust!

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?

I våras fick jag ta bort båda mina hästar inom loppet av tre veckor. Mitt i det visste jag inte hur jag skulle överleva Att de fick galoppera vidare var rätt, men saknaden är smärtsam. De lämnade ett stort tomrum efter sig.

-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen?
Jag har fortsatt, har min systers häst på foder. Hämtade honom några veckor efter jag tagit bort valacken. För mig kändes det rätt, lite en räddning.

-Vad har ni gjort med alla grejer?
Syrrans häst har fått det mesta. Jag har inget behov att spara utan för mig känns det bättre att sakerna används. Har även gett bort lite saker till vänner.

När jag var mitt i allt sa en kompis till mig att även om sorgen just nu nästan är outhärdlig så är den kort om man jämför med tiden av glädje. Tolv år fick jag med mitt sto och tre år med valacken och jag är tacksam för alla fina minnen.

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Men vilka toppensvar jag får av er alla!! Är evigt tacksam!

Till dig Globlesa:
Jösses! Jag bara tänkte på mig själv i min ensamhet och förtvivlan. Men alla känner vi oss kanske lika ensamma i vår sorg, fast vi är så många som förstår varandra. Då har vi hjälpt varandra

Många kramar till alla som har svarat!!

 

[Piruette]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Det hjälpte mej massor att skriva om när jag fick ta bort Plutten..
skrev från det att han åkte till kliniken o fick sin dom till natten jag bestämmde mej till det nog var dags att ta bort honom o såklart när det var över... var så skönt att få andras tankar kring ett beslut jag visste att jag var tvungen att ta men som var så svårt....
Hade nog inte orkat sitta o ta fram nummer till nödslakt m.m om jag inte haft några att bolla det med..

min familj fattade inte riktigt.. såklart insåg dom att jag var ledsen, men dom fattade inte att han var (är) min bästa vän....
Mamma sa tom för ett tag sen när vi pratade om han o jag började gråta... -men.. fortfarande?? ja, lilla mamma. gråter nästan varje dag o kommer att sakna han resten av mitt liv...

 

[Piruette]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

det är så tråkigt när dom måste dö så unga... min häst var bara 7år då jag fick ta bort han...
tänker ofta vi hade MINST 10år kvar tillsammans....

säger inte att man är mindre ledsen om dom är 25år men jag hade hellre tagit bort han som 20åring än som 7åring,,

 

[Pansi]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Stackars dig, hoppas du kan finna lite styrka i att vi är många härinne som upplevt samma sak. Det är snart tre år sedan min älskade, vackra, svarta Måns lämnade mig, och även om såret läkt hyfsat så tänker jag fortfarande på honom, och gråter nästan alltid till såna här trådar. (Även till denna) Under åren har hästar kommit och gått, men några har satt sig i minnet mer än andra. Dels den svarte, och dels en annan, underbar häst som jag bara fick känna i drygt ett halvår innan han brutalt rycktes bort ur mitt liv. Fina, fina Valle Såg att hans ägare, Vinja, också skrivit i tråden... Sörjer honom fortfarande. Det har varit en tuff vår för oss alla.

Efter att Måns dog var jag i stallet dagen efter, hade andra hästar att ta hand om. Satt under hans krubba och grät som ett litet barn i flera timmar de första dagarna, men de andra hästarna hjälpte mig att finna styrka och orka med livet.
Efter att Valle försvann tog det nästan en månad innan jag var i stallet igen, orkade inte träffa någon, orkade inte bli påmind om det som hänt. Var mest ute och gick, och tänkte, och lyssnade på musik och grät. Eller tittade på bilder och grät.

Jag har kvar nästan alla grejer, känner ingen sorg inför dem, sparar dem inför nästa häst.
Har heller inte lyckats hitta en vettig vardag utan hästar, det är en så stor del av mig att jag måste fortsätta att ha dessa underbara djur i mitt liv. Just nu har jag en liten paus, men tanken är att en ny häst ska införskaffas senast efter jul.

Stora kramar till dig, det har skrivits mycket fint i tråden.

Sov sött alla vackra springare som lämnat oss, jag hoppas och tror att ni tittar ner på oss från Trapalanda och håller ett öga på oss.

 

[ViktoriaN]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag fick ta ner min älskade häst Mirelle den 28/8 2007!
de var den jobbigaste dagen i mitt liv, och de är fortfarnade jobbigt, har inte återhämtat mig rikigt ännu från detta, kan sitta och titta på bilder i timmar och bara låta tårana falla! hon vart 18 år, och jag och min familj har haft henne sen hon var 3, och jag är bara 19 så jag har växt upp med henne, hon var verkligen min bästa vän, och mitt liv rasade ihop efter hennes bortgång.. har inte ridit en enda gång sen dess, men längtar så mycket efter de så de gör ont, hästar är/var mitt liv.. och jag saknar de!

Svar på dina frågor!

Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Man återhämtar sig nog aldrig, men man lär sig leva med det och gå viadre. Se att de finns annat i livet, som gör det värt att fortsätta!
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? jag håller ej på nu pga att jag inte har råd med de jobbet jag har nu! men jag vill jätte gärna börja igen, de blir nog som terapi för mig, då jag ännu inte mår bra efter den jobbiga dagen!
-Vad har ni gjort med alla grejer?En del saker står kvar i mitt tomma stall hemma hos föräldra hemmet, men de mesta står och väntar uppe på vinden, har inte kunnat gjort mig av med någe alls! hennes grimma hänger i mitt sov rum!
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag? jag jobbar på de, de är inte lätt men de är bara att försöka! just nu jobbar jag bara, åker hem och sover för att jobba mer, för att slippa tänka på annat och för att spara till en ny häst! Men jag kämpar och en dag ska de gå!

 

[Rumpnissen]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Massa kramar till dig. Jag förstår precis hur du känner. Jag fick ta bort min åring akut för två veckor sedan, även han bröt benet.

Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Prata. Jag grät oavbrutet de första dagarna men pratade om det med alla jag träffade. Min sambo och familj har varit ett enormt stöd och utan dem hade det inte fungerat överhuvudtaget. Jag har ännu inte orkat röja undan på sommarbetet där han stod, har inte hämtat några grejer eller så. Men jag antar att det kommer framåt hösten.

Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
Jag har ytterligare en häst som jag några dagar efter Albin avlivades beslutade att sälja. Det finns en mängd orsaker men en utav dem är att jag känner ett starkt behov av att börja om. Jag kommer troligen köpa en annan häst men kanske jag låter det ta sin tid.

Vad har ni gjort med alla grejer?
Eftersom han bara var ett år så hade han inte mycket grejer, dessutom har jag som sagt en häst till så det är inte så speciellt. Dock har jag som sagt inte varit och hämtat utrustningen på betet.

Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?
Detta blev ju inte en jätte stor skillnad för mig heller efterom jag ändå åker till stallet varje dag. Men fortfarande gråter jag när jag åker förbi betet. Det bara är så...

Jag tror inte att jag någonsin kommer över det. Jag tror att det kommer hänga med, men det kommer bli hanterbart. En sak som jag gör att jag även säljer min andra häst, man hade kunnat tro att det skulle vara en tröst att ha kvar den ena, men inte för mig. Jag vill börja om på ruta ett och skapa nya minnen utan kopplingar.

 

[kimsan]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

ja livet är tyvärr så här med djur. jag har haft mycket hästar som jag tränat och så . efter min tränarkurs för galopp . fick jag en häst av en deltagare som stod i träning hos en annan och fungerade inte där . red in henne på en vecka och efter 1,5 år när vi red på banan snubblade hon till och började svättas så jag trava hem och i gången stod där en häst så vi kom inte in i boxen direkt, fick stanna till och då kunde hon inte gå in vi fick bära in henne många hjälpte till ringde vet .detta hände en söndag . fick en tid på kliniken i malmö men dom ringde helsingborg och förberede operation lasta henne igen . när vi kom tog dom henne direkt vi fick åka hem jag sa hej då till min ängel vi ses snart hon gnäggade på mig . hemma i stallet igen ringde dom och sa att hon har flisor i hela benet så vi måste tyvärr söva henne för avlivning. hela mitt hjärta brast föll ihop på stallgången . man fick hjälpa mig upp . det var så hemskt att jag var inte i stallet på 1 mån , sen började jag titta på hästar och har nu min compa som är 8 år . hade en som jag fick från danmark . hon startade efter mycket kärlek och hård träning ca 2 månaders in ridning , dom andra kunde inte klappa henne , ägaren tyckte inte hon gick bra så han tog hem henne .sa han skulle sälja henne men när hon gick av transporten sköt han henne . folk är grymma