Livet efter sin trotjänares död

[Jenny85]

Den 27:e maj var jag tvungen att akut avliva min gubbe efter att han bröt benet. Det var fruktansvärt och vi skulle få så många mer härliga år tillsammans... Här har jag kämpat och hållt honom i toppskick trots att han var 23 år var han betydligt yngre och fräsch än han var för 10 år sedan när vi köpte honom, och sen går han och bryter benet... Jag var 7 mil hemifrån när detta hände och när jag väl kom ut var även veterinären där och det var bara att konstatera att det bara fanns en sak att göra.

Mitt hjärta brast totalt, vilken smärta! Nu har det gått ett par veckor men jag gråter varje dag fortfarande. Har bara varit i stallet 2 gånger efter det och har inte ens orkat göra iordning mina saker. Vad ska jag göra med dem liksom? Jag får ju pyssla med de andra två hästarna som står kvar men det är ju inte samma sak...

Nu till mina funderingar till er som varit i samma situation?

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
-Vad har ni gjort med alla grejer?
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

Snälla kom med era egna upplevelser, känner mig ensammast i världen i det här, men jag vet att vi är hur många som helst som har upplevt detta...

Förlåt att det blev lite långt...

 

[CarolineB]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Har som tur är inte varit med om samma situation (peppar,peppar) men jag kan förstå hur tungt det känns

Låt det ta tid att sörja, du behöver inte bestämma dig nu hur du vill göra med alla saker eller om du vill ska en ny häst. Försök hitta på lite annat som du inte haft tid för innan så att du inte bara blir sittandes hemma utan något att göra...

Styrkekramar!!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Då den kvällen då han gick bort var jag och min sambo precis på väg att åka och hämta hem en hund när en tjej i stallet ringde och berättade vad som hänt. Vi var ju tvungna att vända och åka hem igen men bestämde oss för att ändå åka dit sent på kvällen och hämta hem hunden, så jag inte skulle gå under helt. Och det måste ha varit en mening med att hunden skulle komma hem till oss för annars hade jag nog fallit ihop helt. Så nu har jag i alla fall världens goaste hund att sysselsätta mig med, gå promenader och gosa med, tack och lov!

Men jag har en sådan identitetskris nu, det har alltid varit jag och Donken, och jag har alltid varit en tvättäkta hästtjej. Tänk om jag inte är det längre, och vem är jag nu då? *suck*

 

[Juzzzen]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Först vill jag ge dej styrkekramar, för jag vet vad du går igenom..

Min pålle var 21 år, när han blev akut sjuk, och efter en vecka i helsingborg, fick jag ta det svåraste, men också det lättaste beslutet i mitt liv, han skulle få slippa lida mer..

Det tog många veckor innan jag fattade att han var borta,visst, jag grät mkt, men smällen kom inte förrän några veckor senare..

Bröt ihop i skolan(gick påhögskola då) och efter det var jag i ett mörker i tre månader..Jag hade det svårt när jag växte upp o han var min klippa, så det handlade ju inte bara om att han som individ var borta, utan hela min trygghet rycktes undan..

Det är nu över 2 1/2 är sedan han gick bort, och jag sörjer honom såklart fortfarande. Men nu kan jag minnas allt det fina vi hade, sist
istället för att bara känna sorg! Han gav mig så mkt, och jag är så tacksam att vi fick den tiden vi fick, tio år med en sådan häst, vilken underbar lycka! Värt allt!

Nu för att svara på dina frågor:

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Man återhämtar sig nog aldrig, men man lär sig leva med det och gå viadre. Se att de finns annat i livet, som gör det värt att fortsätta!
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag fortsatte, hade en liten trilsken dam som höll mig vid liv, medryttarhäst allså. Jag hade aldrig kunnat sluta med hästarna, jag lever för det. Men jag har svårt att hitta nån som är lik min pagge, kommr jag nog aldrig göra. Jag höll en liten paus på nån månad, när jag mådde som värst, men sen var jag där igen!
-Vad har ni gjort med alla grejer? Jag sålde lite, lite använde jag till min andra pålle..och lite har jag kvar idag. Hans grimma kommer alltid finnas kvar!
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag? Precis så jag kände, och känner fortfarande. Det är en så stor del av mitt liv, så det finns ingen annan vardag som kan väga upp mot hästvardagen. Därför kämpar jag nu med sparandet så jag kan skaffa mig en ny vän i höst! jag tror det är olika, men jag kan inte leva utan hästarna. det är en livstil, inte en hobby.

Kämpa på, det blir lättare, men du måste få vara lessen!

 

[CillaW]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Min älskade gammelmärr var nästan 26 när hon fick kolik på natten till den 6/12 2006.
Det gick inte att häva, så hon fick sluta hemma halv tre den natten. Hon ligger begravd där, längst bort i sommarhagen, bredvid sin kompis ponnyn som slutade sina dagar månaden innan eftersom hans tänder hade tagit slut.

De andra hästarna var ganska förvirrade några veckor efteråt, för det hade ju varit hon som styrde flocken med järnhand.

Jag fick ju bara fortsätta, hade fler hästar att ta hand om, men det tog ett tag innan jag orkade rida igen. Sista året hon levde lärde hon min dotter rida, jag red hennes son.
Man kommer vidare på något sätt. Boxen hon hade kommer alltid att heta "Turbos box" och jag har kvar hennes förstfödde, som blir allt mer lik henne - synd att han inte är ett sto!

Hon finns kvar, på något sätt. Jag kan känna hennes närvaro i bland. Hon var mitt ankare i livet och vi hade gjort så mycket roligt och gått igenom så mycket tillsammans.
Det är många som saknar henne, och jag kommer alltid att göra det. Gråter i bland, men mest får minnena mig att le.

 

[FrittePower]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Det är tufft att förlora sin häst! Jag är helt hästlös numera efter att barndomshjälten gått och blivit gammal och fick sluta sina dagar hemma på gården, en annan såldes och en annan avlivades också efter skada. Helt plötsligt fanns inga hästar i mitt liv.
Jag har hatat situationen att vara hästlös och deppat allmänt, flera gånger har jag viljat ringa på annonser, med ett 2årigt sto var jag tillochmed riktigt nära att slå till.


-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
Man får låta tiden läka och tänka på alla glada minnen, men acceptera att vissa dagar är bara svarta.

-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag var helt hästlös ett år, jag visste att han skulle gå bort och det var för jobbigt att vara kvar och jag satsade istället på mig själv. ett halvår efter avlivningen kände jag på allvar att utan hästar har jag inget att leva för och började söka runt lite efter hästar. Jag har inte kommit igång helt ännu men det finns hästar i mitt liv.

-Vad har ni gjort med alla grejer?-
Först kastade jag bara ner allt i lådor och grät. Nu har jag plockat upp sak för sak, tvättat och smörjt och rengjort. Jag vill bevara det i bra skick för min nästa häst och slänger/säljer därför inget. Nu är det fint nerpackat i lådor i garaget.

Hur hittade ni en ny vardag? Kan jag inte svara på, livet utan hästar är för mig inget liv. Jag har bara gått upp i vikt och sörjt.

Jag längtar till dagen då jag köper min nya bästa kompis!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Min gubbe var också min trygghet, han hade också följt mig genom alla svårigheter under min uppväxt och även på senare år... Förstår precis vad du menar med att tryggheten försvinner. Jag har ju min sambo, men Donken var ju min klippa, min trygga hamn som alltid fanns där... men jag får väl koncentrera mig på de fina 10 åren vi fick tillsammans...

Tack för svaret och tröst!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Tack för era svar CillaW och FrittePower! Känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha gått igenom det här, inte för att jag har trott det men det har kännts så ibland. Känns som att det är ok nu att sörja en tid, det är ju trots allt en oändlig saknad. Jag får nog ge det lite tid, och spara pengar, så dyker en ny vän kanske snart upp...

Försöker att satsa på mig själv nu och göra mycket av det som är svårt att hinna med när man har häst... men suget efter att göra annat vill inte riktigt infinna sig.

 

[lil-sis]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Min "gamling" (började rida henne för drygt 12 år sedan) togs bort i våras efter åtta dryga veckor med fång och hemskt ont. Hon hade även "framtiden" i magen i form av ett foster.

Det var tungt och det är tungt.

Men jag hade turen att ha en värdig ersättare redan på plats, som visserligen inte var i min ägo just då men som jag kunde köpa för försäkringspengarna.

Den "nya" är efter samma hingst (men född 15 år senare, dvs två i år) och undan ett sto jag gillar mycket och jag har haft förmånen att rida, samt även två vuxna avkommor.

På det viset fungerar det, jag gillar den nya och hon är en mkt roligare (faktiskt) ponny att ha och göra med. Hon VILL vara med, hon kommer springanden är hon ser mig, ibland gnäggar hon tom osv.

Förra gången panikköpte jag en fjording som jag sen sålde vidare efter två månader och sen var jag hästlös tills jag fick förmånen att köpa den "gamla" som jag trånat efter i tio år.

 

[Donnatello]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Förstår precis hur du känner och det är fruktansvärt jobbigt.

För ungefär 4 år sedan ringde ett likadant samtal till mig ifrån stallet, jag var på väg in till stan för att köpa foder för vi hade precis kommit hem efter ett år i Helsingborg. Körde i ilfart upp till stallet och där stod min älskling i hagen omringad av alla sina vänner med ett ben som bara hängde. Han hade antagligen brutit det ett par timmar tidigare så han hade börjat skaka av förmodligen chock och smärta. Det var helt fruktansvärt att se honom lida på det viset så när veterinären kom fanns det igen återvändo. Men han fick iaf somna in omringad av sina vänner i hagen som han älskade mest.
Han var mitt allt och kommer förmodligen aldrig hitta en häst lik honom igen han var min egen STJÄRNA! Han var endast 6 år när han fick somna in och jag hade honom sen han var 3 och precis inriden. Det blev tre alldeles för korta år tillsammans.
Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom och han kommer nog alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
Jag köpte ny häst ganska snabbt efter honom jag saknade stallet så hemskt mkt och ville inte rida på ngn annans häst. Jag vet att han hade velat att jag skaffade en ny
Köpte en jätte mysig dam och det kändes bra även om vi aldrig riktigt hade samma känsla ihop. Boye var min första häst och han var ju i princip aldrig riden av ngn annan än mig så han var formad precis efter mig och roligare häst att rida får man leta efter.
Hittade dock en ny häst under tiden som kunde leva upp till mina tävlingsmål på ett annat sätt så när damen skadade sig sålde jag henne.
Nu har jag haft Tello i 3 år men det kommer aldrig bli samma sak som med Boye även om vi nu äntligen kommit varandra nära.
Jag kommer förmodligen alltid att fortsätta leta efter min nya själsfrände för att jag är säker på att hon eller han finns därute ngnstans. Det är magiskt att känna en sån sammhörighet med en häst. Men under tiden har jag mkt glädje av andra hästar.
Dessvärre råkade en av mina nya pållar ut för en nervklämmning i en nackkota så han blev förlamad när han bara var 2½ år. Det kändes fruktansvärt just då för jag trodde verkligen på honom och hoppades att han skulle bli min nya stjärna. Men eftersom jage inte hade haft honom så länge kändes det på ngt vis lättare.

Förstår att det är tungt för dig efter 10 år. Men man får tillåta sig själv att sörja och det får ta den tid det tar men man kan ha mkt glädje av en ny pålle. Till slut kommer du hitta din nya själsfrände för han eller hon finns där ute ngnstans.
Jag har kvar de mesta av hans grejer och hans grimma är sparad. En del annat har jag använt det har kännts okej när man väl insett vad som hänt. Han har det trotts allt bra nu när han springer runt på de evigt gröna och förmodligen så ses vi där igen.

Många tröstkramar / Jennifer

 

[ako]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Det ÄR hemskt när sådant händer, men det är livet som det är... Djuren lever inte lika länge som vi, och ibland går det dessutom fort och är dramatiskt på slutet, som i ditt fall. Om man ska skaffa ny häst eller ej är upp till var och en, och beror på olika saker. Om man har haft sin häst kvar mest för att det är ens bästa vän och kompis men man egentligen inte har så mycket rent häst - och ridintresse kvar så är det kanske läge att sluta. Om man å andra sidan ser hästar (nu hästar i allmänhet, hästliv i allmänhet - inte bara den häst man hade) som sitt stora intresse i livet, så vill man nog inte sluta ändå. Nya hästar kommer, och man älskar dem med- även om de inte tar de gamlas plats i hjärtat. det finns gott om plats för pållar där...

Lycka till hur som helst!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Ja... det är ett samtal man aldrig vill få...

Det enda positiva är att när det väl händer så går det fort, om det är ett benbrott, dem behöver inte lida länge och tackla av allt eftersom man tagit det beslutet. Även om dem har väldigt ont från dess att det händer tills dem får somna in, så får dem vara glada och må bra intill deras sista timmar, det är en tröst för mig i alla fall nu när det hemska har skett. Han hittades ståendes i boxen, men ville inte stödja på benet. När en tjej i stallet skulle se hur han gick (visste inte att benet var av då) rasade han ihop efter ett steg ut i stallgången. Veterinären visste på en gång och det stod fullkomligt klart för mig vilket beslut jag var tvungen att ta för min älskade vän. Jag slipper stå kvar här med tvivlen i alla fall...

(Undrar om någon förstod ett dugg av det där )

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Du fick faktiskt en ny tanke att dyka upp i mitt huvud... för mig har det alltid varit så självklart med att hålla på med hästar. Men kanske det inte är just hästeriet jag brinner för utan det kanske har bara varit just Donken som jag har mitt intresse kopplat till?

Jag tror och hoppas att jag faktiskt kommer att hitta tillbaka till hästlivet igen, det är ju ändå det bästa som finns. Får väl hoppas att den känslan dyker upp igen när tiden är mogen... Vad ska jag göra annars?

Men man vet ju redan innan man skaffar djur att dem lever inte lika länge som oss... men på något sätt är man väl aldrig förberedd på det trots allt.

 

[Messy]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

du behöver en ny bästis!

Min medryttarhäst fick tas bort (blev nästan blind, 2004) efter 5år tillsammans. Hennes avkomma fanns kvar, så det var ju en liten tröst. Jag köpte en egen häst efter 6 veckor, en "som det var synd om". Dvs, mycket energi på den nya!
Medryttarhästen tänker jag på varje dag, och hon finns nog närmast hjärtat, en sådan häst möter man en gång i livet. Älskar min nuvarande över allt annat.

Allt har en mening, om medryttarhästen inte hade dött så hade jag inte köpt den jag har idag, och då hade förmodligen den också dött.

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Jag tror du har rätt, jag tror också att jag behöver en ny bästis! Det blir på tok för tomt annars...

Måste få visa lite bilder på min gubbe

http://www.pixbox.se/alb835540

 

[Messy]

Sv: Livet efter sin trotjänares död


söt!!!

 

[Mia_R]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

För mig är det 20 år sedan i år som min älskade dog i hagen pga benbrott, jag kommer att sörja henne resten av livet.

Jag köpte ny häst ca 2 veckor efteråt efter en hel del påtryckningar av min mor, men det tog mig många år att lära mig älska den nya hästen då min sorg var så stor. Jag hade som du lagt ner enormt mycket arbete på min första och hon hade gett så mycket tillbaka, hon var dessutom bara 11 år när hon dog och borde haft många år kvar hos mig. För mig var det extra traumatiskt då veterinären dels dröjde väldigt länge, men sen när han var på plats vägrade han avliva utan vi fick vänta i flera timmar till tills nödslakten kom. Det var fruktansvärt...

Det är tungt, svårt och rent av förjävligt många gånger men man överlever. Jag visste inte heller vad jag skulle göra om jag skulle sluta med hästar, hela mitt liv hade kretsat runt hästar så länge jag kunde minnas och jag var helt vilse. Jag fortsatte rida och ha egen häst, nu är jag glad att jag orkade fortsätta, men jag tror nog att jag hade hittat ngt annat att ägna mig åt istället om jag inte fortsatt. Min "tur" var att det här hände på hösten och inte våren, då hade jag troligen köpt MC istället och i det skick jag var efter avlivningen hade jag säkert kört ihjäl mig.

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Det känns skönt på något sätt nu när man hör era historier att det är "ok" att sörja. Ibland känns det ungefär som att bara för att det är ett djur ska man sluta sörja dagen efter ens djur gått bort... men så är det ju inte!

 

[Piruette]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Nu till mina funderingar till er som varit i samma situation?

-Hur återhämtar man sig efter något sånt här?
-Har ni fortsatt med hästeriet efter och hur lång tid tog det innan ni kom igång igen? Jag har länge velat köpa en häst till, men när min gubbe gick bort finns inte den längtan kvar. Antingen han eller ingen...
-Vad har ni gjort med alla grejer?
-Jag har varit i stallet varje dag i de 18 år jag har hållt på med hästar, jag har tagit hand om min gubbe varje dag de 10 år jag har haft honom, så vad tusan gör man nu? Hur hittade ni en ny vardag?

...

Jag fick avliva min älskling 26/8 förra året, han blev bara 7år gammal o jag hade haft han sedan han var 6mån... han var verkligen mitt allt o det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv...
ska försöka svara på dina frågor så gott det går...

*ja, hur återhämtar man sej? såklart att det blir en vardag, men jag saknar min häst varje dag, o gråter flera gånger i veckan över han, vissa dagar kan jag tänka på allt kul vi hann med ändå, andra dagar är jag bitter o jättearg över det som hände..

*ny häst? köpte mej en ny häst direkt efter, för jag trodde att det va det rätta... den hästen är nu såld (april), för det funkade inte, jag saknade min prins för mkt.
jag vill gärna rida o saknar hästar massor, men tänker jag efter noga är det min Plutten jag saknar...

* har inte kunnat göra mej av med hans grejer alls... dom tar upp halva vårat källarförråd, men har insett att det inte riktigt funkar, så ska göra mej av med det mesta.. utom hans grimma o träns

* jag hade oxå varit i stallet sen jag var 9år, levt o jobbat med hästar, haft eget stall osv osv...
på ett sätt är det skönt att slippa alla måsten, men jag saknar det såklart, men som m allt... man vänjer sej.. fast nån dag tänker jag komma tillbaka o jag tror att jag kommer hitta en häst som kan skänka mej lika mkt glädje som Plutten gjorde, det måste bara få ta sin tid...

Massa kramar till dej!!!

 

[Jenny85]

Sv: Livet efter sin trotjänares död

Tänk vad lika man ändå känner, vi som mist våra vänner...

Jag hoppas att min tid kommer igen vad gäller hästlivet, även om det nu känns avlägset... Jag tror ändå som du att en dag möter man en till vän! En dag...