Livet efter missfall

[Energi]

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av den här tråden. Stöd? Igenkänning?

Jag har ett friskt barn och har under två år försökt få till ett syskon. Till skillnad från först barnet har vi den här gången haft lätt att bli gravida men har inte kunnat hålla kvar graviditeten.

Jag är nu gravid igen, samma dag som senaste missfallet och de här veckorna har varit en pärs. En blandning av sorg och skräck, skam och ibland glimtar av hopp. Sorg över att aldrig mer kunna glädjas åt en graviditet. Skräck över att behöva gå igenom ännu ett missfall. Skam över att min kropp inte kan vara gravid, över att vara "svag" som blir så påverkad av ett tidigt missfall. Och ibland ett litet hopp.

Ett hopp som igår släcktes helt när den första rosa flytningen kom tillsammans med lätt mensvärk. Första tecknet på att även denna graviditet kommer gå åt helvete. Panikattackerna avlöser varandra i den här ovissheten.

Hur orkar man? När vet man att det är dags att ge upp? Hur har ni orkat gå vidare efter missfall och ni som blivit gravida igen, hur har den/de graviditen/erna varit känslomässigt?

 

[Gnist]

Nu är det ju länge sen jag var aktuell för barnafödande, men mina graviditeter såg ut såhär:

Gravid - missfall
Gravid - sonen föddes
Gravid - missfall av tvillingar
Gravid - dotter 1
Gravid - dotter 2

Och de tre blivande barn jag mist har jag såklart blivit ledsen, men jag är ganska krass av mig så jag har samtidigt tänkt att det mest troligtvis varit grava fel på de små. Såpass att de mest troligt inte kunnat överleva utanför livmodern om jag hade gått tiden ut och hur jobbiga missfall än är, så är jag ganska säker på att det är tusen gånger värre att gå tiden ut och att barnet dör strax innan eller strax efter förlossning.

De har alltså inte påverkat min sinnesstämning vid efterkommande graviditet och aldrig har jag tänkt att det varit något fel på mig, min kropp och det tycker jag inte heller att du ska känna!

Jag tänker också att om man har blivit gravid flera gånger och det resulterar i missfall efter missfall, så kan det nog vara dags att kontakta vården för att se om det går att få några svar på varför det blir så. Speciellt när man redan har barn sedan tidigare, så är det nog viktigt för en själv, för ens psykiska mående att få någon form av svar på varför det är så svårt nu.

Så kontentan är väl; ge inte upp, sök svar, få hjälp och lycka till i framtiden!

 

[Kilauea]

Vi fick kämpa för vår son som nu är 6 månader.

Gravid - MA, upptäckt v.12. Hade ingen aning att nåt var galet men liten död sen typ 6 veckor
Gravid ett par månader senare - VUL i v.8 visade hjärta som slog. En vecka senare avtog symtomen och ytterligare en vecka senare kom det ut som missfall.
Gick sen över ett år utan positivt graviditetstest. Tror dock jag hade flera väldigt tidiga MF, då jag fick tydliga utslag på ÄL-stickan (vilket jag bara får i samband med ÄL eller graviditet) samt att mensen dessa gånger var lite sen och dessutom mer riklig än vanligt.

Kände mig värdelös som inte kunde bli gravid eller behålla en graviditet.
Att jobba på en kvinnodominerad arbetsplats med många som blev gravida och fick barn till höger och vänster gjorde inte det hela lättare.
Inte heller kommentarer som "slappna av, det fungerade för oss" hjälpte, utan tvärtom.

Ej godkänd för utredning för ofrivillig barnlöshet via landstinget, som tur var tjänar sambon bra så vi vände oss privat.

Att få utredning och få höra att "nej, det finns ingen sanning i att slappna av" och sen få en misstanke om varför det inte fungerat gjorde att det kändes lite bättre, även om misstanken låg på min kropp.

Vi gjorde IVF och första återföringen blev tidigt missfall. Andra återföringen tog sig men blev en kamp mot ständig oro och ångest över att förlora honom i magen. Tom psykologen på MVC tyckte det stjälpte mer än hjälpte att gå till henne.

Det hela slutade väl för oss, tack vare att jag uppmärksammade minskade rörelser. Sonen fick tas ut akut i vecka 33 pga anemi hos honom.

Vet inte heller riktigt vad jag vill ha sagt, men sök hjälp. Och kanske prova prata med nån, dvs kurator eller psykolog. Kanske du kan få remiss via VC?
När det är dags att ge upp kan bara ni bestämma. Skulle själv inte ge upp innan jag gjort en utredning i alla fall.

 

[moster]

Jag började skriva... Tog bort, skrev igen. Känner mig så negativ och tråkig, men det här är min erfarenhet av missfall...

Mina graviditeter:
1. Gravid - Abort
2. Gravid - Missfall tvillingar
3. Gravid - Missfall
4. Gravid - Missfall

I mitt fall var framförallt det första missfallet jobbigt. Det kom "så oväntat" och jag var inte alls beredd på det.
I början tänkte jag att det var mitt fel, att aborten förstört något i mig, framförallt då den som var "pappa till missfallen" (kommer inte på en bättre formulering även om den låter dum) har ett barn sen tidigare. I mitt fall så vart jag väldigt kall under graviditet 3 och framförallt 4. Jag gick och väntade på missfall, samtidigt som jag hade samma tanke som @Gnist nämner ovan att jag går hellre bara ett par veckor och min kropp själv klarar av att avgöra att fostret/barnet är så pass sjukt att det inte kommer att överleva än att jag skulle gå fullt ut och kanske får ett barn som lider väldigt mycket eller dör runt förlossningen.

Efter graviditet 4 så pratade jag med vården och vi fick komma på utredning och det visade sig att pappan bär på ett kromosomfel. Vi vart beviljade hjälp på lite olika sätt, bla IVF, men oddsen för få barn naturligväg fanns oxå.
Pappan som numera är mitt ex sa nej till fler barn när han fick reda på kromosomfelet.
En anledning till att han och jag gick isär var nog bla för att vi inte "orkade" stötta varandra kring det som vart runt missfall och kromomfel. Mitt ex tog det kring kromosomfel väldigt hårt om man frågar mig, men jag tror inte riktigt han skulle erkänna det.

Summan av detta skulle säga är: Sök hjälp, ge inte upp hoppet, men framförallt: (försök) stötta varandra och ta hjälp av tex vården om ni känner att det blir för övermäktigt.
Jag tycker inte man ska ge upp utan att ha fått reda på vad som är "fel" - om man nu faktiskt vill veta. Jag har en vän som bara har accepterat att det inte går och vill inte få reda på vad som kan vara fel eller om det bara inte gått.
Det är helt okej att pausa och säga "Nej, nu vill jag vila från detta, vi får försöka senare".
Jag tycker inte du ska känna att det är något fel på dig eller din kropp. Inte känna dig svag över ett missfall.
Man får vara ledsen, man får vara glad, ingen annan kan avgöra om dina känslor eller upplevelser är rätt eller fel. Jag kände också väldigt mycket skam och vågade inte alls vara glad, precis som jag gick och tänkte "Denna gång kommer det att gå".

Jag kan ibland sörja över mina missfall, kunna fundera på vem det skulle blivit. Men jag känner mig också trygg i att min kropp gjorde vad den ansåg vara bäst. Mina kollegor kom med stora magar på jobbet och vi hade riktig "Babyboom" på jobbet, och alla kollegorna var på "Nu är det bara du kvar michaelsdotter". Jag valde att vara öppen med det som är och som varit. Det har gjort att flera av mina kollegor har fått tänka till att en gravditet handlar inte bara om att man blir på smällen på första försöket och gå omkring på rosa moln utan att även välmenade kommentarer kan bli dumt...

Vet inte om detta var till speciellt mycket hjälp och pepp... Men jag önskar dig all lycka!

 

[underensten]

@Energi
"Ibland kan det komma blod från livmodern under de första tre månaderna av graviditeten. Ofta kommer en sådan blödning vid samma tid som mensen skulle ha kommit"
Du är väl vid den tiden ungefär då din mens skulle ha kommit?
Och man kan ju få magsmärtor liknande mensvärk vid graviditet?
Håller tummarna för att det trots allt inte är ett missfall. Men förstår din oro!

Känner igen vad du skriver annars, men två missfall innan min nuvarande graviditet.
Den här graviditeten vågar jag inte riktigt tro på. Man vågar inte glädja sig och tänka för mycket på framtiden. Jag drömde igår natt att jag störtblödde och vid varje toabesök nu väntar jag mig att se lite blod.
Jag försöker iaf tänka att skiter det sig nu en tredje gång så kommer vi iaf få hjälp med någon sorts utredning. Det är dock klen tröst när det väl händer.
Man får vara ledsen. Och när man är redo får man försöka igen.

 

[BobberiBoo]

Jag har själv bara haft ett missfall och då visste jag inte ens att jag var gravid. Men jag vill berätta att när jag var gravid med min första så hade jag rosa flytningar väldigt ofta fram till v 13 ungefär, och jag hade fruktansvärt ont i magen de första 9 veckorna så illa så jag fick utskrivet smärtstillande. Läkaren förklarade att det är växtvärk på livmodern man kan känna av mer eller mindre.

Så jag vill bara skicka en stor styrke kram och berätta att inte alla såna symptom måste innebära att det går åt fanders.

 

[Energi]

Nu är det ju länge sen jag var aktuell för barnafödande, men mina graviditeter såg ut såhär:

Gravid - missfall
Gravid - sonen föddes
Gravid - missfall av tvillingar
Gravid - dotter 1
Gravid - dotter 2

Och de tre blivande barn jag mist har jag såklart blivit ledsen, men jag är ganska krass av mig så jag har samtidigt tänkt att det mest troligtvis varit grava fel på de små. Såpass att de mest troligt inte kunnat överleva utanför livmodern om jag hade gått tiden ut och hur jobbiga missfall än är, så är jag ganska säker på att det är tusen gånger värre att gå tiden ut och att barnet dör strax innan eller strax efter förlossning.

De har alltså inte påverkat min sinnesstämning vid efterkommande graviditet och aldrig har jag tänkt att det varit något fel på mig, min kropp och det tycker jag inte heller att du ska känna!

Jag tänker också att om man har blivit gravid flera gånger och det resulterar i missfall efter missfall, så kan det nog vara dags att kontakta vården för att se om det går att få några svar på varför det blir så. Speciellt när man redan har barn sedan tidigare, så är det nog viktigt för en själv, för ens psykiska mående att få någon form av svar på varför det är så svårt nu.

Så kontentan är väl; ge inte upp, sök svar, få hjälp och lycka till i framtiden!

Efter mina missfall, när blödningen upphört, kan jag också tänka rationellt att det är såklart bra att livsodugliga foster stöts bort av min kropp. Men mitt i det hela är det oerhört svårt, för mig, att tänka så.

I det här finns också en stress. Kanske även den irrationell men ändå. Mitt barn fyller fem år nästa år och jag är stressad över åldersskillnaden som blir. Hade jag fått bestämma så hade det varit ~3år mellan barnen. Jag tänker att de inte kommer få så mycket glädje åt varandra och att de inte kommer kunna leka.

När jag kan tänka klart så inser jag ju att det är löjligt. Mitt närmsta syskon är 6 år äldre och vi står väldigt nära varandra. Men det är kanske bilden av hur jag ville och trodde att det skulle bli som är svår att släppa.

Tack för dina tankar!

 

[Energi]

Jag började skriva... Tog bort, skrev igen. Känner mig så negativ och tråkig, men det här är min erfarenhet av missfall...

Mina graviditeter:
1. Gravid - Abort
2. Gravid - Missfall tvillingar
3. Gravid - Missfall
4. Gravid - Missfall

I mitt fall var framförallt det första missfallet jobbigt. Det kom "så oväntat" och jag var inte alls beredd på det.
I början tänkte jag att det var mitt fel, att aborten förstört något i mig, framförallt då den som var "pappa till missfallen" (kommer inte på en bättre formulering även om den låter dum) har ett barn sen tidigare. I mitt fall så vart jag väldigt kall under graviditet 3 och framförallt 4. Jag gick och väntade på missfall, samtidigt som jag hade samma tanke som @Gnist nämner ovan att jag går hellre bara ett par veckor och min kropp själv klarar av att avgöra att fostret/barnet är så pass sjukt att det inte kommer att överleva än att jag skulle gå fullt ut och kanske får ett barn som lider väldigt mycket eller dör runt förlossningen.

Efter graviditet 4 så pratade jag med vården och vi fick komma på utredning och det visade sig att pappan bär på ett kromosomfel. Vi vart beviljade hjälp på lite olika sätt, bla IVF, men oddsen för få barn naturligväg fanns oxå.
Pappan som numera är mitt ex sa nej till fler barn när han fick reda på kromosomfelet.
En anledning till att han och jag gick isär var nog bla för att vi inte "orkade" stötta varandra kring det som vart runt missfall och kromomfel. Mitt ex tog det kring kromosomfel väldigt hårt om man frågar mig, men jag tror inte riktigt han skulle erkänna det.

Summan av detta skulle säga är: Sök hjälp, ge inte upp hoppet, men framförallt: (försök) stötta varandra och ta hjälp av tex vården om ni känner att det blir för övermäktigt.
Jag tycker inte man ska ge upp utan att ha fått reda på vad som är "fel" - om man nu faktiskt vill veta. Jag har en vän som bara har accepterat att det inte går och vill inte få reda på vad som kan vara fel eller om det bara inte gått.
Det är helt okej att pausa och säga "Nej, nu vill jag vila från detta, vi får försöka senare".
Jag tycker inte du ska känna att det är något fel på dig eller din kropp. Inte känna dig svag över ett missfall.
Man får vara ledsen, man får vara glad, ingen annan kan avgöra om dina känslor eller upplevelser är rätt eller fel. Jag kände också väldigt mycket skam och vågade inte alls vara glad, precis som jag gick och tänkte "Denna gång kommer det att gå".

Jag kan ibland sörja över mina missfall, kunna fundera på vem det skulle blivit. Men jag känner mig också trygg i att min kropp gjorde vad den ansåg vara bäst. Mina kollegor kom med stora magar på jobbet och vi hade riktig "Babyboom" på jobbet, och alla kollegorna var på "Nu är det bara du kvar michaelsdotter". Jag valde att vara öppen med det som är och som varit. Det har gjort att flera av mina kollegor har fått tänka till att en gravditet handlar inte bara om att man blir på smällen på första försöket och gå omkring på rosa moln utan att även välmenade kommentarer kan bli dumt...

Vet inte om detta var till speciellt mycket hjälp och pepp... Men jag önskar dig all lycka!

Tack för dina tankar och jag beklagar dina missfall.

Jag tror också att öppenhet är viktigt, och det här hjälp mig mycket att personer i min närhet vet om vad som händer. Däremot kan jag uppleva en sorg i att alla andra också förväntar sig missfall nu. Många säger "jag tänker inte gratulera den här gången" eller "jag tänker inte bli glad än".

Det gör att min initiala glädje känns naiv och jag blir liksom lite.. skamfylld? Jag känner mig så otroligt ensam även fast jag vet att jag inte är det.

 

[Energi]

@Energi
"Ibland kan det komma blod från livmodern under de första tre månaderna av graviditeten. Ofta kommer en sådan blödning vid samma tid som mensen skulle ha kommit"
Du är väl vid den tiden ungefär då din mens skulle ha kommit?
Och man kan ju få magsmärtor liknande mensvärk vid graviditet?
Håller tummarna för att det trots allt inte är ett missfall. Men förstår din oro!

Känner igen vad du skriver annars, men två missfall innan min nuvarande graviditet.
Den här graviditeten vågar jag inte riktigt tro på. Man vågar inte glädja sig och tänka för mycket på framtiden. Jag drömde igår natt att jag störtblödde och vid varje toabesök nu väntar jag mig att se lite blod.
Jag försöker iaf tänka att skiter det sig nu en tredje gång så kommer vi iaf få hjälp med någon sorts utredning. Det är dock klen tröst när det väl händer.
Man får vara ledsen. Och när man är redo får man försöka igen.

Vi är lite i samma sits du och jag med två missfall i rad innan nuvarande graviditet.

Jag skulle haft mens på onsdag nästa vecka så det är lite tidigt. Jag vet att rosa flytningar kan vara helt ofarliga men i och med att förra missfallet började just så, så finns bara katastroftankar just nu. Men senast började jag blöda inom ett dygn.

Just nu har jag ungefär en rosa/aprikos flytning om dagen. Har tid för VUL på måndag morgon. Är så otroligt rädd för att få reda på då att hjärtat inte slår. Är det så så vill jag helst få en röd blödning innan så jag inte har något hopp inför VULet..

Jag försöker tänka precis som du att om det skiter sig har vi iaf rätt till utredning. Hur känner du inför vad en eventuell utredning skulle visa?

Jag håller tummarna för både dig och mig!

 

[Energi]

Jag har själv bara haft ett missfall och då visste jag inte ens att jag var gravid. Men jag vill berätta att när jag var gravid med min första så hade jag rosa flytningar väldigt ofta fram till v 13 ungefär, och jag hade fruktansvärt ont i magen de första 9 veckorna så illa så jag fick utskrivet smärtstillande. Läkaren förklarade att det är växtvärk på livmodern man kan känna av mer eller mindre.

Så jag vill bara skicka en stor styrke kram och berätta att inte alla såna symptom måste innebära att det går åt fanders.

Tack snälla du!

Jag vet att det inte måste innebära missfall men min hjärna verkar tycka att katastroftankar är det härligaste som finns.

Får jag fråga, om du minns, om du hade några graviditetssymtom under den tid du hade rosa flytningar?

 

[underensten]

@Energi
Skönt att du skriver lite här nu. Jag har tänkt på dig och funderat hur det gått.
Vad bra att du har VUL så snart så du får svar hur det ligger till.
Jag har inte funderat så mycket på vad en utredning kan tänkas visa, det vågar jag inte än och får ta det då. Men när jag var inne för missfallet sist och pratade med läkaren och frågade om jag hade rätt till nån utredning vid ett missfall svarade hon ja, men sa att de utredningarna inte alltid visade nånting.

Jag har en vän som också fått två missfall i rad, hon har dock ett barn sen innan, hon försökte peppa mig att har Charlotte Perelli fått 8 missfall på rad och nu är gravid ( jag är inte insatt i henne alls) så ska vi nog kunna lyckas vi med nångång. Det finns liksom inte mycket annat än att kämpa vidare så länge det går känner jag. Även om det tar på en något fruktansvärt när det händer

 

[em-pirre]

Tack snälla du!

Jag vet att det inte måste innebära missfall men min hjärna verkar tycka att katastroftankar är det härligaste som finns.

Får jag fråga, om du minns, om du hade några graviditetssymtom under den tid du hade rosa flytningar?

Jag har haft rosa flytning under båda mina MA. Under första försvann symtomen genast. Vid andra blev de hela tiden starkare (moderkakan hade fortsatt växa) Så man kan tyvärr inte lita på symtomen heller.

 

[TeamLundVer]

Efter mina missfall, när blödningen upphört, kan jag också tänka rationellt att det är såklart bra att livsodugliga foster stöts bort av min kropp. Men mitt i det hela är det oerhört svårt, för mig, att tänka så.

I det här finns också en stress. Kanske även den irrationell men ändå. Mitt barn fyller fem år nästa år och jag är stressad över åldersskillnaden som blir. Hade jag fått bestämma så hade det varit ~3år mellan barnen. Jag tänker att de inte kommer få så mycket glädje åt varandra och att de inte kommer kunna leka.

När jag kan tänka klart så inser jag ju att det är löjligt. Mitt närmsta syskon är 6 år äldre och vi står väldigt nära varandra. Men det är kanske bilden av hur jag ville och trodde att det skulle bli som är svår att släppa.

Tack för dina tankar!

Det syskon jag som vuxen har absolut mest kontakt med är 10 år yngre. Vi har skrud trivts tillsammans men jag flyttade 30mil blir han fyllde 9. 4år senare kom jag hemåt igen och sedan dess har vi umgåtts. hörs ett par gånger i veckan. Ålder är inte allt, även om jag förstår dig. ❤

 

[Lo_]

Jag har två barn och har fått tre missfall. Ett av dessa var ett MA i v 11, och det var tufft. Jag kände mig lurad av min kropp, som inte uppfattat att hjärtat slutat slå redan i v 6.

Det är oerhört påfrestande med upprepade missfall. Att oroligt titta efter tecken varje gång man går på toaletten och känna efter symptom på antingen graviditet eller avbruten sådan... Jag lider med dig och hoppas det går vägen denna gång. Och angående syskon, den av mina tre syskon jag står närmast är den yngsta och det skiljer tolv år mellan oss.

 

[moster]

Efter mina missfall, när blödningen upphört, kan jag också tänka rationellt att det är såklart bra att livsodugliga foster stöts bort av min kropp. Men mitt i det hela är det oerhört svårt, för mig, att tänka så.

I det här finns också en stress. Kanske även den irrationell men ändå. Mitt barn fyller fem år nästa år och jag är stressad över åldersskillnaden som blir. Hade jag fått bestämma så hade det varit ~3år mellan barnen. Jag tänker att de inte kommer få så mycket glädje åt varandra och att de inte kommer kunna leka.

När jag kan tänka klart så inser jag ju att det är löjligt. Mitt närmsta syskon är 6 år äldre och vi står väldigt nära varandra. Men det är kanske bilden av hur jag ville och trodde att det skulle bli som är svår att släppa.

Tack för dina tankar!

Jag har en äldre halvbror som är +10år än mig. Vi "lekte" inte när jag var jätte liten, men han har alltid varit min idol och förebild och idag som vuxna har vi jätte fin kontakt. Men jag kan förstå hur du tänker och att man gärna vill att dom ska ha utbyte av varandra när dom är små!

 

[Energi]

Jag har haft rosa flytning under båda mina MA. Under första försvann symtomen genast. Vid andra blev de hela tiden starkare (moderkakan hade fortsatt växa) Så man kan tyvärr inte lita på symtomen heller.

Jag vet det.

 

[BobberiBoo]

Tack snälla du!

Jag vet att det inte måste innebära missfall men min hjärna verkar tycka att katastroftankar är det härligaste som finns.

Får jag fråga, om du minns, om du hade några graviditetssymtom under den tid du hade rosa flytningar?

Det enda jag hade under den första tiden var just magontet och att brösten gjorde ont till och från men det kunde jag få under mens också så inget jag kopplade till graviditeten i sig. Men jag har inte haft några typiska symptom under någon av mina två graviditeter om jag bortser från foglossningen med nr 2. Hade jag inte hft den så hade jag knappt vetat att jag var gravid.

 

[Ray]

Efter mina missfall, när blödningen upphört, kan jag också tänka rationellt att det är såklart bra att livsodugliga foster stöts bort av min kropp. Men mitt i det hela är det oerhört svårt, för mig, att tänka så.

I det här finns också en stress. Kanske även den irrationell men ändå. Mitt barn fyller fem år nästa år och jag är stressad över åldersskillnaden som blir. Hade jag fått bestämma så hade det varit ~3år mellan barnen. Jag tänker att de inte kommer få så mycket glädje åt varandra och att de inte kommer kunna leka.

När jag kan tänka klart så inser jag ju att det är löjligt. Mitt närmsta syskon är 6 år äldre och vi står väldigt nära varandra. Men det är kanske bilden av hur jag ville och trodde att det skulle bli som är svår att släppa.

Tack för dina tankar!

Just detta känner jag igen. Jag ville ha 5 år mellan. Det blev 8 år och både missfall och ett förlorat barn. Jag blev dessutom äldre än mina magiska 35.
Men i slutändan spelar det ingen som helst roll. Där du är nu förstår jag att det känns stressigt och jobbigt. Men framåt i tiden kommer inte det vara det viktiga!
Vi kan inte kontrollera allt i våra liv. Ibland är det bara att acceptera förutsättningarna på något vis. Det tar tid men det går.
Idag har vi vår lilla solstråle som är perfekt och visst tänker jag dagligen på hon som aldrig blev. Men åren mellan barnen känns fullkomligt oviktigt!
Önskar er lycka till, hoppas att det vänder!

 

[lil-sis]

1 grav abort (”spontan”)
2 utomkveds som opererades i v typ 7+ tror jag? (”Spontan”)
3 missfall/utomkveds v 5+1 (”spontan”)
4 missfall v 5+1(ivf)
5 missfall v 5+1(ivf)
6 barn i v 36+0 (ivf)

Det är tufft och de tidiga missfallen kan också vara jobbiga!

När man inte orkar längre måste man nog själv bestämma.

 

[Milene]

Efter mina missfall, när blödningen upphört, kan jag också tänka rationellt att det är såklart bra att livsodugliga foster stöts bort av min kropp. Men mitt i det hela är det oerhört svårt, för mig, att tänka så.

I det här finns också en stress. Kanske även den irrationell men ändå. Mitt barn fyller fem år nästa år och jag är stressad över åldersskillnaden som blir. Hade jag fått bestämma så hade det varit ~3år mellan barnen. Jag tänker att de inte kommer få så mycket glädje åt varandra och att de inte kommer kunna leka.

När jag kan tänka klart så inser jag ju att det är löjligt. Mitt närmsta syskon är 6 år äldre och vi står väldigt nära varandra. Men det är kanske bilden av hur jag ville och trodde att det skulle bli som är svår att släppa.

Tack för dina tankar!

@Energi Hur har det gått..?

Jag har haft tre graviditeter, varav ett missfall. Det var bland det värsta jag gått igenom i mitt liv, psykiskt. Krånglade även mycket fysiskt.

Du funderar på om de kommer att ha glädje av varandra om det skiljer för mycket.
Det tror jag! Det skiljer mycket på mina två. Just nu är dottern och hälsar på sin storebror som bor i ett annat land. Hon tog flyget själv, han mötte upp på flygplatsen. Nu får de rå om varandra och bara vara syskon, utan en mamma som lägger sig i...
Det skiljer 15 år på dom......