Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

[smirk]

Jag har länge funderat på en sak, nämligen att barn inte får inkräkta på på förälderns liv i fråga om att "stjäla" tid.

När man skaffar en häst eller raggarbil, en Harley eller ett sommartorp säger man att det är så himla skoj och man fantiserar om hur mysigt det ska bli och är mycket angelägen om att det ska få ta en stor del av ens resurser i form av tid och pengar. Och anstränger sig verkligen för att ge utrymme för sin investering.

När man skaffar barn oroar man sig till stor del över hur man ska få tid att ta hand om barnen för att man måste pyssla med sina (viktigare) intressen...???

Förstår ni mitt tänk? Att ha barn är iofs ett livstidsåtagande,
men de år man behöver inskränka på sin person i form av att göra avkall på egna intressen gäller faktiskt "bara" medans barnen är relativt små, borde inte barnet vara ens främsta intresse under den perioden av ens liv?
Särskilt med tanke på att nästan alla barn tillbringar stora delar av dygnet på dagis/skola medans vi själva jobbar.

Jag vill inte moralisera men har reflekterat över att många verkar ovilliga att ge plats för ett barn och den tid det tar att ta hand om det
Inget säger ju att man måste ha barn, så varför måste man nödvändigtvis försöka tränga in dem i sitt redan pressade tidsschema?

Till saken hör är att jag inte förespråkar att det är mammans sak att ta hand om barnen, jag tycker att barn är en gemensam angelägenhet. Typ: Nu driver vi projektet familjen under några år, så fixar vi med annat sen...
Funderar // Smirk

 

[Freddie]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Jag håller med till viss del, men ser det kanske mera som att barnen ska få plats i det som redan finns. Det är inte säkert att man som förälder måste göra avkall på mängder av intressen och tidsfördriv, det kanske i stället går att bereda barnen plats inom ramen för dessa!

För lika farligt som det är att ignorera barn tror jag det är att göra barnet till livets centrum. Barnets behov är viktiga och ska tillgodoses, men inte på bekostnad av vad som helst. Jag tycker att barn ska ingå i familjen, men inte vara dess ständiga mittpunkt eller förpassas som något "bihang" i ytterkanten heller.

Sen håller jag absolut med dig om att barn inte ska behöva sprängas in i en kalender lika smockfull som Liseberg en varm dag i juni. Barn tar tid, plats och energi (och ger mängder av energi i gengäld), men de är inga små "projekt" att ro i land, utan människor i början av ett förhoppningsvis långt och innehållsrikt liv.

Jag tror att vi är inne på samma linje. Barn ska få ta plats och till skillnad från sommarstugan eller raggarbilen går de inte att välja bort engagemanget för en enda dag. Kanske är många så inne i sitt karriärtänk att mammarollen blir just en del av en karriär, i stället för en del av livet?

 

[No1]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Många människor vill ha barn och det finns lika många sätt att driva familj på.
Jag kan inte se varför man ska behöva försaka något som är sunt bara för att man skaffar barn?

Jag har väldigt många bekanta, män som kvinnor, som både går upp i sina barn eller mer än någonsin är noga med att få egen-tid.

Människor med stort behov av egen-tid måste också kunna få skaffa barn och så länge som de har någon att bolla barn-ansvaret med så är det för mig helt ok!
Sunda föräldrar får sunda barn.

 

[bananabambi]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Jag förstår hur du tänker, och håller delvis med dig.

Att skaffa barn är ju ett himla stort steg, man måste låta barn inverka och ta plats i ens liv. Man kan inte förvänta sig att man ska ha tid för allt på precis samma sätt som innan. Och en annan aktuell sak, man kan inte heller förvänta sig att man själv ska se ut som innan, heller. Det är en stor uppoffring att skaffa barrn, man får omprioritera och acceptera att livet inte blir detsamma.

Och om man innan barnet är fött, planerar och bekymrar sig över hur man ska hinna allt som förr, är barn verkligen en bra idé då? Allt kommer ju inte bli som förr, det måste man inse. Men är barn verkligen något man är mogen för då?

Ifrågasätter man under graviditeten dessutom hur man ska hinna med t.ex. sin häst, så kan jag tycka att det är en fråga man bör ha löst innan man blir gravid.

 

[chrysler]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Jag har länge funderat på en sak, nämligen att barn inte får inkräkta på på förälderns liv i fråga om att "stjäla" tid.

När man skaffar en häst eller raggarbil, en Harley eller ett sommartorp säger man att det är så himla skoj och man fantiserar om hur mysigt det ska bli och är mycket angelägen om att det ska få ta en stor del av ens resurser i form av tid och pengar. Och anstränger sig verkligen för att ge utrymme för sin investering.

När man skaffar barn oroar man sig till stor del över hur man ska få tid att ta hand om barnen för att man måste pyssla med sina (viktigare) intressen...???

Förstår ni mitt tänk? Att ha barn är iofs ett livstidsåtagande,
men de år man behöver inskränka på sin person i form av att göra avkall på egna intressen gäller faktiskt "bara" medans barnen är relativt små, borde inte barnet vara ens främsta intresse under den perioden av ens liv?
Särskilt med tanke på att nästan alla barn tillbringar stora delar av dygnet på dagis/skola medans vi själva jobbar.

Jag vill inte moralisera men har reflekterat över att många verkar ovilliga att ge plats för ett barn och den tid det tar att ta hand om det
Inget säger ju att man måste ha barn, så varför måste man nödvändigtvis försöka tränga in dem i sitt redan pressade tidsschema?

Till saken hör är att jag inte förespråkar att det är mammans sak att ta hand om barnen, jag tycker att barn är en gemensam angelägenhet. Typ: Nu driver vi projektet familjen under några år, så fixar vi med annat sen...
Funderar // Smirk

Jag tror allt funkar bara föräldrarna samsas, jag tror inte heller ngn behöver ge upp sina viktigaste fritidsintressen om båda föräldrarna är ödmjuka mot varandra & tar hänsyn till varandras behov.

Visst ska inte barnen få lite tid med föräldrarna bara för att föräldrarna ska hinna med allt annat än just barnen men jag tror oxå att föräldrar måste få ha sina intressen utanför familjen för att kunna komma tillbaka & vara mer motiverade & må bra.
Varför behöva ge upp barn eller fritidsintressen? man kan ha båda....

Däremot måste ju föräldrar jobba för att få ihop pengar att försörja barnen med så där kan man inte prioritera bort ngn tid om man inte har råd helt enkelt.

 

[mino]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Det här är en kluven fråga. Förmodligen har vi alla några i bekantskapskretsen som i ens egna ögon ignorerar att de har barn lite väl mycket. Vi har tex bekanta som är mycket mer förknippade med sin hund än sin 10-åriga son.

Mina föräldrar var nog såna som körde projektet barn under många år. Jag vet inte om det var så optimalt. När jag växte upp längtade jag efter ett sammanhang där jag kunde känna mig hemma, kanske eftersom vi barn skulle vara sammanhanget. Jag hade nog tyckt att det hade varit skönt om mina föräldrar hade haft intressen och drivkraft som inte hade med hemmet och vardagen att göra. Det är alltid roligt när det händer lite saker och folk går igång på något. Jag kan nästan bli lite orolig för mina föräldrar som fortfarande en 10 år efter det att barnen flyttade hemifrån inte har något speciellt intresse som glädjer dem. Förmodligen gillar de sitt liv. Men jag tror inte att det är optimalt för barn att föräldrarna har familjen som enda riktiga intresse.

 

[havreflinga]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Inget säger ju att man måste ha barn, så varför måste man nödvändigtvis försöka tränga in dem i sitt redan pressade tidsschema?

Jag har oxå länge undrat detta. Alla dessa människor som har barn, är verkligen så många intresserade av barn? Eller skaffar de ungar bara för att alla andra gör det?

 

[bananabambi]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Så känns det bland mig och mina vänner

När jag nu berättade att jag var gravid igen, tog det en månad så blev två i min bekantskapskrets, som inte umgås med varandra, gravida inom en månad. Jag hade anat det, så jag höll på min graviditet ganska länge innan jag talade om det. Sedan blev det ett stående skämt bland mig och mina närmaste vänner, om att vi skulle se hur lång tid det tog innan de här tjejerna också skaffar barn igen.

Till saken hör att båda två klart deklarerat att det absolut inte passade med barn just då. Den ene höll på att få fast jobb, och den andre ville plugga och reda ut en massa med pappan, och enligt båda så var alla puckade som skaffade barn tätt (då jag själv avslöjat att jag inte hade något emot två täta barn). Sedan tog det som sagt bara en dryg månad så var båda gravida.

 

[Girasol]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Så känns det bland mig och mina vänner

När jag nu berättade att jag var gravid igen, tog det en månad så blev två i min bekantskapskrets, som inte umgås med varandra, gravida inom en månad. Jag hade anat det, så jag höll på min graviditet ganska länge innan jag talade om det. Sedan blev det ett stående skämt bland mig och mina närmaste vänner, om att vi skulle se hur lång tid det tog innan de här tjejerna också skaffar barn igen.

Till saken hör att båda två klart deklarerat att det absolut inte passade med barn just då. Den ene höll på att få fast jobb, och den andre ville plugga och reda ut en massa med pappan, och enligt båda så var alla puckade som skaffade barn tätt (då jag själv avslöjat att jag inte hade något emot två täta barn). Sedan tog det som sagt bara en dryg månad så var båda gravida.

En annan sak jag funderat på är varför det är så många som skaffar ett barn till för att "rädda" förhållandet!? Ett dåligt förhållande lär ju inte bli bättre då ett litet barn är ganska krävande i omsorg..
Tyvärr relaterar detta ofta till ännu ett skilsmässobarn... (obs. jag drar inte alla över en kam, men detta är ett fenomen jag träffat på mer än en gång i bekantskapskretsen).

Gira


*funderar mer*
När par går skilda håll och sedan träffar ny, varför ska det alltid (oftast) skaffas barn med den nye? Har man redan några barn vardera sedan tidigare... sedan skiljs dessa och man träffar ny och ännu ett barn på väg.... -Varför?
(återigen, säger inte att alla gör så, men helt ovanligt verkar det då inte vara i våra trakter.)

Gira, moraltant -eller nåt. Samma gubbe i femton år och 4 ungar....

 

[bananabambi]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

En annan sak jag funderat på är varför det är så många som skaffar ett barn till för att "rädda" förhållandet!? Ett dåligt förhållande lär ju inte bli bättre då ett litet barn är ganska krävande i omsorg..
Tyvärr relaterar detta ofta till ännu ett skilsmässobarn... (obs. jag drar inte alla över en kam, men detta är ett fenomen jag träffat på mer än en gång i bekantskapskretsen).

Gira


*funderar mer*
När par går skilda håll och sedan träffar ny, varför ska det alltid (oftast) skaffas barn med den nye? Har man redan några barn vardera sedan tidigare... sedan skiljs dessa och man träffar ny och ännu ett barn på väg.... -Varför?
(återigen, säger inte att alla gör så, men helt ovanligt verkar det då inte vara i våra trakter.)

Gira, moraltant -eller nåt. Samma gubbe i femton år och 4 ungar....

My god, känner du mina "vänner" eller? Det du beskriver har jag i min närhet, av de tre jag känner som är gravda. (Btw, umgås inte med nedanstående tjejer, men prata med dom ganska ofta)

Vän 1, 21 år) Har separerat från sin första kille som är far till hennes 1,5-åring. Efter ½-år med honom blir hon gravid igen, men bloggar och pratar ständigt över hur lite hjälp hon får hemma av honom, hur sällan han är hemma, hur oansvarig han är. Etc. Denna tjej mår psykiskt dåligt och och har mått ännu sämre. Arbetslös, har aldrig jobbat.

Vän 2, 27 år) Träffar sin kille och förlovar sig efter en månad, bestämde datum för vigsel ett halvår senare. Blir gravid efter några månaders försök (började dessutom också försöka bli gravid så snart jag berättade om min graviditet , antingen är jag paranoid eller så jag har inspirerat många :-P).
Har inte vårdnaden om sin fyraåriga dotter p.g.a psykiska problem. Sjukpensionär, har aldrig arbetat.


Båda dessa tjejer har barn med andra killar.

Jag är väl också moraltant, men jag tycker att när man planerar barn ska man försöka ge dom så bra förutsättningar som möjligt. Inte planera barn med lösa manliga förbindelser, det är ju som uppgjort för separation när de blivande barnens fäder bara varit aktuella i ett par månader. Vad skiljer dom från alla de andra killarna, som också lovordats till tusen den första tiden, men som sedan hatas efter något år.

 

[bananabambi]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Har man redan några barn vardera sedan tidigare... sedan skiljs dessa och man träffar ny och ännu ett barn på väg.... -Varför?

Det där är väl för att man vill ha något gemensamt om man nu planerar en framtid tillsammans, och jag förstår det till viss grad.

 

[Girasol]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Det där är väl för att man vill ha något gemensamt om man nu planerar en framtid tillsammans, och jag förstår det till viss grad.

Jo det stämmer nog. Själv kan jag tycka lite som "att de tidigare inte duger, utan vi måste ha ett gemensamt"

Detta är som sagt min fundering och alla tycker vi nog olika och tur är väl det förståss....


Gira

 

[Gumman]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Det undrar jag också, speciellt under mitt nuvarande förhållande. Jag lever med en karl som jag verkligen fungerar tillsammans med, men han och hans ex syn på deras gemensamma barn är verkligen udda. Det är först sedan jag kom in i bilden som hans barn fått mer plats i familjelivet. Dom har under många år suttit framför datorn och verkligen stannat upp i utvecklingen och tappat driftigheten.

Men jag förstår inte deras mammas inskränkta syn på att barnen 13 och 10 år inte ska få ta cykeln när dom vill och gå ut och cykla till bla kompisar. Här har dom fritt att göra det. Det är nu i slutet av juni och pojkarna har inte ens cyklarna framme hemma hos mamman.

Däremot har min karl avstått en hel del raggarbilskörning sen han träffade mig, men han vill absolut ner till Västerås på cruisingen. Jag har då 2 veckor kvar till beräknad förlossning. Klarar jag flytten nu utan att få barn i förtid så åker vi dit ner och tar med oss min dotter (12år). Det funkar med tanke på att vi har boende och och åker ner med egen bil. Det är närmare till BB där då BB hemma är stängd fram till 16 juli.
Barnen ska få ta plats även om man har andra intressen. Barnen är anpassningsbara och dom kan man ta med sig om man ser till att det fungerar. Jag tycker ansvaret ligger hos föräldrar att se till att det fungerar med sina fritidsintressen och eventuellt att introducera barnen i samma intressen för att dom ska utvecklas och bli anpassningsbara.
Jag har inte gjort avkall på mitt liv med mina hästar och hundar sen jag fick barn -95. Däremot har mitt liv förändrats en hel del och idag har vi vår ponny på foder då det inte fungerat ekonomiskt att ha han inhyrd sen jag flyttade till stan.

 

[TinyWiny]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

*funderar mer*
När par går skilda håll och sedan träffar ny, varför ska det alltid (oftast) skaffas barn med den nye? Har man redan några barn vardera sedan tidigare... sedan skiljs dessa och man träffar ny och ännu ett barn på väg.... -Varför?
(återigen, säger inte att alla gör så, men helt ovanligt verkar det då inte vara i våra trakter.)

Gira, moraltant -eller nåt. Samma gubbe i femton år och 4 ungar....

Hm ja det har jag också funderat mycket på!

Varför måste man ha ett gemensamt barn?

I mitt och min sambos fall har det aldrig varit aktuellt, våra barn var 13, 10, 9 och 8 när vi träffades och jag var nöjd med två och han var nöjd med två och nu hade vi ju plötsligt fyra

Men vad folk tyckte och tjatade Jag tyckte jag var för gammal, då 28 år att börja om igen men det gick ju inte hem hos någon

 

[Gumman]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Att skaffa ett barn med sin nya partner är individuellt. I mitt fall har han 2 barn sen förr och jag har 1 dotter. Men nu blev det bara så att jag blev gravid igen efter 12 år med min nya karl och vi bedömde båda två att vi är vuxna nog att klara av ett barn till. Jag börjar själv känna att det är sista chansen för mig då jag är 36år gammal.

 

[TinyWiny]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Jag har också funderat på det, jag fick ju barn tidigt och hade kanske inget "vuxenliv" innan de föddes, jag blev vuxen med barn på en gång

För mig var det helt otänkbart att hitta på en massa saker där barnen inte kunde vara med!

Mina barn är ju det viktigaste i mitt liv!

De har alltid varit prio ett för mig.

Visst har jag haft intressen och så men antingen har jag utövat dem när de ändå var hos sin pappa (älskade att dansa förr) eller också har de varit med i stallet, eftersom jag tidigare arbetade med hästar på ridskola och vi bodde nära så var de ofta i stallet på eftermiddagarna ändå

Att barnen ska få ta plats och vara en del av familjen har jag alltid tyckt var viktigt! avskyr när folk säger till sina barn att gå upp på sina rum och leka så de vuxna får "vara ifred" att barnen ses som något som är jobbigt och ivägen.

Många gnäller på sina barn att de inte gör sin del hemma men hur konstigt är det om man aldrig har fått lära sig vi känslan?!
Om man blir behandlad som om man bor hemma på nåder så blir det inget hem man älskar och är rädd om, då blir det gärna "hotell" tänkande när barnen blir tonåringar.

Tiden med de små går så oerhört fort! jag är så glad att jag faktiskt tar mej tiden att njuta av dem oavsett om de är att titta på bebisen som sover, treåringen som lärt sig knyta skorna själv, fem åringen som går till lekparken själv eller femton åringen som kör iväg med sin moped första gången...navelsträngen sträcks och sträcks...precis som det ska vara

För tänk vad hemskt det vore att inte kunna känna den ilande känlslan i bröstet när barnet tar ett nytt steg i livet...
Tänk att inte ha lärt känna sitt eget barn, för att man inte har tyckt att de är tillräckligt viktiga utan pysslat med annat i stället

 

[chrysler]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

En annan sak jag funderat på är varför det är så många som skaffar ett barn till för att "rädda" förhållandet!? Ett dåligt förhållande lär ju inte bli bättre då ett litet barn är ganska krävande i omsorg..
Tyvärr relaterar detta ofta till ännu ett skilsmässobarn... (obs. jag drar inte alla över en kam, men detta är ett fenomen jag träffat på mer än en gång i bekantskapskretsen).

Gira


*funderar mer*
När par går skilda håll och sedan träffar ny, varför ska det alltid (oftast) skaffas barn med den nye? Har man redan några barn vardera sedan tidigare... sedan skiljs dessa och man träffar ny och ännu ett barn på väg.... -Varför?
(återigen, säger inte att alla gör så, men helt ovanligt verkar det då inte vara i våra trakter.)

Gira, moraltant -eller nåt. Samma gubbe i femton år och 4 ungar....

Det verkar vara en drift hos många tjejer, att föröka sig med alla nya killar:smirk:

 

[Björk]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Jag tycker tråden är intressant... men jag har svårt att skriva något bra själv. Det är så svårt att definiera vad som jag anser vara "bäst"..... Jag menar: vi har väl alla träffat folk som mest verkar tycka att deras barn är i vägen. Jag vet föräldrar som (flera gånger) låter sina barn vara på dagis när de själva är lediga för att istället åka till stan och handla eller gå på gymmet, jag vet föräldrar som använder videofilmer som ständig barnpassning... ja föräldrar som inte verkar VILJA umgås med sina barn. Det känns som en gåta för mig...

Samtidigt så håller jag med chrysler:

Varför behöva ge upp barn eller fritidsintressen? man kan ha båda....

Jag tycker inte att överdriften åt andra hållet: föräldrar som blir så uppslukade i sina barn att de aldrig gör något bara för egen del eller unnar sig något åt sig själva; jag tror inte det heller är bra/idealiskt för barnen. Barn behöver lära sig att föräldrar också är människor med egna behov; som behöver egen tid för att gå på toa, prata med andra vuxna, åka iväg på restaurang tillsammans bara mamma och pappa.

Det jag menar är svårt är att enkelt kunna kategorisera in vad som är "idealet" eller rätt balans i detta. Vårt barn (som föds i vinter) kommer självklart att vara det mest betydelsefulla i vårt liv! Jag vill ägna så mycket tid som möjligt åt att få vara med den underbara lilla varelse som ligger därinne i magen. MEN; om jag känner behov av att göra något på egen hand någon gång (kanske något så enkelt som att få duscha ifred, handla eller fika med en kompis) så tycker jag inte att det är fel eller något jag borde avstå. Hela mitt övriga liv tänker jag inte "ge upp" för att jag får barn. Då skulle jag dessutom förlora en hel del andra mänskliga kontakter (tex vänner) som jag också har behov av. Ett barn ska inte ersätta kärleksrelationen till sambo/make eller vänskapsrelationer eller släktrelationer.

(Jag planerar att om jag mår bra och allt fungerar som det ska återuppta ridningen efter ett par månader. Min egen häst är såld, men mamma har hästar som jag då får rida. Helt perfekt; då kan mormor få passa barnbarn ifred en stund och jag sticker ut och rider).

 

[Girasol]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Grattis!

Det jag mer menade med mitt inlägg är de som ganska omgående skaffar barn med den nye. Sen tar förhållandet slut efter något år, och lite senare träffar man ny partner och sedan är det samma visa igen. Vet folk i bekantskapskretsen som har tre eller fler barn, med lika många olika fäder/mödrar.

Gira

 

[No1]

Sv: Lite kontroversiellt: Barnen får inte inkräkta på mitt liv...

Det där är väl för att man vill ha något gemensamt om man nu planerar en framtid tillsammans, och jag förstår det till viss grad.

Man kan faktiskt ha annat gemensamt än just barn .

Det kan finnas övervägande fördelar att vänta med barnalstrande till den första nyförälskelsen lagt sig och se om man fortfarande uppskattar varandra lika mycket.