Sv: Lite bilder från lördagen i Autoillet.
Oiiii.. någon som vill filosofera vidare med mig….
Jag varnar dig du vet inte alls vilket monster du håller på att släppa lös.
Jag upplever inte all folk har en särskilt stor övertro på sin ridning. Tvärtom faktiskt. Tycker många klankar ner på sig själva otroligt mkt.. detta är en konst som jag själv har utvecklat till dess fulländning.
Och om man som jag e duktig på att berätta för sig själv hur dåligt man rider… ja inte katten går det bra när man sitter i sadeln. O eftersom det går dåligt så blir jag arg, ledsen förtvivlad över hur inkompetent jag är o så går jag från att rida till att på måfå åka runt lite o hoppas på det bästa. Detta funkar allra bäst om det är någon som tittar på.
O jag upplever det som att det är många som gör som jag. Slår på en själv o intalar sig själv om att man är så förbaskat dålig så att det tillslut går dåligt. Men man får ju i alla fall rätt.
Däremot så kan jag uppleva en övertro på ting, lösningar, små delar… hmm vet inte riktigt hur jag ska utrycka mig. Men jag själv hade förr en otrolig övertro på mina händer. Bara jag drar tillräckligt mkt så viker hästen snyggt på nacken o så e allt bra.
Jag tror många vill ha en övertro till just dom här smådelarna. Tillexempel en gramantygel, ett stångbett, en viss sadel eller ett visst foder. Finns dom som har en övetro på hovslagare, veterinärer, equiterapeuter, homeopater, massörer o.s.v.
Jo visst vem katten vill sitta o nöta det tråkiga o jobbiga. Mycket roligare o göra flaschiga rörelser. Fast jag anser att man måste släppa igenom det där ibland. Men det handlar om ren psykologi.
Jag en typisk sån människa… jag ser någon göra nått som jag tycker e förbaskat coolt. O tänker WOW!!! Det där ska jag göra.. Som tillexempel åka störtlopp. Nästa dag så drar jag med mig ett par skidor uppförbacken. Dra på mig dom o vänder mig mot dalen.. Snart ligger jag där smått öm i hela kroppen o tänker att det där var inte så bra.. Kanske ska pröva en lite lättare backe. Visst går det bättre men det går inte bra. Tills jag prövar en ännu lättare, tillslut så står jag på planmark o lär mig att svikta i knäna o kanske till och med tagit kontakt med en instruktör. Men hade någon ställt mig där första dagen. Visst jag hade varit ett par blåmärken fattigare men jag hade inte heller fortsatt.
Så tillbaka till ridningen. Ibland så måste man låta folk expremintera lite. Tillslut upptäcker man sina egna brister eller att saker o ting inte riktigt funkar i slutändan. Då tar man kanske ett steg tillbaka, upptäcker kanske att inte häller det håller o tillslut så är man kanske nere på punkt ett o tar hjälp av en instruktör.
Jo jag tror många ”här inne” har höga ambitioner. Jag har det. Har inte du det??
Mina höga ambitioner är att bli så bra ryttare som jag kan. Alltså att nå min maxgräns. För mig kommer det säkert att kräva lika mkt arbete, som för en riktigt talangfull ryttare att nå absoluta världseliten. Sen ligger kanske min maxgräns vid skritt rakt fram, vid skolor, vid piaffen eller så kanske jag en dag slår er alla med häpnad genom att rida i os. Jag skulle dock vara ganska förvånad själv. Inte minst så borde jag först kanske lära mig att rida inför publik.
Så ja. Jag tror alla här inne har höga ambitioner, väldigt höga ambitioner. Hur långt ridmässigt man sen kommer kan bara tiden utvisa.