Litar du på andra?

[nymåne]

Hejsan, anonymt nick på grund av känsligt ämne. Jag funderar lite kring om det går att lita på andra? Jag har varit med om en hel del traumatiska händelser som gör att jag i princip är rädd för människor och vad de kan göra mot mig. Så min känsla är tvärtom, att människor inte går att lita på. Så önskar att få reda på hur ni tänker kring det här, och eventuellt få lite argument mot min starka känsla att människor är "farliga".

 

[Ramona]

Jag litar inte på människor. Det finns alltför många människor som inte drar sig för att skada, luras eller vara dumma på olika sätt. Men jag har en regel som säger att jag inte får låta mig styras av mina rädslor så jag måste kunna leva mitt liv som jag vill med alla de risker som det innebär.

Sen är det klart att jag inte gör dumdristiga saker. Jag åker tex inte hem till en okänd man själv, utan jag ser till att tex dejta en sådan kille på allmän plats. Jag betalar inte massa pengar till någon utan att ha tillgång till varan etc.

 

[Milosari]

Ja! Jag tycker det ger så himla mycket mer livskvalitet att inte behöva vara misstänksam! Dessutom så är det ju lite så att om man letar efter fel hos andra så hittar man massor, de kommer ”svika” dig om du letar efter sådana tillfällen. Och min erfarenhet av misstänksamma människor är att de är riktiga energitjuvar, jag drar mig snabbt ur relationer med folk som inte litar på mig.

Mitt råd är att du ska söka behandling för detta. Även om du kanske kan råka ut för rötägg i framtiden så tror jag att det är bäst i det långa loppet att tänka gott om andra.

 

[athena_arabians]

Jag litar på folk till en viss grad. Dvs jag litar inte fullt ut på alla människor jag träffar men jag är inte per automatik misstänksam heller.

Jag har blivit illa behandlad i rätt många situationer men jag vill inte låta något sådant hindra mig och att leva konstant misstänksam? Nej tack, jag vill inte se världen på det sättet.

 

[Fibusen]

Nej, det gör jag inte. Jag litar typ på 2 människor, min mamma, och min bästa vän.

Och det handlar inte om att jag går runt och är otrevlig eller skeptisk till alla andra, utan det är bla det att det här innersta inte delas med dom. Inte med min mamma heller iofs, men där handlar det inte om jag inte litar på henne, utan helt enkelt att hon är min mamma och jag vill inte att hon ska veta allt, men litar på henne, det gör jag!

Jag är nöjd med hur det är och blivit, och inte det minsta bitter, utan faktist lyckligare nu än när jag gick runt och litade på allt och alla.

 

[Hyacinth]

Japp. Jag förutsätter att folk är snälla tills motsatsen bevisats flertalet gånger. Jag gillar inte nödvändigtvis folk, men förutsätter stt de flesta vill andra väl även om det ibland blir fel.

 

[Tonto]

Jag litar på väldigt få personer. Absolut inte på folk i allmänhet, hoppas dock alltid på att folk är vettiga.

 

[Alexandra_W]

Ja och nej. Jag har generellt tillitsproblem, men det gäller folk som kommer mig nära och därför är i position att faktiskt skada mig känslomässigt. Inte kreti och pleti.

Så jag går inte omkring och tror alla ljuger, men inte att alla alltid talar sanning heller. Men det har begränsad påverkan på mig om de ljuger. Är det saker där det har påverkan, t ex i arbetslivet, dubbelkollar jag. Om jag litar på någon annan är det ändå jag som blir åtalad för tjänstefel liksom.

I privatlivet så är det knepigare. Jag har generellt minimal tillit när det gäller personen jag står nära känslomässigt. Samtidigt är det helt omöjligt inleda eller upprätthålla relationer med andra människor utan tillit. Jag väljer således aktivt att lita på tills ev motsatsen bevisats. Men försöker att inte utan eftertanke "kasta mig" in i saker utan istället ta det lite piano. Eliminerar inte risken men ger större möjlighet upptäcka ev oärlighet eller onda intentioner innan det slår alltför hårt.
Men sårad kan man alltid bli, det är en risk jag aktivt väljer att ta. Alternativet skulle vara att isolera mig och det vill jag inte.

 

[Wysiwyg]

Det beror ju helt på vad det gäller. I ytliga relationer litar jag oftast på att människor vill väl och att de flesta är vänligt sinnade. Jag tror att de flesta är ärliga och goda personer.

Sen i nära relationer är det en annan grej tycker jag. Där jag jag absolut svårare att lita på personer.

 

[Raderad medlem 120709]

Det finns få som jag litar på fullt ut, däremot utgår jag ifrån att de flesta jag träffar på har vanligt förnuft och vill väl. Har dock varit med om en del skit tidigare i livet så jag är avvaktande, och försiktig med vilka jag släpper inpå mig.

 

[Lillgrådis]

Jag tycker det är så olika från person till person, för en del gör personkemin eller de första intrycken eller situationerna att ingångsvärdena för förtroende är jäkligt låga.

Men för det stora flertalet vanliga människor skulle jag säga att jag går in med ett förtroende på typ 65 %? Och händer det inget otrevligt eller konstigt så går det oftast upp i snabb takt till kanske 80 %. Ett fåtal personer jobbar sig uppåt 90-strecket men där börjar det krävas mer för att ta sig den sista biten.

För det mesta går detta bra. Men händer det sedan något allvarligare som gör att förtroendet rasar för en enskild person, så är det varken snabbt eller lätt att avancera igen oavsett om man varit uppe på 90 % eller över. Utan då kanske just den personen stannar på 25-30 % som bäst under väldigt lång tid. Mer troligt under 10 %.

Men hittills har det inte bränt mig generellt så att det slår över hela skalan att jag inte litar på människor alls mer, utan nästa nya bekantskap går - statistiskt sett - på motsvarande sätt in runt 65 % med goda chanser att avancera snabbt. (siffrorna endast som åskådliggörande, det finns ingen matematisk formel som bevisar nivåerna)

 

[avslutat medlemskap]

I dom allra flesta fall ja, magkänslan och att jag är en högkänslig person gör att jag aldrig behöver tveka. Alla jag känner IRL på ett eller annat sätt litar på mig samt helt okända främlingar och en gång sa en helt främmande människa "vet du om att du sprider trygghet omkring dig?" Jag såg ut såhär och fattade ingenting men tydligen är det så då helt okända kan börja prata med mig. En polis sa en gång "dig skulle jag inte vilja bli ovän med" när vi letade efter patrask här som bröt sig in i sommarstugorna och det han menade var att jag är någon som skyddar men inte syns eller sticker ut.

 

[Hallonsoda]

Jag är nog ganska tillitsfull generellt, tror att de allra flesta vill varandra väl och utgår från det innan jag ändrar uppfattning om personen, iaf vad gäller att dela med mig av förtroenden, låna ut prylar osv .

Däremot är jag mer försiktig om jag ska köpa någon vara av en okänding, då försöker jag säkra upp så mycket det bara går.

 

[Dressyrtjejen_97]

Min historia till trots har jag relativt lätt att lita på folk. Inte överdrivet mycket, jag litar inte på alla jag ser och litar inte 100% på folk jag känt i 5 min, men generellt skulle jag säga att jag litar på de jag umgås med till minst 80% och är inte misstänksam mot folk generellt sätt.

 

[starcraft]

Nja, beror väl på vilka situationer det gäller. Jag tror gott om de flesta människorna, tror att de flesta har sunt förnuft och vill andra väl, men sätter mig inte i vissa situationer, precis som någon annan skrev ovan som tex åka hem till random dejt innan man setts på offentlig plats osv. När det gäller nära relationer är det svårare, håller gärna folk på en armlängdsavstånd och få människor får komma riktigt nära.

 

[tanten]

Japp. Jag förutsätter att folk är snälla tills motsatsen bevisats flertalet gånger. Jag gillar inte nödvändigtvis folk, men förutsätter att de flesta vill andra väl även om det ibland blir fel.

Säger samma.

Jag förutsätter att folk vill väl och att alla gör sitt bästa i given situation.

Sedan investerar jag väl inte så mycket i människor runt mig att en eventuell besvikelse knäcker mig.
Jag har få vänner men många många bekanta.

 

[Milosari]

Att inte släppa in precis alla tätt inpå behöver väl inte handla om tillit egentligen? Jag låter bli för att jag inte har ett behov av en nära relation med för många. Jag är helt enkelt inte särskilt intresserad av de flesta andra människorna och då är det rätt behagligt att bara ha en ytlig relation.

 

[Lager]

Hejsan, anonymt nick på grund av känsligt ämne. Jag funderar lite kring om det går att lita på andra? Jag har varit med om en hel del traumatiska händelser som gör att jag i princip är rädd för människor och vad de kan göra mot mig. Så min känsla är tvärtom, att människor inte går att lita på. Så önskar att få reda på hur ni tänker kring det här, och eventuellt få lite argument mot min starka känsla att människor är "farliga".

Definiera "lita på".

Jag ger inte mitt bankkort med kod till främmande människor. Jag ser till att låsa dörren när jag går hemifrån. Etc. En ram av misstänksamhet får vi ju oftast lära oss redan som barn.

Men folk på stan generellt? Ja tror de flesta vill sina medmänniskor väl, om jag frågar en främling om vägen så litar jag på att personen inte aktivt försöker lura mig på avvägar.

Nära vänskaps- och kärleksrelationer är intimare och där finns det såklart större risker att bli sårad/skadad. Vilket kräver mer tillit såklart.

 

[athena_arabians]

Jag tycker det är så olika från person till person, för en del gör personkemin eller de första intrycken eller situationerna att ingångsvärdena för förtroende är jäkligt låga.

Men för det stora flertalet vanliga människor skulle jag säga att jag går in med ett förtroende på typ 65 %? Och händer det inget otrevligt eller konstigt så går det oftast upp i snabb takt till kanske 80 %. Ett fåtal personer jobbar sig uppåt 90-strecket men där börjar det krävas mer för att ta sig den sista biten.

För det mesta går detta bra. Men händer det sedan något allvarligare som gör att förtroendet rasar för en enskild person, så är det varken snabbt eller lätt att avancera igen oavsett om man varit uppe på 90 % eller över. Utan då kanske just den personen stannar på 25-30 % som bäst under väldigt lång tid. Mer troligt under 10 %.

Men hittills har det inte bränt mig generellt så att det slår över hela skalan att jag inte litar på människor alls mer, utan nästa nya bekantskap går - statistiskt sett - på motsvarande sätt in runt 65 % med goda chanser att avancera snabbt. (siffrorna endast som åskådliggörande, det finns ingen matematisk formel som bevisar nivåerna)

Ja, har förtroendet brustit är det svårt för den personen att komma igen sas. Dock har det bara hänt mig en gång att någon halkat helt på skalan för mig, från 99 till 0 och det gjorde faktiskt ont.

 

[cassiopeja]

Vad menas egentligen när man säger att man litar på någon?
Jag har aldrig lyckats förstå det uttrycket...

Jag litar på att människor är människor, dvs att de flesta gör så gott de kan och vill väl i grunden, men att alla har sina brister och svagheter och misslyckas i sina intentioner ibland - precis som jag. Jag litar på att människor i första hand agerar utifrån sitt eget bästa, vilket inte alltid behöver vara samma som mitt bästa. Jag vet att människor kan hamna i knepiga situationer där man inte kan låta bli att göra någon ledsen hur man än gör, och vissa människor är starka och kan hantera det snyggare, andra är inte så starka och kan vara ganska klumpiga. Jag litar på att när jag har uttalat ord inför någon annan människa, så har jag släppt mina ord fria i den här världen och gett dem vingar, och kan inte längre styra över var de tar vägen. Jag vet att vissa människor inte riktigt har lärt sig hur man hanterar andra människor eller relationer väl.
Och jag tycker att allt är OK, för det är så det är.

Det närmsta jag har kommit att förstå begreppet "lita på" någon är ett citat som jag tror sägs vara av Dr Phil:
"Trust is not about how much you trust one person or another to do right or wrong. How much you trust another person is a function of how much you trust yourself to be strong enough to deal with their imperfections."