Lära sina söner att ta ett nej

[Mirre]

En spinoff på en annan tråd här i forumet.
*trött som as så kanske är lite flummigt skrivet *
Har två pojkar och den äldsta sonens pappa är fortfarande som en egotrippad tonåring i skallen och fattar inte vad nej är. Det har han aldrig gjort, så självklart vill jag pränta in det huvudet på sonen så mycket det bara går, nej är NEJ och det lyssnar man på. Punkt.

Men hur gör man det bäst?
Pratar, pratar och pratar lite till om det eller? Jag märker redan nu tendenser att han tar efter pappan, Man säger nej om någonting och han bara fortsätter ändå med motiveringen "men jag vill det" Suck. Nu är sonen bara 7 år så i hans fall handlar det ju mer om att ta leksaker från brorsan osv. Harmlösa saker men barnen kommer ju bli äldre så vill befästa det ordentligt redan nu.
Speciellt med tanke på hur hans pappa är.
Allt ska vara på hans villkor, får man inte som man vill så tjatar man och/eller surar i en evighet.

Yngsta sonen är 3 men han får ju lära sig från både mig och sin pappa vad som gäller. Så där är det ingen fara på taket känner jag.

 

[Blueberry]

Jag tänker att ett bra sätt att lära dem är att deras eget nej får bra gehör. Typ "Om du lyssnar på mitt nej så lyssnar jag på ditt".

Det fungerar självklart inte alltid, i så fall skulle de nog inte ens klä på sig - men att ett nej betyder nej och någon slags vetorätt och att det alltid går att ändra sig är sånt som jag tror är värdefullt att veta och känna. Ingen har väl valfrihet i alla situationer, men ändå

 

[Bexzor]

Hos fungerar det som så att vi har olika regler beroende om han är hemma hos mamma eller hemma hos pappa. Vi gick isär när han var 6 månader, och det har varit mycket bråk. Vi har helt olika värderingar i livet, och sonen lär sig olika men han vet också vilka regler som gäller vart.

Hos mig, mamman, så kan sonen betydelsen av ordet nej. Men trots att han snart fyller 11 år så kan han ha motargument med varför inte eller att han vill. Vissa saker kan då diskuteras eftersom jag anser att det är sunt att ifrågasätta, och man kan hitta en lösning ihop. Men om jag säger att det är slutdiskuterat så accepterar han det, ibland kommer det skrik och tårar innan saken accepteras. Man får skrika och gråta här, hans egna sovrumsdörr får han slå igen med våld ifall han vill det. Det är hans krypin som han bestämmer över. Vilket betyder att vi accepterar när han säger att vi inte får gå in där, eller om han vill att vi ska knacka och han sedan kommer för att öppna osv. Hans nej är lika mycket värda som hos oss vuxna.

 

[Rhinos]

Min enda erfarenhet av barn är en 6 månaders pojke, så det här med uppfostran och att lära honom rätt och fel har inte börjat praktiserats här i familjen ännu. Min spontana tanke är väl att dels prata om det, varför det är viktigt att respektera ett nej och att man inte alltid kan få som man vill och då får man acceptera att det är så. Jag tänker också att det måste funka i praktiken också. Det är en sak att sitta vid matbordet och prata om att ett nej betyder nej, men om det inte sker något i praktiken så är samtalet bortkastat. Däremot kanske man kan återkoppla till samtalet när det dyker upp en sådan situation i livet senare. Då får barnet något reellt att reflektera över.

 

[Badger]

Ingen aning. Försöka att inte ge order och skarpa nej direkt utan uttrycka sig mildare och sedan hålla fast i det och förstärka? Men jag kan också få -men jag skulle bara, -men det är bara för att, -men jag skulle ha den till... som svar när jag säger till att man inte får plocka isär föremål X eller bära ut pryl Y.

(typ, snälla kan du låta lampan vara?... osv till -det spelar ingen roll! släpp!)

Är det inte det man brukar förvänta sig av flickor, lite traditionellt, att vi ska sluta på försiktig uppmaning och komma på att vi ska hjälpa till på antydningar?

Men jag vet faktiskt inte, aldrig sett ngt skrivet om det heller. Lyssnar.

 

[Calazirya]

Jag är kanske otroligt opedagogisk, men mitt NEJ är NEJ oavsett. Sedan överväger jag noga (efter att ha ransakat mig själv) vad jag prompt måste använda ordet nej till. Ibland använder man (iaf jag) nej slentrianmässigt utan att man tänkt igenom vad man säger nej till och varför man säger nej.

Jag tror på tydlighet, säger du NEJ (och har anledning/motivering) till det så finns det inget "jag fortsätter ändå för jag vill" utan då får du vara bestämd, det är inget farligt med vanliga utbrott, besvikelse och ilska hos barn.

Det är nog lättare om du ger exempel på situationer där du upplever att han inte lyssnar och hur du agerar, så kanske man kan komma med förslag och tips.

 

[Mirtai]

Har lite samma problem med mina bonusbarn. Det förhandlas och tjatas om ALLT!

Det vi gjort är att vara stentuffa. Ingen gång vi säger nej ska det ändras, för då lär de sig att det går att komma runt. Men det innebär också att vi måste verkligen fundera på när och varför vi säger nej. Det får inte bli nej på ren princip för när striden tas måste den vara värd att ta. Det ska inte handla om färgen på byxor utan att man inte får leka med eluttaget som exempel.

Om de inte lyssnar första gången säger vi till en gång till. Lyssnar de inte då så tar vi helt enkelt bort det de håller på med, alternativt avlägsnar barnet. Det är viktigt att inte explodera omedelbart utan de får någon chans att göra rätt.

Det är hårt men jag får hål i huvudet av allt argumenterande och tjatande och gnäll som varit över allt, och då menar jag precis allt!

Precis som @Rhinos skriver så tror jag det är väldigt viktigt att vara konsekvent. Det är en sak att sitta och säga att ett nej är ett nej men om du inte är konsekvent med det i vardagen så kommer de snabbt att fatta att det du säger inte är det som gäller.

Ska också tillägga att vi såklart svarar på frågor om varför vi säger nej. Tex om barnet vill ha en smörgås och vi säger nej så motiverar vi alltid det, exempelvis att nej, vi står och lagar mat så du får äta mat istället. Då möts vi ofta av ett "men jag tar bara en macka nu" och då gäller det att vara konsekvent.

Det är sunt att kunna ifrågasätta men när det ständigt tjatas och ifrågasätts blir det otroligt jobbigt.

 

[Badger]

Jag är kanske otroligt opedagogisk, men mitt NEJ är NEJ oavsett. Sedan överväger jag noga (efter att ha ransakat mig själv) vad jag prompt måste använda ordet nej till. Ibland använder man (iaf jag) nej slentrianmässigt utan att man tänkt igenom vad man säger nej till och varför man säger nej.

Jag tror på tydlighet, säger du NEJ (och har anledning/motivering) till det så finns det inget "jag fortsätter ändå för jag vill" utan då får du vara bestämd, det är inget farligt med vanliga utbrott, besvikelse och ilska hos barn.

Det är nog lättare om du ger exempel på situationer där du upplever att han inte lyssnar och hur du agerar, så kanske man kan komma med förslag och tips.

Om jag svarar så tycker jag nog inte att det är ett problem som så, jag får ju min vilja fram självklart (utbrott får komma om de vill). Och för det mesta utan att ens bli irriterad. Men jag skulle föredra om jag fick det alltid utan att ryta och förklara varför jag inte vill ha glaslampan balanserande på soffkanten (det är just i situationer med sköra saker som det byggs av eller som tas isär som jag får problem -men jag ska bara ha den där biten...). Men ur ett rent -ta ett nej, i jämnåriga kompissituationer kan man ju föreställa sig att det kan bli mer trassel. (Samtidigt, egentligen, det är nog många femåringar som inte alltid lyder ett vänligt -snälla kan du låta bli min... direkt)

Samtidigt har jag ju problemet att jag ryter NEJ! direkt ibland utan att riktigt se vad som pågår. Då kan jag känna att jag måste backa eftersom det inte var helt orimligt. Men det är så svårt att behärska sig när man ser någonting stort (en bänk i trädgården) flyttas i ögonvrån, det kan vara bråttom att rädda någon växt.

 

[Calazirya]

@Badger

Alltså, jag ber om ursäkt i förväg och skyller på den ofödde ärtan (hjärnan låser sig).

Men jag fattar inte riktigt vad du vill få fram med ditt svar .

*Med ändringen förstår jag lite bättre vad du menar..

 

[Badger]

Bonusfråga, hur får man ut envisa grannbarn genom dörren när det är dags för middag? (ja jag vet att man borde kanske bjuda på middag men om barnet är fem och föräldrarna inte vet vart det är och jag inte vet vad det äter och inte äter och klockan är halv sju och det snart är läggdags så vill jag det ändå.)

-Snart måste vi äta middag! (underförstått tänkte jag att det är dags att gå hem)
-Nu måste vi äta middag och snart ska A sova -Men det är fortfarande ljust!? då kan han väl inte sova heller. -Dina föräldrar saknar dig nog -Nej det gör de inte. (A - du kan stanna och äta med oss) - Nej A du kan inte bjuda in själv och Xs föräldrar saknar nog X -Nej det gör de inte.

Min mamma lyckades till slut med -Nu får du gå, här är skorna, hejdå, trevligt att ses. (och jag kände att det var för pushigt)

Är det ok? Kan man göra så? eller hur gör ni? Jag är helt enkelt inte så bra på att socialisera med grannbarn och föräldrakoder. Det är som att diskutera med en tvåhövdad hydra.

Det känns nästan relaterat till -säga nej, i alla fall.

 

[Madick]

En spinoff på en annan tråd här i forumet.
*trött som as så kanske är lite flummigt skrivet *
Har två pojkar och den äldsta sonens pappa är fortfarande som en egotrippad tonåring i skallen och fattar inte vad nej är. Det har han aldrig gjort, så självklart vill jag pränta in det huvudet på sonen så mycket det bara går, nej är NEJ och det lyssnar man på. Punkt.

Men hur gör man det bäst?
Pratar, pratar och pratar lite till om det eller? Jag märker redan nu tendenser att han tar efter pappan, Man säger nej om någonting och han bara fortsätter ändå med motiveringen "men jag vill det" Suck. Nu är sonen bara 7 år så i hans fall handlar det ju mer om att ta leksaker från brorsan osv. Harmlösa saker men barnen kommer ju bli äldre så vill befästa det ordentligt redan nu.
Speciellt med tanke på hur hans pappa är.
Allt ska vara på hans villkor, får man inte som man vill så tjatar man och/eller surar i en evighet.

Yngsta sonen är 3 men han får ju lära sig från både mig och sin pappa vad som gäller. Så där är det ingen fara på taket känner jag.

Inte bara pojkar! Flickorna ska också kunna ta ett nej och därmed förstå och kunna kräva att deras nej blir uppfattat. Vi började tidigt, nej är nej, även mitt i en kittellek, ordet NEJ ska alltid respekteras. Vi berättar att om vill och vill inte krockar så trumfar vill inte. Jobbigast har varit att uppfostra äldre generationen...

 

[Badger]

@Badger

Alltså, jag ber om ursäkt i förväg och skyller på den ofödde ärtan (hjärnan låser sig).

Men jag fattar inte riktigt vad du vill få fram med ditt svar .

*Med ändringen förstår jag lite bättre vad du menar..

Att jag inte har några problem med att få igenom mina Nej, till slut, inte alls faktiskt (jag går inte halvvägs och ger upp kort sagt). Men jag föredrar ju om jag slipper säga nej så kraftfullt och flera gånger och jag vill att han lär sig att lyda ett antydan till nej. Helt apropå hur man lär barn att ta ett nej eller ett antytt nej. (Har en kollega vars barn alltid slutade vid ett nej även som liten. Mitt har aldrig gjort det konsekvent.)

 

[Calazirya]

Att jag inte har några problem med att få igenom mina Nej, inte alls faktiskt. Men jag föredrar ju om jag slipper säga nej så kraftfullt och flera gånger och jag vill att han lär sig att lyda ett antydan till nej. Helt apropå hur man lär barn att ta ett nej eller ett antytt nej.

Men jag trodde att jag svarade TS, som hade problem att få igenom sina nej för en son som, om jag inte är helt ute och cyklar, är i ålder >7?

 

[Badger]

Men jag trodde att jag svarade TS, som hade problem att få igenom sina nej för en son som, om jag inte är helt ute och cyklar, är i ålder >7?

Aha, ok, jag hade skrivit precis över om hur jag försökte men inte helt lyckades. Så jag uppfattade det som ett svar till mig. Vilket delvis förklarar hela förvirringen bortse från resten av mina inlägg då! (Jag ser nu vid omläsning, min varken tjatar eller surar)

 

[Calazirya]

Aha, ok, jag hade skrivit precis över om hur jag försökte men inte helt lyckades. Så jag uppfattade det som ett svar till mig. Vilket delvis förklarar hela förvirringen bortse från resten av mina inlägg då! (Jag ser nu vid omläsning, min varken tjatar eller surar)

Jag har inte lärt mig nya buke än, ska man citera eller använda @ om man svarar någon som inte är direkt ovan? Nya buke är förvirrande för en gammal användare

 

[Novali01]

Lycka till @Badger! Alla föredrar att lugnt kunna säga Nej o det efterföljs men nu är ju naturen så att barn ifrågasätter o kollar läget nästan varenda gång, iaf periodvis, hur fast ditt nej är. Så jag som har en 19-åring och en 12-åring kan nog lugnt säga att ibland blir mina NEJ veeeeldigt högljudda o ibland ngt lägre men följs ändå.

Jag har varit stenhård med att säga ja till ALLT som verkligen inte krävde ett nej! Dvs jag försökte redan från början sålla stenhårt o inte säga nej per automatik. Vissa saker däremot har jag tagit diskussion INNAN själva situationen uppstått, t ex innan vi gick till affären gick jag igenom att vi köper BARA mat, INGET godis och om tjat uppstår är det sista gången du får följa med in i affären. När de var mindre fick de alltid sitta i vagnen, inte springa omkring i affären, för att undvika att de hämtade saker själva som vi inte skulle ha. Kan lugnt säga att jag har haft väldigt få godisdiskussioner i affären.
Men 12-åringen är en talför liten typ...han argumenterar för sin sak i oändlighet så där har det krävt lite mer av mig. Jag måste tänka på att jag alltid har välgrundade argument för varför han inte ska få som han vill och att jag kan följa upp en diskussion för han kommer att argumentera...men på samma gång har jag också nån enstaka gång fått ändra mig för hans argument har faktiskt visat att jag har fel!

Så min slutsats är att det är ett jättejobb men helt klart mer värt att vara konsekvent i sina nej, det gagnar både föräldrar och barn i längden.

 

[Mirre]

Inte bara pojkar! Flickorna ska också kunna ta ett nej och därmed förstå och kunna kräva att deras nej blir uppfattat. Vi började tidigt, nej är nej, även mitt i en kittellek, ordet NEJ ska alltid respekteras. Vi berättar att om vill och vill inte krockar så trumfar vill inte. Jobbigast har varit att uppfostra äldre generationen...

Du har helt rätt i det du skriver, borde kanske skrivit "lära barn att ta ett nej" i rubriken istället.

Det där med att vara konsekvent i sina nej tror jag på helt klart, vi kan absolut diskutera och argumentera här hemma, men säger jag nej så är det nej. Givetvis finns det en anledning till att jag säger det också då.

I affären är det faktiskt så gott som aldrig några problem, de kan absolut fråga om saker (och det är ju helt ok såklart) men säger jag nej så accepterar de det. Oftast så pratar vi om vilka glassar som är goda, vilken tidning som är bäst osv istället.

 

[Miks]

Jag är inte riktigt säker på vilken tråd som du fått inspiration från @Mirre
Mina närmsta tankar går till tråden om sexuella trakasserier på en 7årig flicka. Därav att jag svarar ur det perspektivet

Jag har en son som nyligen fyllt 6 år. Vi har försökt jobba ganska mycket med att min kropp är min och din är din. Tex var det ett tag "poppis" på dagis att daska till varandra i rumpan. När sonen gjorde detta mot mej tog jag direkt diskussionen om att det aldrig är ok att göra något liknande. Man får klappa någon på axeln i syfte att trösta eller fånga någons uppmärksamhet. Det är även ok med en kram om den andra tycker att det är ok. Det är aldrig någonsin ok att röra någon som inte vill.

Jag tycker att jag har ett ansvar i att uppfostra min son till att alla människor är lika värda, att man behandlar andra som man vill bli behandlad själv. Att tjejer går ypperligt att leka med och att några av de bästa personerna i hans liv är tjejer (mamma, syster, mormor osv). Dock tycker jag att det är smärtsamt påtagligt att alla inte uppfostrar sina söner på det viset. Även föräldrar till flickor är i vissa fall rätt duktiga på att befästa flickors roll med att pojkar inte går att leka med. Det är tjejkalas, prinsessdans, killbaciller osv.

Flickor ska få lära sig att säga nej men det viktigaste är att lära pojkarna att nej betyder nej. Hur man gör? Nöter nöter nöter?

Mvh Miks

 

[LadyCovergirl]

Bonusfråga, hur får man ut envisa grannbarn genom dörren när det är dags för middag? (ja jag vet att man borde kanske bjuda på middag men om barnet är fem och föräldrarna inte vet vart det är och jag inte vet vad det äter och inte äter och klockan är halv sju och det snart är läggdags så vill jag det ändå.)

-Snart måste vi äta middag! (underförstått tänkte jag att det är dags att gå hem)
-Nu måste vi äta middag och snart ska A sova -Men det är fortfarande ljust!? då kan han väl inte sova heller. -Dina föräldrar saknar dig nog -Nej det gör de inte. (A - du kan stanna och äta med oss) - Nej A du kan inte bjuda in själv och Xs föräldrar saknar nog X -Nej det gör de inte.

Min mamma lyckades till slut med -Nu får du gå, här är skorna, hejdå, trevligt att ses. (och jag kände att det var för pushigt)

Är det ok? Kan man göra så? eller hur gör ni? Jag är helt enkelt inte så bra på att socialisera med grannbarn och föräldrakoder. Det är som att diskutera med en tvåhövdad hydra.

Det känns nästan relaterat till -säga nej, i alla fall.

Jag gillar folk som är tydliga eftersom jag själv är en sådan som lyssnar på vad personen säger, inte på vad personen tror att den menar
Jag säger rakt på sak: "X, nu får du gå hem för vi ska äta/duscha/till stallet/ut med hunden/annan aktivitet."

 

[Mirre]

Jag är inte riktigt säker på vilken tråd som du fått inspiration från @Mirre
Mina närmsta tankar går till tråden om sexuella trakasserier på en 7årig flicka. Därav att jag svarar ur det perspektivet

Jag har en son som nyligen fyllt 6 år. Vi har försökt jobba ganska mycket med att min kropp är min och din är din. Tex var det ett tag "poppis" på dagis att daska till varandra i rumpan. När sonen gjorde detta mot mej tog jag direkt diskussionen om att det aldrig är ok att göra något liknande. Man får klappa någon på axeln i syfte att trösta eller fånga någons uppmärksamhet. Det är även ok med en kram om den andra tycker att det är ok. Det är aldrig någonsin ok att röra någon som inte vill.

Jag tycker att jag har ett ansvar i att uppfostra min son till att alla människor är lika värda, att man behandlar andra som man vill bli behandlad själv. Att tjejer går ypperligt att leka med och att några av de bästa personerna i hans liv är tjejer (mamma, syster, mormor osv). Dock tycker jag att det är smärtsamt påtagligt att alla inte uppfostrar sina söner på det viset. Även föräldrar till flickor är i vissa fall rätt duktiga på att befästa flickors roll med att pojkar inte går att leka med. Det är tjejkalas, prinsessdans, killbaciller osv.

Flickor ska få lära sig att säga nej men det viktigaste är att lära pojkarna att nej betyder nej. Hur man gör? Nöter nöter nöter?

Mvh Miks

Det var precis den tråden jag tänkte på.
Är också noga med att man inte får röra en annan människa hur som helst och att man bestämmer själv över sin egen kropp.
Man behöver inte krama mormor om man inte vill (tyvärr har ju då mormor lite svårt för att förstå det ibland ) och man kittlar inte lille/storebror om han inte vill.

Det där med tjej och killbaciller känns så uråldrigt, det är ju människor oavsett kön. Inte smittsamma bakterier.
Än så länge leker mina barn bra med både tjejer och killar, men det är klart något som är värt att pratas om både en och tio gånger.