lady_vip
Trådstartare
Funderar smått på hur jag ska gå vidare med min 5-åriga tik - och har fastnat i tänket.
För att ta det hela från början så köpte jag henne för att kunna gå lite prov, men framförallt till praktisk jakt. Var även inne på lydnadssvängen ganska mycket, och såklart viltspåret.
Det enda som har funkat 100 är viltspåret, hon spårar som en klocka.
Lydnaden sket sig eftersom jag inte hade någon vettig träningsplan, dessutom kom jag sakteliga fram till att jag inte har några tävlingsnerver, så även om hon kunde ettan så hade jag supersvårt att få ihop huvudet när där stod en gubbe med poängtavla.
Den praktiska jakten kräver jaktmark, då är det bra om man kan visa att hunduslingen har skött sig och då gör man prov. Fältprov kräver eftersöksgrenar (vattenapportering och släpspår), släpspår är inga som helst problem.
Men min lilla hund föddes till supermes och även världens största mattegris, dessutom född i oktober. Så när vi skulle börja träna vatten var hon en 8-9 månader och hon typ kissade på sig om jag försökte få i henne...
Fält var bara att glömma, hur ska man kunna träna en hund på fält som går max 10 meter ifrån en..? Hon hade iofs världens bästa stadga, för hon skulle aldrig våga göra något som jag sagt nej till.
Men så hände något och mesen blev tuffing, sakta men säkert utvecklades hon till världens tryggaste hund, och släppte rollen som mattegris liiiite.
Hon fick även sin allergi och det medförde ganska mycket skit, ex. att hon var väldigt trött och omotiverad.
Nu är hon 5 år, plötsligt har jaktlusten i henne vaknat!! Hon apporterar ankor som om hon aldrig gjort något annat, hjortarna får minsann springa kvickt och grisarna ställer hon som om hon vore en spets.
Hon simmar!!!! Det lossnade i våras och nu vattenapporterar hon.
Fortfarande sitter stadgan ganska bra, men jag har ju varit ganska slapp med den med flit för att hon ska göra något öht.
Men lydnaden, jag har ju aldrig kört pipa på henne, aldrig behövt träna apporteringslydnad eftersom 20 meter inte är så svårt att dirigera hunden på.
Kruxet är att om jag tränar med dummies har jag min gamla omotiverade hund igen, i en jaktsituation har jag hunden jag alltid önskat - fast utan lydnad.
Prov tänker jag inte på alls, men jag vill få den praktiska jakten att funka. Vi är ute på ankjakter med jämna mellanrum (det är främst för den andra hundens skull) och sist funkade det okej tills sista dammen då hunden fullständigt löpte amok och sprang på flygande, friska änder
Hur tränar man en hund som bara kan tränas i riktiga situationer...? Är det lönt att försöka lära in pipan?
Vad långt det blev....
För att ta det hela från början så köpte jag henne för att kunna gå lite prov, men framförallt till praktisk jakt. Var även inne på lydnadssvängen ganska mycket, och såklart viltspåret.
Det enda som har funkat 100 är viltspåret, hon spårar som en klocka.
Lydnaden sket sig eftersom jag inte hade någon vettig träningsplan, dessutom kom jag sakteliga fram till att jag inte har några tävlingsnerver, så även om hon kunde ettan så hade jag supersvårt att få ihop huvudet när där stod en gubbe med poängtavla.
Den praktiska jakten kräver jaktmark, då är det bra om man kan visa att hunduslingen har skött sig och då gör man prov. Fältprov kräver eftersöksgrenar (vattenapportering och släpspår), släpspår är inga som helst problem.
Men min lilla hund föddes till supermes och även världens största mattegris, dessutom född i oktober. Så när vi skulle börja träna vatten var hon en 8-9 månader och hon typ kissade på sig om jag försökte få i henne...
Fält var bara att glömma, hur ska man kunna träna en hund på fält som går max 10 meter ifrån en..? Hon hade iofs världens bästa stadga, för hon skulle aldrig våga göra något som jag sagt nej till.
Men så hände något och mesen blev tuffing, sakta men säkert utvecklades hon till världens tryggaste hund, och släppte rollen som mattegris liiiite.
Hon fick även sin allergi och det medförde ganska mycket skit, ex. att hon var väldigt trött och omotiverad.
Nu är hon 5 år, plötsligt har jaktlusten i henne vaknat!! Hon apporterar ankor som om hon aldrig gjort något annat, hjortarna får minsann springa kvickt och grisarna ställer hon som om hon vore en spets.
Hon simmar!!!! Det lossnade i våras och nu vattenapporterar hon.
Fortfarande sitter stadgan ganska bra, men jag har ju varit ganska slapp med den med flit för att hon ska göra något öht.
Men lydnaden, jag har ju aldrig kört pipa på henne, aldrig behövt träna apporteringslydnad eftersom 20 meter inte är så svårt att dirigera hunden på.
Kruxet är att om jag tränar med dummies har jag min gamla omotiverade hund igen, i en jaktsituation har jag hunden jag alltid önskat - fast utan lydnad.
Prov tänker jag inte på alls, men jag vill få den praktiska jakten att funka. Vi är ute på ankjakter med jämna mellanrum (det är främst för den andra hundens skull) och sist funkade det okej tills sista dammen då hunden fullständigt löpte amok och sprang på flygande, friska änder
Hur tränar man en hund som bara kan tränas i riktiga situationer...? Är det lönt att försöka lära in pipan?
Vad långt det blev....