Långt om övergrepp

Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet.

En triggervarning kanske är på sin plats. Det handlar om sexuella övergrepp/ofredanden på bland annat barn.

När jag var barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp/ofredanden. Jag vet inte vad det räknas som och jag har svårt att minnas detaljer.

Jag vet inte vilken ordning detta skedde, så jag tar en sak i taget. Min kusin var ett år äldre än mig. Vi lekte ofta och hade en nära kompisrelation. Jag var där ofta. Jag var kanske 10-12 år när det började. Han var väldigt intresserad av sex och visade mig porrtidningar som han hittat. Jag tyckte det var obehagligt och kände skam som sett bilderna. Samtidigt förstod jag inte riktigt vad jag såg. En dag ville han testa det som han sett i tidningarna. Jag sa att jag inte ville det. Då tjatade han och erbjöd mig en stor burk med utländska pengar som han hade. Okej, sa jag. Han ville testa de olika ställningarna han sett i tidningar, med kläder på. Jag tyckte det var så obehagligt och sa att jag inte ville, men han tjatade tills han fick sin vilja. Jag minns en gång när han ville göra det utomhus, på en parkbänk. Jag var så rädd att någon skulle se, skämdes massor. Det hände även i hans mammas säng. Jag kommer inte ihåg om vi gjorde detta utan kläder någon gång, eller om han bara föreslog det. Detta hände varje gång vi sågs och jag hoppades alltid, inför att vi skulle ses, att han inte skulle göra så mer, men jag hade alltid fel. Vår vänskap rann ut i sanden när vi blev äldre.

Ett annat tillfälle handlar om en pappa i en familj som vi umgicks väldigt mycket med. Vi var på resor tillsammans och vi bodde grannar i många år och jag var där mycket och tyckte om att vara med honom, för han var snäll och rolig och hittade alltid på roliga saker med oss barn. När jag var 12 var båda våra familjer på konsert i en park och det regnade massor. Han var berusad och han och jag skulle ställa oss i publiken för att titta på någon artist. Då känner jag hur han lägger armen om mig och lägger sin hand på mitt bröst. Det känns väldigt obehagligt och jag skäms och först fryser jag till is, men sedan vrider jag mig loss. Han gör samma sak igen, men slutar när jag vrider mig loss igen. Detta är en familj som min mamma det senaste har börjat umgås med igen och pratar mycket om. Jag har lekt med tanken att berätta vad som hände, och även funderat på att prata med honom om det och fråga varför (inte för att jag kommer få ett svar). Han är tydligen rätt så sjuk i cancer så jag har inte lång tid på mig. Jag minns inte om något mer hände än detta tillfället, men mycket från den åldern är otydligt i mitt minne och ibland känns det som att det är något jag inte kan få fatt i.

Den tredje saken är det jag knappt kan tänka på. Men jag skriver ändå, för jag vill skriva allt. Jag sov i mina föräldrars säng. Jag vaknade på natten och kände att min pappa hade handen innanför mina trosor. Jag skäms och låtsas att jag vrider mig i sömnen så handen försvinner. Jag tror han sov, men jag vet inte.

De här tre händelserna tar i perioder upp mycket plats i min hjärna. Jag grämer mig att mycket är så otydligt och att jag inte minns när saker hände. Det känns också konstigt att det tog flera år innan jag började tänka på vad som hänt och börja reflektera över det. Men det kanske är så ibland?

Det känns som att de här sakerna har format mig. När något obehagligt händer så fryser jag till och kan inte gå därifrån/säga ifrån. Jag minns en man på bussen, jag var kanske 16 år. Han var berusad och satte sig bakom mig, frågade vad jag hette, gav mig komplimanger, sa att han ville smeka mina lår och försökte ta på mig. Jag var livrädd och satt bara still. Det var en lång bussresa, men tillslut gick han av. Jag hörde hur busschauffören frågade vad han hade gjort där bak, så uppenbarligen märkte han något.

När jag dejtade en del så träffade jag en man som var tolv år äldre än mig. Jag var 28 och han 40. Han tyckte det var spännande och vid vår andra träff var vi hos honom. Han ville ha sex, men jag sa lite tvekande nej. Då sa han att jag ju hade "lovat" honom det när vi i sms hade skämtat lite om ämnet och han menade att nu när han var tänd så skulle jag "släcka" honom. Jag vet inte om jag sa okej eller om jag bara lät honom fortsätta. Han höll fast mina armar hårt och vid nåt tillfälle höll han om min hals. Han var så hårdhänt och det gjorde ont i mig, men jag kände mig dum och vågade inte säga det. Det är först efteråt, länge efteråt jag har insett att han inte behandlade mig så bra.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men jag har sedan tonåren varit deprimerad i perioder, skadat mig på olika sätt och min senaste depression har varat i snart sex år. Min vårdcentral har efter flertalet behandlingar med olika läkemedel och KBT remitterat mig till psykiatrin. Efter bedömning blev jag uppringd och när de hade något möte och tittat på min bedömning var de inte säkra på om de kan ta emot mig. Enda chansen är en ny bedömning av psykolog och då är tydligen planen i så fall att bearbeta mina trauman. Jag vill bli frisk och antar att jag måste göra detta, om de nu ens tar emot mig som patient. Men det känns som att jag kommer dö om jag gör det.

Ofta känns det som att det jag varit med om inte är något att bry sig om, att jag inte har rätt att må dåligt över det och jag är rädd att den jag berättar för kommer undra varför jag mår dåligt över såna här småsaker, när många är med om mycket värre.

Jag ber om ursäkt för eventuella skrivfel. Jag kan inte läsa igenom det jag skrivit.

 

[moster_punk]

Vilken stark och rak berättelse! Det är verkligen beklagligt att det ser ut som det gör inom psykiatrin idag, att det inte är självklart att få hjälp.

Det du berättar är inte några "småsaker" bara för att det finns andra som varit med om värre. Enstaka gränsöverskridande händelser kan kännas starkare än om ens gränser är nednötta av upprepade övergrepp.

Du berättar om hur andra tagit sig friheter med din kropp, använt din kropp för egna syften och struntat i hur det kändes för dig. Det är grova kränkningar och brottsligt, allt det du berättar om.

Att du inte minns och att det har tagit tid för dig att börja tänka på de här händelserna är inte konstigt. Det är helt normala reaktioner när man är med om saker som är svårgreppbara, där det blir för mycket och man inte hänger med och förstår händelseförloppet.

Jag tycker att du är stark som kan berätta såhär om det du varit med om, det tror jag kan vara första steget mot att förvandla detta ogripbara, onämnbara, dolda och tystade till något hanterbart. Jag funderar på om du skulle kunna hitta stöd och vägledning i någon hjälporganisation eller via din kommun? Jag är lite dåligt uppdaterad på vilka som finns, och det kan också variera mellan olika kommuner vad som finns, men kolla gärna upp det! Storasyster är en organisation som kommer upp i minnet just nu, men det finns flera, och kommunen kan också ha stödgrupper för den som utsatts för övergrepp tex.

Tack för att du berättade, din berättelse berör! Kram!

 

[SaraXX]

Ingen kommer att tycka att du mår dåligt över småsaker. Starkt av dig att våga skriva här!

 

[karamelldrottningen]

Självklart är det något att bry sig om!
Jättebra att du kan sätta ord på det. Det är starkt.
Vi borde prata mer om sånt här. Inte mindre.
Det är när man håller det inom sig som det gnager på en. Ut med skiten!

 

[Rosett]

Vet inte om det finns något Relationsvåldcentrum där du bor men du kan ju googla det och se om det är nåt för dig.

Att minnas fragment och glömma övergrepp är jättevanligt och inte alls konstigt. Dina reaktioner är helt normala.

 

[Anonym1234]

Tack ni som svarat! Jag svarar inte alla, men jag uppskattar det ni skriver väldigt mycket

 

[underensten]

Fina du. Jag beklagar att du blivit utsatt för detta och självklart har du rätt att må dåligt över det. Vad stark du är som berättar! Jag hoppas verkligen att du får hjälp av psykiatrin. Får du inte det så hoppas jag att du hittar stöd någon annanstans, kanske via kyrkan? Det verkar helt klart som nånting du behöver bearbeta.