Jag är Helvetet

Funderat fram och tillbaka men känner att jag vill kunna använda min dagbok här fritt utan att behöva tänka på vilket konto jag använder. Och skriva mera allmänt om allt som händer i livet. Och faktiskt, ingen skam ska falla över mig eller min familj, vi har inte gjort nånting fel. Men den 22:a December 2023 will forever be marked.

Jag har knappast levt ett händelsefattigt liv, och jag är en person som ofta har känslorna mera utanpå än inuti. Men den dagen var det som att någon bokstavligen drog mattan under fötterna på mig och jag stirrade plötsligt ner i ett avgrundsdjupt hål. Så kändes det. Och jag hade haft ett kämpigt år bakom mig, eller, egentligen ett par kämpiga år. Men plötsligt var det som att allting annat bleknade i betydelse ställt jämte detta dallrande, gigantiska monster som nu uppenbarade sig i hålet. Och min hjärna ville leta, hitta förklaringar på det oförklarliga. När såna här saker händer börjar man liksom ifrågasätta allt. Och jag har känt alla känslor man kan känna tror jag, men ilskan har definitivt varit den mest frekvent återkommande.

Numera känner jag inte riktigt lika starkt. Mer som ett slags vemod när hans namn kommer på tal. Vår son pratar om honom ibland och försöker såklart också, utifrån en snart nioårings nivå och intellekt greppa hela situationen. Och vissa saker han säger eller gör, kan få det att knyta sig i magen på ett obehagligt sätt. Eller som att strupen liksom snörar ihop sig. Och jag vet att han har sensorer som snappar upp mycket mer än jag ens kan, vill eller orkar föreställa mig.

Och mera hur jag har påverkats då? Min syn på mig själv, att ha blivit objektifierad på det här sättet. Jag har slutat att färga håret, har alltid pösiga kläder på mig. Tänker att om jag blir en grå sten så kommer ingen någonsin att bry sig om mig på DET sättet igen. Men det är också en sorg. Jag vill ju också få känna mig fin ibland, men vill faan inte ge det till nån jävla äckelgubbe.

Kommer säkert skriva mer här sen, men hinner/orkar inte mer nu.

 

[pepp]

Visa bifogad fil 144848
Idag fyller denna slagna hjälte hela 38 år! Känns iofs som att jag borde var typ dubbelt så gammal atm

Stort grattis!!

 

[Piglet82]

Grattis!!

 

[Tualma]

Grattis på födelsedagen!

 

[Flixon]

Grattis på din dag!

 

[miumiu]

Hade en fin helg med min mor då vi hälsade på Kajs uppfödare och bodde hos en fårfarmare

 

[miumiu]

Livets häst

 

[miumiu]

Livets katt

 

[Mia_R]

Visa bifogad fil 144848
Idag fyller denna slagna hjälte hela 38 år! Känns iofs som att jag borde var typ dubbelt så gammal atm

Grattis i efterskott, jag trodde först det var hästen du menade som fyllde 38 år.

 

[miumiu]

Idag fyller världens bästa ponny 3 år

 

[miumiu]

Det är verkligen upp och ner just nu. Har väldigt ont i axeln fortfarande men ska försöka gå tillbaka till jobbet nästa vecka iaf. Vet inte om jag kan jobba heltid men ska göra ett försök. Värst är nätterna, det är liksom inte nyckelbenet utan hela axeln som värker en brännande smärta kombinerat med hugg i skulderbladet.

Men annat rullar på och jag har förutom några sammanbrott lyckats hålla mig hyfsat lugn och lösningsfokuserad i allt som händer. Sträckkollade en serie med W som heter Avatar - The last airbender och kände mig märkligt berörd av budskapet. Sällan jag känner mig drabbad av TV-serier på det sättet och framför allt inte sånt jag kollar med mitt barn, men denna kan jag verkligen rekommendera.

 

[miumiu]

Unnade mig en hårolja för över 300 spänn igår. Kändes både skamfyllt att investera i nånting så ”onödigt” och fåfängt att lägga pengar på utseende men samtidigt lite rebelliskt?

Halsbandet fick jag av E härom dagen bara för att han tyckte det passade mig

 

[miumiu]

Nästan varje dag yttras ord som ”Jag älskar Sotis mest i hela världen” och ”Jag kan inte leva utan Sotis”. Älskade kattfarbror I år blir han 14, måtte han leva många långa år till

Det märks dock att han börjar bli äldre. Han sover mer och på nya platser. Han är inte längre den starkaste av våra 2. Och han börjar bli lite förvirrad? Som att han inte riktigt är med på vad som händer liksom, när maten serveras bland annat. Vilket gör att han är sist på bollen och den andra hinner gluffa i sig halva hans portion också. Men han är fortfarande pigg och glad och med på det mesta, vill ligga i knäet och vara där vi är.

 

[miumiu]

Hade glömt hur jävla bra den här låten är! Blev glad nu bara för det.

 

[miumiu]

Försöker pussla ihop bitarna av en söndrad kropp och hjärna. Någonstans hade jag trott att detta skulle bli året då allting vände, men istället är det som att allting som hänt plötsligt kommit ikapp mig och det enda jag känner är en stor trötthet. Trött på att ständigt kämpa men ändå inte räcka. Trött på att ta ansvar för andras beteenden eller känslor när jag har fullt schå med mina egna. Trött på att bli dömd, bedömd, att känna att jag ständigt måste förklara mig för det är UTMATTANDE. Jag är utmattad. Och ju mer utmattad jag blir desto oroligare blir mina närstående och jag måste ta på mig deras oro också och jag orkar helt enkelt inte.

Trött på att alltid behöva boka av saker för jag har som maniska episoder där någon slags kemisk energi intar min kropp och får mig att vilja GÖRA saker. Odla relationer, gräva ner mig i specialintressen, gå kurser, utvecklas som människa. Det slutar alltid med en krasch och att jag känner mig otillräcklig. Att jag gör andra besvikna (och återigen, oroliga). Jag har ändå ganska bra självinsikt annars, och jag kan se att rent logiskt finns det inget som jag ska skämmas över men ändå - Denna skam över att vara människa. Att vara ofullständig. Andras medlidande blir liksom för mycket.

Det finns, chockerande nog, saker som jag inte delar med mig av också. Saker som är så svåra och tunga att tröttheten fullständigt förlamar mig om jag ens försöker närma mig i tanken. Så jag ångar på i min vardag, som är vad den är. Varken mer eller mindre. Detta är också den värsta årstiden då vi har svinmycket på jobbet, massa kalas varenda helg och allmänt tjockt i kalendern samt folk som rycker i en och vill ses och hitta på saker. Det enda jag drömmer om är att få ligga i min säng, ostörd en hel dag (eller helst en vecka) och glo på Netflix och inte prata med en käft.

 

[miumiu]

Har rört mig själv till tårar över mitt eget barns fina egenskaper. Han är ju bara nio år gammal och vi har såklart våra mindre harmoniska stunder ihop då han har ett hett temperament och mycket åsikter om i princip allt. Men. Han är en sån jäkla fin kompis. Han står ALLTID upp för den lilla människan, om någon blir mobbad eller utsatt säger han alltid ifrån. Det bara ligger i hans natur att vädra sina åsikter, och han är en vän av rättvisa och solidaritet.

Vid ett tillfälle för ett par somrar sedan på färjan ut till Visingsö så blev farfar (svärfar) kritiserad av sambo och sin egen fru för att vid något tillfälle ha köpt fel sorts toalettpapper. Det skojades friskt på farfars bekostnad, varpå sonen blir rosenrasande och tar farfar i försvar.

"Tänk på allting som han gör för er! Skjutsar runt er och köper kaffe och allt som ni vill ha!" (faktiskt citat).

Samma med skolkamrater som har blivit retade för längd, utseende, namn osv. Han räds inte att gå emellan och försvara dom han bryr sig om. Och han är så bra på att se allas olika resurser och talanger och hittar alltid det fina i människor. Som förra sommaren när han lekte med ett barn som hade selektiv mutism, när han insåg att barnet inte tänkte prata med honom var han snabb med att hitta andra sätt att kommunicera. Och barnets föräldrar sa att dom aldrig sett sitt barn interagera så bra med ett annat barn tidigare.

Och när jag tänker på allt detta känner jag liksom hur hela hjärtat svämmar över av kärlek och stolthet, för den han ÄR. Den liksom innersta kärnan av hans väsen är så ren, så oförstörd. Hoppas det alltid ska förbli så.