Långt jäkla deppinlägg...

[Saeta]

Jag har tvekat fram och tillbaka på om jag ska göra den här tråden. Den lär väl spåra ur som alla andra mina jäkla trådar. Men jag gör ett försök. Har ändå ingen annan att prata med.

Jag har länge funderat på om det är något allvarligt fel på mig. Jag verkar bokstavligt talat skrämma (haha, lagom till halloween...) iväg mina vänner. Jag har när jag var yngre haft två vänner (även vänner till familjen) som jag umgicks väldigt mycket med. Nu har jag försökt få tag på dom i typ ett år utan större framgång. Jag har skickat sms, skrivit på facebook (där vi har haft mest kontakt) och man kan ju även se om den andra har läst det man skrivit. Jag ser att båda har läst och ibland har jag sett att dom har skrivit men sen raderat för att strunta i att skriva. VARFÖR? Jag har försökt fråga.
Självklart förstår jag att dom har sina egna liv med jobb och allt vad det innebär. Jag förstår att man inte alltid har tid att svara på en gång. Det accepterar jag såklart. Men när det går ett år (!) innan man får svar känns det rätt hopplöst. Jag vill ju inte tjata heller, jag kan ju inte tvinga dom att umgås. Och jag vill ju inte umgås med någon som inte vill umgås med mig. Såklart. Men varför slutar man bara svara? Det är absolut ingenting som har hänt mellan oss. Och vi har alltid varit öppna och ärliga.

Samma med mina andra vänner. Folk jag umgåtts mycket med förut. Dom hör aldrig av sig längre. Jag försöker skriva och prata lite då och då. Men det är alltid (!) jag som tar kontakt. Alltså verkligen alltid alltid jag. Senast för ett par dagar sen skrev jag till en av mina närmaste vänner och frågade om hon ville ses. Hon sa att hon skulle höra av sig när hon vart frisk. Absolut, jag sa att vi kunde ses och fika eller luncha om hon har mycket på jobbet. Hon jobbar ju ändå så centralt och lunch äter hon ju. Och det tyckte hon lät som en bra idé. Kruxet där är att vi har sagt så här i flera flera månader. Det slutar med att hon säger att hon ska höra av sig när hon "kommit hem", "blivit frisk" eller "hittat en lucka i sitt schema". Men dom stunderna kommer aldrig. Det händer inget mer än så. Tomma ord liksom.

Självklart fattar jag att det är något allvarligt fel på mig som skrämmer iväg folk. Inte nog med att jag är deppig och känner mig allmänt nere. Blir alltid såhär på hösten dessutom och jag ska nog höja min antidepp... Men varför kan folk inte vara ärliga och säga som det är? Jag ber ju om ett ärligt svar och jag tycker att vi ändå känner varandra så pass väl att vi kan vara ärliga mot varandra. Vad är problemet? Det är ju mina åsikter och jag antar att dom inte känner likadant. Men jag blir så frustrerad!!!

Å andra sidan vill jag ju inte vara den där jobbiga klängiga svansen som hänger efter och alltid frågar. Jag vill ju inte heller umgås med någon som inte vill umgås med mig. Dessa människor vet mycket väl om mina problem och svårigheter och det har inte varit några hinder till att träffas tidigare. Detta har smygit sig på mer och mer. Jag vet iofs inte om det har med mina problem att göra, det har det säkert. Men det borde vara något annat också eftersom dom accepterat problemen tidigare.

Hur fan gör man? Acceptera läget och försöka gå vidare?
Säga tack och adjö? ÅÅÅÅHH!!!!
Hur skulle ni tänka om ni var i mina vänners sits? Om det går att sätta sig in i..

Och jag orkar inte med en massa dryga svar som "ryck upp dig" och "ta av dig offerkoftan" lalala... Det orkar jag verkligen inte med just nu. Och jaaa, det är ett fritt forum där man får ha sina egna åsikter.
Men snälla, för allas trevnad (säger man så?), tänk gärna efter innan...!

Cred till er som orkade läsa allt.
Dubbel cred till er som åter igen orkar svara i mina dryga trådar!

 

[MM]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Det är samma för mig, och det beror på min problematik.
Dom orkar helt enkelt inte med mig.
Dom vänner jag har nu är jag tacksam över att jag har och dom vet om mina problem och klarar av att hantera det.
Det är inte alla som gör det, och det är mycket möjligt att dina vänner inte gör det, tyvärr.

Försök hitta nya vänner? Skitsvårt, jag vet. Jag vet inte heller hur man gör. Det är svårare i vuxen ålder. Det är inte som i skolan.

Jag förstår hur du känner.

 

[Saeta]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Jag vet, det är galet svårt att hitta vänner nu för tiden. Förr var det så enkelt, eller ja, lättare. Eftersom dom flesta (?) verkar ha svårare att hitta vänner i vuxen ålder och ändå är medvetna om att det är svårt, varför inte bara göra det till en lätt grej :P

Nej men jag tror också det är så att dom inte klarar av att hantera problemen. Och jag förstår dom fullt ut. Det hade inte jag heller gjort... Å andra sidan hade jag inte låtsas som ingenting utan sagt som det var. Men jag hade nog ändå inte struntat i det heller eftersom jag vet hur det är. Men jag förstår ju att folk drar sig undan mig, det gör jag.
Dessa människor är ändå några som i flera år har umgåtts med mig trots problem. Då har det inte varit några problem (höhö) enligt dom, utan dom har ju accepterat mig för det jag är. Men jag tror det ändå har något med saken att göra...

Skönt att inte känna sig ensam om detta iallafall.
Tack att du orkade läsa och tack för ditt svar!

 

[MM]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Nu för tiden är det inte lätt att hitta vänner via tex jobb. Det blir aldrig att man umgås privat. Men det är många människor här inne som jag skulle vilja träffa men dom bor så långt bort
Har dock träffat två härifrån och en av dom räknar jag som en väldigt god vän
Den andra känner jag inte tillräckligt än men vill lära känna mer. Så visst går det.

Jag vet faktiskt inte hur du ska göra för att knyta nya kontakter. Själv så försöker jag inte längre. Har liksom gett upp det där med att kunna ringa någon om en fika på stan hur trevligt det än hade varit.

Du kan ju alltid gå på en buketräff?

 

[nyponros]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Å andra sidan hade jag inte låtsas som ingenting utan sagt som det var.

OM det nu är så som du säger så tror jag faktiskt inte att det är lätt alls att säga som det är. Den allra vanligaste metoden när man vill avveckla en vänskapsrelation är nog att gradvis trappa ner på kontakt och hoppas att den andre ska fatta vinken och att det ska rinna ut i sanden.

Vi kan kanske vända på det, fråga du rakt ut hur de känner, att du märkt att något ändrats och att du skulle vilja höra hur de verkligen tänker?

 

[Saeta]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Det är ju verkligen inte det. Jag har ju aldrig jobbat på det sättet, med kollegor, så där kan jag inte svara hur det skulle vara, men jag kan förstå att det ändå är otroligt svårt att liksom bli nära vän med andra på så sätt. Det är väl det som är det svåra i vuxen ålder, oavsett plats, kan jag tänka mig. Att "dom flesta" redan har sina vänner från förr och så var det bra så. Typ.

Jag har absolut funderat på att haka på någon buketräff, det brukar ju vara rätt ofta här i Uppsala. Dock känns det som att jag mest skulle sitta där tyst. Dom flesta som är med på dom träffarna här omkring verkar inte riktigt tycka om mig (utifrån den uppfattningen jag fått här.. :/ ) så jag vet inte. En del av mig vill ju visa att jag också är snäll och bara vill knyta nya kontakter. Men samtidigt vill jag inte skämma ut mig heller. Svårt det där!

 

[Saeta]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Det är sant. Det är säkert inte alls speciellt lätt. Och jag håller med dig att just det där med att låta allt bara rinna ut i sanden. Det är ju för visso en "smart grej", men samtidigt svårt. Från bådas håll.

Jag har faktiskt frågat rakt ut. Både lite mer försiktigt och rakt på sak. Men fått svar som att "nej det är ingenting lalala, jag hör av mig". Hm, javisst... Det sa du för ett år sen också. Typ så. Och vissa svarar inte alls. Men samtidigt kan jag ju inte kräva att den andra förklarar hur den känner och tänker. Det är ju bara jag som tycker att alla borde ha ett svar men jag håller med!

 

[TinyWiny]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Vad gäller deppigheten, har din läkare kollat d-vitaminhalten i din kropp? Man kan få depressioner utav d-vitaminbrist nämligen och även om du redan har en depression sedan tidigare så kan den ju förvärras av en brist. Om du ligger lågt så tycker jag absolut att du ska hjälpa kroppen med att äta tillskott.

Den hemska sanningen är nog att de vänner du har haft inte är så intresserade av att vara din vän längre. Att de aldrig har tid och att de aldrig hör av sig är tydliga signaler på att de inte är intresserade längre. Visst kan du fråga dem rakt ut men jag tror inte att du får ett ärligt svar om du ens får något svar. Det är få som klarar av att vara så ärliga att de säger rakt ut att de inte är intresserad av ens vänskap längre utan det vanligaste är nog att försöka få vänskapen att rinna ut i sanden.

Du har ingen trevlig förening du kan gå med i? Ofta är det ju så att man blir vänner efter att ha lärt känna varandra genom andra saker. Man upptäcker att den eller den verkar trevlig och tar kontakt. Kanske pratar man lite efter mötena och tar en fika eller så på stan eller hemma hos någon av parterna.

Det är svårt när man inte är "som alla andra" att behålla vänner. För att en vänskap ska fungera så gäller det ju att man får ut något av vänskapen för annars tröttnar folk på att lägga tid på något som inte tillför deras liv tillräckligt mycket. Visst borde vänskap överleva sjukdom både fysisk och psykisk men tyvärr så är gör den inte det är min erfarenhet.
Vi har alla olika roller i vår relation till andra människor och vid sjukdom förändras man och då kan rollerna bli förändrade och det blir inte som vanligt och då blir man ointressant i andras ögon. Jag har förlorat alla mina vänner sedan tiden innan jag skadade mig. Jag pratar fortfarande med en av dem jag kallade min vän om vi träffas på stan men mer är det inte. Jag har alltid varit den som ställt upp och hjälpt till med allt ifrån husrum, gratis barnvakt flera dagar i veckan, fixa resor, ringa runt och ordna lägenheter och prata med myndigheter och vara chaufför till en axel att gråta emot och någon att prata förtroligt med och allt du kan tänka dig däremellan. Idag kan jag inte längre köra bil. Jag kan inte vara barnvakt och jag kan inte resa bort eller åka och shoppa en dag och jag orkar bara träffas några timmar i taget. Jag orkar inte fixa bjudningar. Jag orkar inte fixa fina nyårsmiddagar, påskbord och julbord i överflöd. Jag kan inte ens gå utomhus mer än några meter utan ska vi någonstans så får de köra mig i rullstolen och hjälpa mig med att få in och ut den ur bilen och dessutom köra bilen och då är det inte intressant. De skulle aldrig vilja hjälpa mig för det var jag som var hjälparen i vårt förhållande. Jag kan fortfarande prata men det duger inte för jag kan inte hjälpa dem att fixa deras liv åt dem och då duger jag inte längre.

Trots att jag numera är så sjuk så har jag ändå lyckats skaffa nya vänner Trots att de vet hur jag är så vill de vara mina vänner ändå De accepterade mig som jag är och de accepterar att de får hjälpa mig om vi ska någonstans och de accepterar att jag inte orkar så mycket längre. De vill vara mina vänner ändå. Om jag lyckades få vänner så tror jag att du kan få det också. Släpp de gamla vännerna för genom sitt beteende så tar de energi ifrån dig istället för ger och då blir det ju inget positivt utav det iallafall. Fundera på var du kan hitta nya vänner. Kanske finns de där du minst anar det?

 

[bettysmatte]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Men har du inte häst? Aktivera dig med hästen (åk och träna t.ex.) så kanske du kan hitta nya vänner den vägen? Helt garanterat har ni ju något att prata om i alla fall!

 

[GotAsecret]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Jag tror inte att det är något "allvarligt fel" på dig, egentligen. Problemet är nog att hitta ett sätt som fungerar för dig att lösa situationer på.
Sedan är det nog så att i vuxen ålder är det svårt att hitta vänner med mycket fritid - faktum är att om man jobbar heltid, har familj och djur t.ex. häst och jobb med långa restider så räcker inte dygnets timmar till helt enkelt och då finns kanske ingen ork att umgås med vänner, hur gärna man än vill.

Eller så jobbar man oregelbundna tider och har fullt upp med att få ihop vardagen som den är även där.
Samma om man går i skolan, långa skoldagar, tentor, "läxor" och så.
Vi har ett sådant stressigt samhälle att många behöver tid att bara andas, bara vara och/eller tänka på sig själva.

Lägg till att psykisk ohälsa blir allt vanligare så blir det kanske förståeligt?
Sedan tror jag att det är viktigt att man har något gemensamt med sina vänner, så att man kan ta "hjälp" av varandra (hudmänniskor som vill ha promenadsällskap, hästmänniskor som kanske vill ha hjälp/sällskap med sin häst, vänner i liknande situationer som en själv där man kan dela erfarenheter t.ex. går man i skolan tillsammans kanske man kan plugga ihop, fira klarade tentor och liknande) tänker jag.
Du har väl både hund och häst? Tränar du något?

Jag tänker också om du skulle kunna gå med i en förening som skulle kunna passa dig, utifrån din vardag, djuren eller andra intressen?
Jag var lika ensam som du innan jag hittade en förening som gav mig både bästa vän, flera nära vänner, vänner i alla åldrar (mellan 20 -70
typ. ..) och en alldeles underbar pojkvän!
Flera av oss umgås regelbundet, andra träffar man sporadiskt, fördelen är att om man känner sig ensam så finns det ställen att gå till och där finns nästan alltid någon man känner
Bästa vännen och jag har "hängt ihop" i tre år nu, inte problemfritt men jag har också problem med att folk inte orkar med mig i längden om de själva inte är i liknande situation då jag inte är helt okomplicerad som person.

Ang. Buketräff så kan du väl prova att komma med på den som vi pratar om på senior? Det är ju inte värre än att du går om du verkligen känner att det inte funkar, men det är ett oerhört glatt, socialt och härligt gäng som brukar prata iväg många timmar, jag tycker det är jätteintressant att lyssna på diskussionerna även om jag inte alltid hänger med i dem själv
.

 

[Teilani]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

När det gäller människor som du känt i flera år och att din problematik inte varit ett hinder förut så tror jag att det är det nu.

Dina vänner känner förmodligen att de "vuxit" ifrån dig, de har nya intressen/jobb/partners/whatever och du står kvar och stampar på samma fläck som alltid. (bildligt talat)

Vad har ni gemensamt att prata kring nu för tiden? Har mötena blivit sådana att de berättar det senaste från sitt liv och du berättar samma de hört 1000 gånger förr från ditt liv? Eller lyssnar du mest på det som de berättar och säger inte så mycket själv? Även om det var länge sen, hur brukar utbytena se ut?

Om det är så att de tröttnat på att se dig må dåligt så förstår jag om de inte vill säga det rätt ut, då skulle du förmodligen må ännu sämre, och det vill de säkert inte. I en vänskap vill man stötta varandra, glädjas åt framgångar osv. Om de känner att de gett dig stöd och att du inte har ork att stötta tillbaka när de har en svacka, så blir det ensidigt. Om du sällan har nåt positivt att berätta om din situation känner de sig kanske dumma om de själva har massa kul på gång.

Det bästa sättet att hitta nya vänner är att göra nya saker. Kurser, sporter eller nån intresseförening och så själv ta kontakt när man är där. Föreslå en fika/promenad/pluggtillfälle med nån man klickar med.

 

[Inte_Ung]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Det har inte med dig att göra.
Folk är helt enkelt upptagna.
Med annat.

Och det är ju som det är med det.

 

[bettysmatte]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Sedan är det nog så att i vuxen ålder är det svårt att hitta vänner med mycket fritid - faktum är att om man jobbar heltid, har familj och djur t.ex. häst och jobb med långa restider så räcker inte dygnets timmar till helt enkelt och då finns kanske ingen ork att umgås med vänner, hur gärna man än vill.

Ja, precis så är det ju. Jag är mest tacksam att få ta det lugnt när jag är ledig. Pyssla lite i huset, umgås med djur och make, etc.

Dina vänner känner förmodligen att de "vuxit" ifrån dig, de har nya intressen/jobb/partners/whatever och du står kvar och stampar på samma fläck som alltid. (bildligt talat)

Så tror jag också att det är.

 

[Andromedae]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Något som jag har insett på den senaste tiden är att det inte är särskilt effektivt att försöka vara "bästa sortens kompis". Jag vill att de vänner jag har ska tycka om mig för att jag är jag, och inte för att jag är "bäst". Alltså lägger jag inte särskilt mycket energi på att verka snäll och gullig och så vidare vid första möten med folk, utan jag försöker istället möta dem förutsättningslöst - som mig själv. Hittills får jag säga att det fungerar över förväntan.

Ja, jag inser att det jag skriver låter flummigt. Men jag tror faktiskt att det är ett problem som jag inte är ensam om - att försöka vara fröken duktig även i relationer, och så länge som man är det, ja, då är det väldigt mycket svårare att möta sina medmänniskor som medmänniskor också. De får aldrig tillfälle att lära känna "riktiga du" och du kan aldrig möta dem riktigt ärligt, i och med att du hela tiden låter dem träffa ditt "förbättrade jag" i förhoppning om att de ska tycka bättre om dig.

(Självklart därmed inte sagt att man inte ska vara snäll och gullig mot folk. Jag själv jobbar aktivt på att vara snällare mot folk numera, men det ska vara ett driv i MIG och inte ett driv för att imponera på andra. Om du förstår hur jag menar?)

 

[Heulwen]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Även om dina vänner känt till dina problem sedan länge så kommer det ofta en tid när man helt enkelt inte orkar lyssna längre, det tar på omgivningens krafter att oroa sig över någon annan hela tiden. Om det aldrig blir någon förbättring heller utan det är samma problem år ut och år in kan man ruttna till slut och inte orkar stötta längre. Jag tror faktiskt det kan vara ditt problem. Av det jag läst på Buke så verkar du ha haft ganska mycket problem i flera år utan att ha hittat lösningar? Om så skulle vara fallet kan du inte göra så mycket åt det men ändock tråkigt för dig.

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Jag måste nog erkänna att jag inte skulle vara helt ärlig om varför jag inte vill umgås med vissa. Det tar emot att såra någon genom att säga att jag inte får ut något av umgänget och att personen är tråkig, stjäl min energi, är ointelligent, lat eller vad det nu kan vara. Jag drar mig hellre undan.
Moraliskt rätt? Förmodligen inte, men sån är jag och förmodligen fler därtill.

Sen har många nämnt detta med livspusslet och där kan jag bara stämma in. Det ÄR ett pyssel att komma ifrån vardagssysslorna, speciellt om man har djur och familj att ta hand om och ett heltidsarbete på det. Vill man t ex umgås med mig får man snällt släpa sig hit ut i mörkret, helst en vardagskväll och hänga med ut med djuren
Det finns många jag gärna hade umgåtts mer med men tiden finns helt enkelt inte

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Kom på en sak till!
När jag har märkt att det blir en envägskommunikation från min sida så lägger jag ner direkt. Jag är livrädd för att vara någons energitjuv eller en börda Alla kan inte gilla mig, konstigt nog

 

[the_connemara]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Det har inte med dig att göra.
Folk är helt enkelt upptagna.
Med annat.

Och det är ju som det är med det.

Eller prioriterar annat. Folk tror nog jag avskyr dom emellanåt och många blir man av med :-D alla vill faktiskt inte ha en massa folk i hälarna och man ska komma ihåg att det inte alls behöver vara som det ser ut.

 

[-Catherine-]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Jag känner ju nu inte dig som person och kan därmed inte bedöma vad det är som gör att din umgängeskrets krymper.

Men...jag kan iaf utgå lite från mig själv när det gäller att välja och välja bort personer i mitt liv. Jag har begränsad energi pga skador & sjukdom och detta gör att jag måste vara väldigt noga med att inte "dra på mig" energifällor i mitt liv. Jag behöver positiv energi och människor som inte bara ser problem i allting och som därmed behöver ständig hjälp med att lösa dessa "problem". Personer som osar negativ energi omkring sig måste jag för min egen hälsas skull genast sortera bort för annars drar de med sig mig in i sin negativa spiral.

Missförstå mig nu inte, självklart ställer jag upp och hjälper mina vänner med det jag kan och i den mån jag har energi över, MEN, personer som ständigt och jämt är hjälplösa och deppiga klarar jag helt enkelt inte av att omge mig med

 

[Saeta]

Sv: Långt jäkla deppinlägg...

Justja, tack att du påminde mig. Jag åt D-vitamin i vintras/våras och vart så mycket piggare och gladare. Ska genast beställa hem en burk igen för att börja med det. Det är dock inget som jag kollat upp på prover utan blev tipsad om det.

Men jag tror nog du har rätt i allt det du (och alla andra) säger. Det är nog tyvärr så. Sanningen är hemsk, men ibland är det bara skönt att få liksom "svar på papper" eller hur man nu ska förklara det.

Det där med förening, jag vet faktiskt inte. Jag är öppen för att prova det mesta. Dock får det helst inte kosta så mycket då min ekonomi inte är på topp. Du får jätte gärna tipsa om någon förening eller liknande som kanske inte kostar skjortan. För jag är absolut redo att komma ut och träffa folk nu, det är dags för det!

Vad hemskt det låter, att man bara duger när det passar andra. Usch :/
Men vad skönt att du har hittat vänner som faktiskt gillar dig för den du är och accepterar din problematik! Det måste vara en underbar känsla att kunna få vara sig själv och ändå få vara omtyckt och älskad.

Tack för ditt svar!