Lägga sej i, psykiskt sjuk förälder till kompis barn

VARFÖR ska barnet träffa en vuxen människa som är elak mot henne bara för att han är hennes far? Jag fattar inte. Vad i detta är ok för tösen?
Hon åker alltså gråtande till honom för att vara snäll mot honom och sen är han elak.
Och då ska man prata med henne om att man vet att han är dum så är allt ok???
Ska han ha umgänge så borde det väl vara "övervakat".
VAD i detta gagnar barnet? Anmäl till soc så dom får göra en utredning.

Det är väl så samhället är uppbyggt, kanske svårt att bevisa att han verkligen är elak mot barnet?

Jag växte själv upp med en psykopat till mor och fick ständigt höra hur synd det var om henne, då hon hade mycket problem med alkoholberoende. Vi fick ingen hjälp trots att vi behövde det. Jag hade dock hoppats att samhället blivit lite bättre nu 30 år senare. Jag hade gjort en anmälan till socialen. Medveten om att det kanske inte hjälper, men man måste ju börja någonstans.

@Görel jag undrar vad man ska behöva acceptera som barn egentligen? att vara rädd och ledsen och känna ångest när man är hos sin förälder, är det verkligen ok?
 
Det är väl så samhället är uppbyggt, kanske svårt att bevisa att han verkligen är elak mot barnet?

Jag växte själv upp med en psykopat till mor och fick ständigt höra hur synd det var om henne, då hon hade mycket problem med alkoholberoende. Vi fick ingen hjälp trots att vi behövde det. Jag hade dock hoppats att samhället blivit lite bättre nu 30 år senare. Jag hade gjort en anmälan till socialen. Medveten om att det kanske inte hjälper, men man måste ju börja någonstans.

@Görel jag undrar vad man ska behöva acceptera som barn egentligen? att vara rädd och ledsen och känna ångest när man är hos sin förälder, är det verkligen ok?
Det är väl klart att det inte är okej, men steget därifrån till att anmäla till soss och bara tillåta övervakat umgänge är långt.
 
Det är väl så samhället är uppbyggt, kanske svårt att bevisa att han verkligen är elak mot barnet?

Jag växte själv upp med en psykopat till mor och fick ständigt höra hur synd det var om henne, då hon hade mycket problem med alkoholberoende. Vi fick ingen hjälp trots att vi behövde det. Jag hade dock hoppats att samhället blivit lite bättre nu 30 år senare. Jag hade gjort en anmälan till socialen. Medveten om att det kanske inte hjälper, men man måste ju börja någonstans.

@Görel jag undrar vad man ska behöva acceptera som barn egentligen? att vara rädd och ledsen och känna ångest när man är hos sin förälder, är det verkligen ok?

Det kan förstås inte jag svara på, men lagstiftningen har ändrat förhållningssätt från att föräldrar har rätt att träffa sina barn till att barn har rätt till kontakt med sina föräldrar.
Inom socialtjänsten har vi ett barnperspektiv sedan många år, men jag upplever ofta att de som vårdar föräldrar som inte mår bra ofta tänker att om föräldern bara får träffa sitt barn mår den bra igen. När vi då säger nej för att vi bedömer att barnen far illa av det och barnet inte vill får vi höra att det är socialtjänstens fel att föräldern mår dåligt.

Om ett umgänge får ett barn att må dåligt får den andra föräldern ta sitt ansvar och stoppa umgänget. Det kan man göra om det bara finns en överenskommelse mellan föräldrarna. Den andra föräldern kan då välja att gå till domstol. Finns det en dom eller ett avtal kan det bli knepigare, det beror på hur det ser ut.

Övervakat umgänge döms av domstol, socialtjänstens familjerätt tillsätter den som ska övervaka umgänget men fattar inte beslutet.
 
@Görel Du svarar ju på det. Men jag kan svara dig ändå. Om ett barn far illa ska det anmälas.
Att sen "ni på soc" sen får höra att det är ert fel att föräldern mår dåligt?
Jaha? Jag förstår inte? Ska det inte anmälas? Har lagen ändrats?
 
Om ett umgänge får ett barn att må dåligt får den andra föräldern ta sitt ansvar och stoppa umgänget. Det kan man göra om det bara finns en överenskommelse mellan föräldrarna. Den andra föräldern kan då välja att gå till domstol. Finns det en dom eller ett avtal kan det bli knepigare, det beror på hur det ser ut.

Övervakat umgänge döms av domstol, socialtjänstens familjerätt tillsätter den som ska övervaka umgänget men fattar inte beslutet.

Då är det väl så den här mamman måste gå tillväga?
 
Det kan förstås inte jag svara på, men lagstiftningen har ändrat förhållningssätt från att föräldrar har rätt att träffa sina barn till att barn har rätt till kontakt med sina föräldrar.
Inom socialtjänsten har vi ett barnperspektiv sedan många år, men jag upplever ofta att de som vårdar föräldrar som inte mår bra ofta tänker att om föräldern bara får träffa sitt barn mår den bra igen. När vi då säger nej för att vi bedömer att barnen far illa av det och barnet inte vill får vi höra att det är socialtjänstens fel att föräldern mår dåligt.

Om ett umgänge får ett barn att må dåligt får den andra föräldern ta sitt ansvar och stoppa umgänget. Det kan man göra om det bara finns en överenskommelse mellan föräldrarna. Den andra föräldern kan då välja att gå till domstol. Finns det en dom eller ett avtal kan det bli knepigare, det beror på hur det ser ut.

Övervakat umgänge döms av domstol, socialtjänstens familjerätt tillsätter den som ska övervaka umgänget men fattar inte beslutet.
Jag får uppfattningen om att du tidigare skrivit att man inte får ut något av att anmäla och utreda detta medan du nu skriver att man som förälder ska stoppa umgänget. Jag hänger nog inte riktigt med. Är det inte soc man ska vända sig till för hjälp som första steg?

I första inlägget står det ju att barnet far illa. Det är ju där folk reagerar på att man måste göra någonting. Inte att det är fel att vara sjuk när man har barn.
 
Nu talar jag helt utifrån min egen erfarenhet och uppfattning, men: Mitt råd är att varken du eller mamman ska hålla på och prata om att pappan "säger dumma saker" "inte alltid är snäll" etc. om ni inte också kan förhindra att flickans utsätts för hans elakheter. Det är en fruktansvärd situation att vara ensamt litet barn med en opålitlig och ibland elak förälder, då hjälper det inte att vara peppad med info om att han inte är frisk. Problemet är inte att flickan inte vet varför han beter sig illa, problemet är att hon utsätts för det.

Det här tyckte jag var jättebra skrivet. Ni kan inte säga att "pappa är dum och gör dumma grejer" och sen skicka dit henne. Prata kring böcker, tycker jag var ett ypperligt råd. För hur föräldrar än är, så ÄR det barnet pappa, och min erfarenhet är att barn älskar och skyddar sina föräldrar, även om hon är ledsen och inte vill dit, skriver du också att hon vill åka dit för att göra honom glad. Det är lätt att som barn få skuldkänslor.
 
Tack för alla svar. Jag ska läsa ett par gånger till men tänkte om någon har något boktips? Har försökt googla tidigare men inte hittat något.

@Görel hur länge ska mamman tvinga barnet att åka dit? När kan hon hävda att barnet inte vill? Och är det någon idé att i dagsläget kräva att barnet ska få vara med och bestämma hur umgänget ska se ut?
 
Tack för alla svar. Jag ska läsa ett par gånger till men tänkte om någon har något boktips? Har försökt googla tidigare men inte hittat något.

@Görel hur länge ska mamman tvinga barnet att åka dit? När kan hon hävda att barnet inte vill? Och är det någon idé att i dagsläget kräva att barnet ska få vara med och bestämma hur umgänget ska se ut?
Jag googlade på "barn till förälder med psykisk ohälsa" och fick en pdf som nr8. Kolla om den är något att ha.

Även vuxnabarn.nu kan ge hjälp verkar det som.
 
Jag växte upp med varannan veckas-boende hos en narcissist-pappa. Orkar inte gå in på detaljer, men jag har brutit all kontakt med honom i vuxen ålder. Berättade först då för mamma hur jävligt det hade varit.

Nu talar jag helt utifrån min egen erfarenhet och uppfattning, men: Mitt råd är att varken du eller mamman ska hålla på och prata om att pappan "säger dumma saker" "inte alltid är snäll" etc. om ni inte också kan förhindra att flickans utsätts för hans elakheter. Det är en fruktansvärd situation att vara ensamt litet barn med en opålitlig och ibland elak förälder, då hjälper det inte att vara peppad med info om att han inte är frisk. Problemet är inte att flickan inte vet varför han beter sig illa, problemet är att hon utsätts för det.

Full förståelse för att mamman inte kan hindra umgänge, det hade inte min mamma heller kunnat, jag säger bara att hade vuxna i min omgivning visat att de visste hur jävligt han betedde sig mot mig så hade jag mått ännu sämre av att behöva åka hem till honom och ifrågasatt varför inte någon vuxen satte stopp för det hela.

(ursäkta ett något emotionellt inlägg, men din trådstart väckte så mycket gamla minnen att jag skakar lite när jag skriver)

Förstår att du blev berörd. Jag tror att även denna tjej kommer ha väldigt begränsad kontakt med pappan när hon själv får välja.
Fördelen med att prata med barnet om att hennes pappa är sjuk är att man kan ta ifrån henne skuld- och skamkänslor. Att få henne att prata om situationer och hur de fått henne att känna. Just nu tror jag inte hon kan sätta ord på vad det är som är fel, bara att pappa inte får henne att känna sej trygg och att hon gör fel hur hon än gör. Och jag tänker att precis som hennes mamma en gång behövde få ventilera och få höra att "men så här kan du ju inte leva" innan hon tog steget och lämnade honom så behöver dottern få höra att vissa saker pappan gör är helt fel och elaka och att det inte är dottern det är fel på.
 
Förstår att du blev berörd. Jag tror att även denna tjej kommer ha väldigt begränsad kontakt med pappan när hon själv får välja.
Fördelen med att prata med barnet om att hennes pappa är sjuk är att man kan ta ifrån henne skuld- och skamkänslor. Att få henne att prata om situationer och hur de fått henne att känna. Just nu tror jag inte hon kan sätta ord på vad det är som är fel, bara att pappa inte får henne att känna sej trygg och att hon gör fel hur hon än gör. Och jag tänker att precis som hennes mamma en gång behövde få ventilera och få höra att "men så här kan du ju inte leva" innan hon tog steget och lämnade honom så behöver dottern få höra att vissa saker pappan gör är helt fel och elaka och att det inte är dottern det är fel på.

Risken är väl annars att hon får ännu mer skuldkänslor och tycker synd om pappa som är sjuk och inte kan rå för att han är elak? Små barn kan vara helt orimligt lojala mot sina föräldrar. Själv tyckte jag ofta jättesynd om min pappa när jag var i den åldern, han var ju så ensam och det var ju så synd om honom om inte jag kom dit och umgicks med honom.

Pepp är bra bara om ni också kan hindra att hon utsätts för elakheterna. Din jämförelse med att peppa mamman haltar eftersom det då var för att mamman skulle orka bryta upp. Mamman kunde lämna honom men dottern kan inte det hur mycket hon än vill. Det är mamman som måste orka kämpa för sin dotter precis som hon kämpade för sig själv i skilsmässan. Peppa och stärka är absolut inte fel så länge ni också hjälper flickan att slippa umgås med karln.

Om hon får höra att pappan inte är frisk eller något ditåt och sen ändå tvingas iväg för att umgås med honom och utsättas för elakheter så har ni lagt på henne ett ansvar som ett barn inte ska behöva bära.

Själv hade jag sett det som ett enormt svek om min mamma hade visat att hon visste hur han betedde sig och ändå skickat dit mig.
 
Om jag var mamman så skulle jag nog börja med att gå till bup eller liknande, förklara att dottern är så ledsen när hon ska till sin pappa och att man vill ha hjälp med detta. Jag föreställer mig att i dessa samtal så kan saker framkomma som kanske gör att bup kan på något vis intyga att barnet bör slippa att vara ensam med pappan, och då har mamman kanske lite mer på fötterna i en domstol om det inte går att komma överens med pappan.
(med reservation för att jag inte har koll på hur systemet funkar)
 
@KattenKorven men rent lagmässigt kan man ju inte bara hålla barnet hemma. Tror du inte man kan förklara för barnet att enligt lagen går det inte att inte låta henne åka dit?

@skuggi det var en bra idé med BUP, jag ska säga till mamman att kontakta dem.
När min son inte ville vara hos pappa utan kom hem och satt ensam i trappen en söndagmorgon då bestämde jag att nu stoppar vi här. Jag förklarade för exet att jag inte tänkte tvinga dit barnet, inte längre köra dit och hämta också. Så blev det. Jag hörde aldrig av nån myndighet.Hur pappan bara låtit sonen gå hem ensam är en gåta, det var ändå en bit att gå i en stad.
 
@KattenKorven men rent lagmässigt kan man ju inte bara hålla barnet hemma. Tror du inte man kan förklara för barnet att enligt lagen går det inte att inte låta henne åka dit?

Men inget blir ju bättre för henne av att höra en sån sak? Jag tycker du tänker helt galet kring det här. Vill du peppa någon så peppa mamman att orka stå upp fär sitt barn. Barn ska inte behöva ta ansvar för sina föräldrars mående. Det här är en situation där mamman måste se till att flickan inte far illa.

Kan tyvärr inte skriva längre inlägg, tar hand om en liten bebis samtidigt, så jag upprepar: det här är inte flickans ansvar, hon behöver inte peppas, hon behöver slippa utsättas för elakheter och det är hennes mammas sak att rädda henne i det här läget.
 
Fast det första att få reda på måste ju bara hur flickan upplever situationen, eller?

Det som blir bättre av att hon vet att vi vet är ju att hon kan få prata om det. Att få bekräftelse i att det inte är henne det är fel på. Det måste ju ändå vara bättre än att vara helt ensam i det?
Jag peppar självklart mamman så gott jag kan. Den här situationen är ny för mej också.
 
Jag har varit det barn som tvingades till min pappa fast jag inte ville. Mamma vågade inte säga emot eftersom min pappa hela tiden hotade med att gå till soc och han skulle då minsann få hela vårdnaden. Vid 12 års ålder sa jag tack och adjö till min pappa. Jag är än i dag irriterad över att mamma inte vågade säga NEJ, nu räcker det! Min pappa hade talets gåva och var världens trevligaste, när man höll med... Han jobbade inom soc (med ekonomiskt stöd) och hade minsann kontakter. Jag avskyr min pappa, han kan än idag inte se att det är helt hans eget fel att han inte har någon kontakt med vare sig mig eller min syster eller alla sina barnbarn. Han skyllde mycket av det på min mamma och mormor, de var de största bovarna och sen jag då som var tillräckligt stark och säga NEJ och tog då även med min lilla syster. Vad jag kan komma ihåg så har min mamma aldrig pratat illa om min pappa när vi var små utan alltid peppat oss trots att vi gråtit.
Vi blev iväg tvingade till psykologer, eftersom det var tvunget att vara något fel på oss enligt min pappa. Vi fick berätta hur vi upplevde det hos pappa och det var ytterst få positiva ord. När detta sedan togs upp i samtal med honom, ja då var det minsann fel på psykologerna så vi behövde inte gå dit något mera.

Jag hade sista kontakten med min pappa för 14 år sedan då jag skrev ett brev till honom och berättade hur jag upplevt min uppväxt med honom, tillbaka fick jag ett brev där han var helt oförstående och hade en helt annan bild. Jag svarade inte på brevet, fanns ingen vits och jag kommer troligen aldrig mer att kontakta honom heller, inte ens när slutet kommer, varför liksom?

Så mitt råd är att LYSSNA på barnet och be om hjälp. Det kan vara BUP men också soc, eller om det finns något stödteam som är kopplat till skolan, en kurator eller psykolog. Inget barn ska behöva ta ansvar för en förälders mående, ej heller vara ledsen när den ska åka och träffa föräldern, då är det något som är fel. Man får höra så mycket dumt, även från professionen om barn som åker mellan två föräldrar att barnen får tåla lite eller att det går ju över så fort barnet kommer dit, det är skitsnack! Barnet bär det med sig resten av livet.
 
Senast ändrad:
@KattenKorven men rent lagmässigt kan man ju inte bara hålla barnet hemma. Tror du inte man kan förklara för barnet att enligt lagen går det inte att inte låta henne åka dit?
.

Barn har rätt till umgänge med sina föräldrar enligt lag, så visst kan man hjälpa sitt barn genom att inte tvinga det att vistas i en misshandelsmiljö, för jo att bli utsatt för elakheter på det viset är psykisk misshandel.

Hur kan någon och speciellt mamman tycka att det är okej att tvinga ett barn att vara hos någon som behandlar barnet som skit? Och dessutom "ursäkta" och "förklara" hans beteende O_o
Helt obegripligt i min värld.
 
Fast det första att få reda på måste ju bara hur flickan upplever situationen, eller?

Det som blir bättre av att hon vet att vi vet är ju att hon kan få prata om det. Att få bekräftelse i att det inte är henne det är fel på. Det måste ju ändå vara bättre än att vara helt ensam i det?
Jag peppar självklart mamman så gott jag kan. Den här situationen är ny för mej också.

Hon gråter och vill inte dit, är det då inte det första man gör att fråga varför? Pratar de inte med varandra om hur hon har haft det hos pappan när hon kommer hem? Varför skulle hon vara ensam i detta? Har inte mamman och dottern en sådan relation att de kan prata med varandra om allt? Isåfall är det nog där mamman ska börja. Kanske ligger osäkerheten kvar hos mamman som skapades av att leva med en sådan människa? Kanske är hon fortfarande rädd för honom så att det påverkar hennes och dotterns relation? Jag tror på att stärka barn med massor av trygghet för har de trygghet så vet de också att de kan berätta vad som helst och tryggheten (dvs. människan som ger tryggheten) finns kvar och skyddar dem men man kan omöjligt ge sådan trygghet om man är otrygg själv.

Att få veta som barn att folk vet men inget gör är ett så enormt stort svek att det förmodligen aldrig kan repareras. Det kommer inte leda till att hon öppnar sig. Det enda hon lär sig av det är att hon inte spelar någon roll och oavsett vad som händer henne så bör hon hålla det inom sig för ingen bryr sig tillräckligt för att skydda henne. Visst kan det lätta för stunden att någon såg om man får veta som vuxen att någon såg men ganska snart förvandlas de känslorna till ett stort svart -varför gjorde du inget? Varför lät du mig fortsätta leva så? Likaså är tacksamhetskänslorna enorma för dem som faktiskt försökte. Som gjorde något och verkligen försökte hjälpa även om deras försök misslyckades.
Hon behöver inte veta att ni redan vet, hon behöver någon som beskyddar henne ifrån det ni vet.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 777
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
26
· Visningar
2 846
Senast: Mirre
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
1 166
Senast: Praefatio
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
7 087
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp