Lägga sej i, psykiskt sjuk förälder till kompis barn

vindvissla

Trådstartare
Jag har ett dilemma. Hoppas ni kan komma med input.
Har en väninna med en 7-årig, mycket klok dotter. Väninnan separerade från pappan till dottern för 5 år sedan. Pappan har narcissistiska drag och det har varit en väldigt jobbig separation med mycket hot och elakheter från pappans sida.
Dottern vill helst inte sova där alls, har själv uttryckt att hon kan tänka sej att vara hos honom ett par timmar men åka hem på eftermiddagen typ en gång i veckan. För att göra honom glad.
Mitt dilemma är att jag (och mamman) är oroliga för att barnet ska växa upp och tro att pappans elakheter (han säger elaka saker till dottern väldigt ofta) är norm, att det är fel på henne och allt det där som kommer av att ha en pappa som inte är frisk i huvudet. Jag skulle på något sätt vilja få fram till dottern att pappan är dum i huvudet men det kan jag ju inte säga.

Ska jag lägga mej i över huvud taget? Jag är väldigt nära vän till familjen. Ska jag ge henne böcker som behandlar ämnet föräldrar med psykiska problem? Ska jag säga på något sätt att pappan inte alltid säger saker som är bra och snälla?

Det är en känslig tös som alltså är väldigt, väldigt ledsen när hon ska hem till sin pappa och nu när hon skulle vara där ett par veckor under sommaren var hon helt förstörd innan hon skulle åka. Mamman är väldigt vettig och peppar och stöttar men hon är också orolig för hur det påverkar barnet att pappan är som han är.

Har ni några tips? Mitt hjärta krossas när hon är så ledsen...
 
Jag har ett dilemma. Hoppas ni kan komma med input.
Har en väninna med en 7-årig, mycket klok dotter. Väninnan separerade från pappan till dottern för 5 år sedan. Pappan har narcissistiska drag och det har varit en väldigt jobbig separation med mycket hot och elakheter från pappans sida.
Dottern vill helst inte sova där alls, har själv uttryckt att hon kan tänka sej att vara hos honom ett par timmar men åka hem på eftermiddagen typ en gång i veckan. För att göra honom glad.
Mitt dilemma är att jag (och mamman) är oroliga för att barnet ska växa upp och tro att pappans elakheter (han säger elaka saker till dottern väldigt ofta) är norm, att det är fel på henne och allt det där som kommer av att ha en pappa som inte är frisk i huvudet. Jag skulle på något sätt vilja få fram till dottern att pappan är dum i huvudet men det kan jag ju inte säga.

Ska jag lägga mej i över huvud taget? Jag är väldigt nära vän till familjen. Ska jag ge henne böcker som behandlar ämnet föräldrar med psykiska problem? Ska jag säga på något sätt att pappan inte alltid säger saker som är bra och snälla?

Det är en känslig tös som alltså är väldigt, väldigt ledsen när hon ska hem till sin pappa och nu när hon skulle vara där ett par veckor under sommaren var hon helt förstörd innan hon skulle åka. Mamman är väldigt vettig och peppar och stöttar men hon är också orolig för hur det påverkar barnet att pappan är som han är.

Har ni några tips? Mitt hjärta krossas när hon är så ledsen...


Mamman borde ju kontakta socialen för ensam vårdnad pga psykisk ohälsa hos fadern samt kränkande bemötande som skadar dotter och fadern borde ju endast ha övervakade träffar med dottern.
Det är aldrig en ursäkt att "mitt barn är mitt barn" när ett barn far illa.
 
Och utöver att dra igång en utredning kan det falla sig så att psykiatrin (antingen bup eller den för vuxna) har material man kan använda sig av här. Om inte kurser och liknande så i bok/infoblad eller liknande. Bup har ju fått väldigt mycket dålig kritik generellt så jag är tveksam till dem och haft som en lösning nr2 och bett vuxenpsyk/vårdcentral om någon slags "barn till förälder med psykisk ohälsa"-bok eller tips på sådan först.
 
Mamman borde ju kontakta socialen för ensam vårdnad pga psykisk ohälsa hos fadern samt kränkande bemötande som skadar dotter och fadern borde ju endast ha övervakade träffar med dottern.
Det är aldrig en ursäkt att "mitt barn är mitt barn" när ett barn far illa.

Ensam vårdnad betyder inte att den andra föräldern inte får träffa sitt barn. Det är ett juridiskt begrepp som handlar om vem som har rätt att bestämma över barnet.
Lagen säger dessutom att den förälder som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Detta gäller oavsett vårdnadsform.
 
Jag har ett dilemma. Hoppas ni kan komma med input.
Har en väninna med en 7-årig, mycket klok dotter. Väninnan separerade från pappan till dottern för 5 år sedan. Pappan har narcissistiska drag och det har varit en väldigt jobbig separation med mycket hot och elakheter från pappans sida.
Dottern vill helst inte sova där alls, har själv uttryckt att hon kan tänka sej att vara hos honom ett par timmar men åka hem på eftermiddagen typ en gång i veckan. För att göra honom glad.
Mitt dilemma är att jag (och mamman) är oroliga för att barnet ska växa upp och tro att pappans elakheter (han säger elaka saker till dottern väldigt ofta) är norm, att det är fel på henne och allt det där som kommer av att ha en pappa som inte är frisk i huvudet. Jag skulle på något sätt vilja få fram till dottern att pappan är dum i huvudet men det kan jag ju inte säga.

Ska jag lägga mej i över huvud taget? Jag är väldigt nära vän till familjen. Ska jag ge henne böcker som behandlar ämnet föräldrar med psykiska problem? Ska jag säga på något sätt att pappan inte alltid säger saker som är bra och snälla?

Det är en känslig tös som alltså är väldigt, väldigt ledsen när hon ska hem till sin pappa och nu när hon skulle vara där ett par veckor under sommaren var hon helt förstörd innan hon skulle åka. Mamman är väldigt vettig och peppar och stöttar men hon är också orolig för hur det påverkar barnet att pappan är som han är.

Har ni några tips? Mitt hjärta krossas när hon är så ledsen...

Jag har växt upp med en svårt psykisk sjuk förälder. Förutom min andra förälder, så var det ingen annan vuxen i min närhet som någonsin pratade med mig om detta, inte en enda!! Trots att alla visste: grannar, kompisars föräldrar, lärare, sjukhuspersonal, vänner till familjen osv så var det ingen som "lade sig i" - det är nog det största sveket jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Du är tom en nära vän till dem, så mitt råd är definitivt: lägg dig i, prata med henne, lyssna, köp böcker, fråga hur hon mår och det viktigaste av allt; visa att du finns där för henne!
 
Ensam vårdnad betyder inte att den andra föräldern inte får träffa sitt barn. Det är ett juridiskt begrepp som handlar om vem som har rätt att bestämma över barnet.
Lagen säger dessutom att den förälder som har ett barn boende hos sig ska underlätta umgänget med den andra föräldern. Detta gäller oavsett vårdnadsform.


Ja och inte någonstans skrev jag att han inte ska få träffa henne. Men är man psykiskt sjuk bör man inte umgås med människor utan övervakning. Åtminstone inte när det gäller denna typen av psykisk sjukdom ihop med det hon beskriver att han gör dessutom.
 
Som sagt, läs det nedanför. Nu snackar vi inte "vanligt" bipolär eller liknande, nu pratar vi om någon som skadar sitt barn pga detta. Sjukt allvarligt att mamman inte redan startat utredning.
 
Jag har ett dilemma. Hoppas ni kan komma med input.
Har en väninna med en 7-årig, mycket klok dotter. Väninnan separerade från pappan till dottern för 5 år sedan. Pappan har narcissistiska drag och det har varit en väldigt jobbig separation med mycket hot och elakheter från pappans sida.
Dottern vill helst inte sova där alls, har själv uttryckt att hon kan tänka sej att vara hos honom ett par timmar men åka hem på eftermiddagen typ en gång i veckan. För att göra honom glad.
Mitt dilemma är att jag (och mamman) är oroliga för att barnet ska växa upp och tro att pappans elakheter (han säger elaka saker till dottern väldigt ofta) är norm, att det är fel på henne och allt det där som kommer av att ha en pappa som inte är frisk i huvudet. Jag skulle på något sätt vilja få fram till dottern att pappan är dum i huvudet men det kan jag ju inte säga.

Ska jag lägga mej i över huvud taget? Jag är väldigt nära vän till familjen. Ska jag ge henne böcker som behandlar ämnet föräldrar med psykiska problem? Ska jag säga på något sätt att pappan inte alltid säger saker som är bra och snälla?

Det är en känslig tös som alltså är väldigt, väldigt ledsen när hon ska hem till sin pappa och nu när hon skulle vara där ett par veckor under sommaren var hon helt förstörd innan hon skulle åka. Mamman är väldigt vettig och peppar och stöttar men hon är också orolig för hur det påverkar barnet att pappan är som han är.

Har ni några tips? Mitt hjärta krossas när hon är så ledsen...

Jag växte upp med varannan veckas-boende hos en narcissist-pappa. Orkar inte gå in på detaljer, men jag har brutit all kontakt med honom i vuxen ålder. Berättade först då för mamma hur jävligt det hade varit.

Nu talar jag helt utifrån min egen erfarenhet och uppfattning, men: Mitt råd är att varken du eller mamman ska hålla på och prata om att pappan "säger dumma saker" "inte alltid är snäll" etc. om ni inte också kan förhindra att flickans utsätts för hans elakheter. Det är en fruktansvärd situation att vara ensamt litet barn med en opålitlig och ibland elak förälder, då hjälper det inte att vara peppad med info om att han inte är frisk. Problemet är inte att flickan inte vet varför han beter sig illa, problemet är att hon utsätts för det.

Full förståelse för att mamman inte kan hindra umgänge, det hade inte min mamma heller kunnat, jag säger bara att hade vuxna i min omgivning visat att de visste hur jävligt han betedde sig mot mig så hade jag mått ännu sämre av att behöva åka hem till honom och ifrågasatt varför inte någon vuxen satte stopp för det hela.

(ursäkta ett något emotionellt inlägg, men din trådstart väckte så mycket gamla minnen att jag skakar lite när jag skriver)
 
Som sagt, läs det nedanför. Nu snackar vi inte "vanligt" bipolär eller liknande, nu pratar vi om någon som skadar sitt barn pga detta. Sjukt allvarligt att mamman inte redan startat utredning.

Vad skulle hon starta en utredning om?

En personlighetsstörning kan påverka ett barn mycket negativt, men det betyder inte att man är farlig för sitt barn. Jag har också vuxit upp med en förälder med personlighetsstörning vilket påverkat mig men det var en stor lättnad att många runt omkring mig förstod och kunde hjälpa mig att sätta ord på att min förälder inte alltid var som alla andra vuxna.
 
Jag tror det Görel skriver är väldigt viktigt, att hjälpa flickan att sätta ord på sina upplevelser och stötta henne i det. Och att SE problemen som de verkligen är. Det hade hjälpt mig under min uppväxt med en psykiskt sjuk förälder väldigt mkt.
 
Många bra tankar. Det jag tycker är svårt är hur man säger till henne att hennes pappa inte är som alla andra utan att lägga orden i hennes mun. Jag vill ju öppna för samtal och få henne att känna att om hon inte vill prata med sin mamma så kan hon prata med mej.

Han har ingen diagnos, därför skrev jag narcissistiska drag. Men han skulle säkert få en om han utreddes.

Jag tänker att det kanske inte dröjer jättelänge innan hon rent rättsligt får vara med och bestämma hur mycket hon vill träffa pappan.
 
Men problemet är väl inte att föräldern är sjuk utan att han är elak? Jag tolkar det som att det är mer regel än undantag. Där tycker i alla fall jag att det är helt ok att kliva in och att man kanske justerar umgänget så barnet slipper ta stryk av det. Naturligtvis bör umgänget finnas men att det kanske ser annorlunda ut. Jag har flera i omgivningen med psykisk ohälsa på olika sätt. Vissa med barn, andra utan barn, vissa planerar barn. Inget fel med det alls. Problemet kommer ju inte förrän man beter sig illa och det är mer regel än undantag.
 
VARFÖR ska barnet träffa en vuxen människa som är elak mot henne bara för att han är hennes far? Jag fattar inte. Vad i detta är ok för tösen?
Hon åker alltså gråtande till honom för att vara snäll mot honom och sen är han elak.
Och då ska man prata med henne om att man vet att han är dum så är allt ok???
Ska han ha umgänge så borde det väl vara "övervakat".
VAD i detta gagnar barnet? Anmäl till soc så dom får göra en utredning.
 
VARFÖR ska barnet träffa en vuxen människa som är elak mot henne bara för att han är hennes far? Jag fattar inte. Vad i detta är ok för tösen?
Hon åker alltså gråtande till honom för att vara snäll mot honom och sen är han elak.
Och då ska man prata med henne om att man vet att han är dum så är allt ok???
Ska han ha umgänge så borde det väl vara "övervakat".
VAD i detta gagnar barnet? Anmäl till soc så dom får göra en utredning.

Vad ska soc utreda och vad ska man göra?
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 777
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
26
· Visningar
2 846
Senast: Mirre
·
Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
1 166
Senast: Praefatio
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
7 087
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp