En liten allmän fundering som dock knyter an till ämnet:
Jag tycker det är sant behjärtansvärt och fint att se folk att folk bryr sig om djuren i sin omgivning. Det är bra att man har koll på om något djur far illa.
Men, med risk för att sticka ut hakan och trampa på några tår, jag kan känna att det finns en viss anmälningshysteri i vårt samhälle idag. Fine om det är ett uppenbart fall av djur som far illa, då ska man anmäla.
Men ibland känner jag att man är för snabb att tänka "anmäl". T ex, visst, det är inte sjysst eller djurvänligt att kupera hundar och det är olagligt med kosmetisk kupering i Sverige. Det är däremot inte olagligt att äga en kuperad hund och, som redan nämnts, ingreppet/övergreppet är redan skett, kanske redan i något annat land där det är tillåtet, så vad kan Länsstyrelsen/annan instans egentligen göra? Sure, om man belyser problemet tillräckligt ofta så kanske det till slut kommer lagstiftning mot att importera kuperade djur. Men i enskilda fall? Och varför inte prata med hundägarna först? Kolla om de 1. Är medvetna om varför hunden kuperats? 2. Vad det innebär med en kuperad hund? 3. Varför de valt en kuperad hund trots det onaturliga i det? Osv.
Folk måste våga prata mer med varandra, utan att blanda in myndigheterna (som redan har rätt fullt på sina bord med faktiska, pågående fall där djur far akut illa) tycker jag.
Bara mina lösa funderingar...
Jag kan hålla med om att anmälningsviljan kanske går lite långt ibland, men samtidigt tycker jag att om man ser något misstänkt och man av någon anledning inte kan eller vill prata med personerna så är det bättre att man pratar med någon med ansvar inom området (polisen/djurskyddet) än att man inte gör något alls. Om det handlar om antingen/eller så landar jag på "anmäl"-sidan.