Sv: korrigerade unghäst när förbipasserande såg. *pinsamt*
Även om hästen inte anfaller/attackerar så är fortfarande en hästspark farlig och kan innebära livsfara.
Vore intressant att veta vad du själv hade gjort i min situation?
Berätta gärna.
Jag berättar jättegärna.
Jag har själv bl.a. en nordis på två och ett halvt år. Han har alltid varit så duktig på att lyfta benen, förutom om han tappar balansen, då kokickar han för att bli av med den som håller benet. Jag förstår det, tar inte illa vid mig, och gör faktiskt inte ett dyft åt det. I vinter har han blivit tuff. Han är en psykiskt stark kille, och nu blir han slyngel också. Helt väntat och inget konstigt för mig. Jag har inte hunnit med att hantera honom som jag skulle gjort, speciellt nu i den här åldern. Han har inte blivit hanterad dagligen, och jag har inte promenerat så mycket med honom.
Med dessa komponenter i åtanke, så kan jag räkna ut att det finns en följd på detta. Och det finns det. Han vill inte trä huvudet i grimman längre, och bufflar på lite när vi ska gå ut, är inte speciellt uppmärksam på mig. Han blir rastlös och otålig när jag vill lyfta bakbenen. Han kosparkar några gånger, för att slippa. Hade jag suttit på huk hade det naturligtvis varit förenat med livsfara, därför gör jag inte det nu när jag vet vad som pågår. Jag vet att du blev tagen med överraskning, det var inte så jag menade.
Det är surt, men jag bär själv ansvaret för hans uppträdande, samtidigt som jag är medveten om vad hans ålder och personlighet har att tillföra.
Han har inte fått den träning och hantering han behövde för att det ska bli bekvämt och säkert för mig. Jag har heller inte haft så mycket tid så att jag hunnit visa att jag är helt fantastisk att umgås med, och förtjänar hans respekt!
(Och vad som krävs för det bestämmer och visar ju HAN, jag kan inte styra det och utgå ifrån vad JAG anser att han borde tycka om mina ansträngningar!) Jag straffar inte honom för det.
För det första är det min inställning, och det är den som anger tonen. Det är den som är det viktiga. Sedan kommer tekniker. Att sparkas tillbaka som en annan häst är ju en teknik, men den är oftast förenad med ögonblickets automatiska reaktion av ilska eller rädsla, inget bra att mixa en korrigering med, så den finns inte med på min lista.
I din situation hade jag bara morrat till , och det hade räckt för att visa mitt missnöje. Det förstår hästen, och mycket mer kan jag inte göra. Sparken kan jag glömma, det är försent att göra nåt åt den.
SEDAN hade jag fortsättningsvis (som alternativ till att ge en spark tillbaka direkt kan man kanske säga) varit medveten om det nya beteendet och gjort mig redo att hålla kvar hans hov till varje pris och stå på ett sätt som undviker eventuell träff på mig. Jag följer med i hans rörelser tills han slutar, då sänker jag benet lite och kliar honom i hovskägget som han älskar, sedan släpper jag. Efter en vecka av det här har jag ganska framgångsrikt reparerat skadan som jag själv är orsak till, och efter ytterligare en tid kan vi kratsa hovarna avslappnat och förnöjt från båda håll. Jag vet också att när vi kommer igång med promenaderna och tömkörningen så kommer också hans respekt att öka, för när han ser mig som en rolig individ som jobbar sida vid sida med honom, och förstår honom och behandlar honom med respekt, så får jag samma tillbaka och han skulle aldrig få för sig att kosparka åt mig.
Anledningen till att jag går den här långa vägen och väljer att inte tvunget kvitta den där enda sparken där och då, är att jag skapar ett motstånd mot mig genom att bli arg eller rädd och sparka tillbaka, och det gynnar inte vårt samarbete och vår önskade vänskap.
Jag vet att många tycker att man ska visa hästen direkt vad som gäller genom att sätta den på plats, inlärning där och då. Visst lär den sig! Men den lär sig tyvärr mer än att det är jäkligt obekvämt att skicka en kospark mot den människan.
Har du otur så har du startat krig mot en stor stark individ som är psykiskt överlägsen dig, och vips så står du helt plötsligt med en häst som förknippar människan med kränkningar och konflikt, och som behöver få mer och mer fysisk utmaning för att ge vika. En jäkla neråtspiral skulle jag vilja kalla det.
Många hingstar hamnar i den situationen, tyvärr, men det får vara ämne för en annan tråd.