Nintendo är mycket välkomna att höra av sigÄr du spelutvecklare hos pokémon?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nintendo är mycket välkomna att höra av sigÄr du spelutvecklare hos pokémon?
Jag hade en märklig dröm i morse. Dels mina normala ångestdrömmar där jag på något vis glömt bort mina spindlar och reptiler och de börjat äta upp varandra...
Men det var också ett random avsnitt där någon konstruktionsarbetare kom över från en byggnad i grannskapet och hjälpte mig bygga ett staket. När han skulle gå frågade han om han fick hälsa på min hund, och det fick han såklart! Jag ppnade dörren och både shiban och Kailzie kom fram för att hälsa (av någon anledning var det här inte konstigt.) Karln frågade då vem den "andra" hunden var och jag svarade enkelt: "Oh, that's Kailzie, but she's dead." varpå han försökte klappa henne, men det kunde han givetvis inte eftersom hon inte var där Egentligen.
Jag var inte upprörd när jag vaknade, lilla spökhunden var ju glad och sprallig... men fy fan vad jag har gråtit under dagen. Varför gör våra hjärnor såhär?
Jag har hört det förut och det är verkligen en fin beskrivning av känslan tycker jag. Det var mest bara så märkligt för känslan i drömmen var inte alls intensiv, ledsam eller ens melankolisk.Såg för något tag sedan ett citat jag tänkt på då och då. Vet inte var det kommer från, om någon vet får de gärna lägga till. Men det gick i alla fall "Grief is love with nowhere to go." Det tyckte jag var både fint och klokt.
Det är från Jamie Anderson som skriver Doctor Who.Såg för något tag sedan ett citat jag tänkt på då och då. Vet inte var det kommer från, om någon vet får de gärna lägga till. Men det gick i alla fall "Grief is love with nowhere to go." Det tyckte jag var både fint och klokt.