millus
Trådstartare
Jag fick ta bort min ögonsten förra onsdagen. Han blev 16,5 år och vi har hållit ihop i vått och torrt. Han har varit min tröst när livet varit jobbigt, tex när min häst dog i en bilolycka. Han har legat på mina ben varje natt och babblat och pratat dagarna i ända sen han kom hit. När han tittade på mig såg jag kärlek i hans ögon. En "enkvinnaskatt"!
Jag grät mycket veckan innan vi tog beslutet att han skulle somna. Men nu är sorgen borta. Jag förstår inte min egen reaktion. Jag saknar att pussa och krama honom och min famn känns tom, men den stora sorgen och värken i bröstet är borta. Jag vill inte låta konstig, men det är som att han är kvar här. Jag känner hans närvaro och det känns verkligen som att han ligger här på soffan och tittar på mig. När jag är ute så kan jag "se" honom på de ställen som var hans favoritplatser.
Usch, låter det normalt?
Jag grät mycket veckan innan vi tog beslutet att han skulle somna. Men nu är sorgen borta. Jag förstår inte min egen reaktion. Jag saknar att pussa och krama honom och min famn känns tom, men den stora sorgen och värken i bröstet är borta. Jag vill inte låta konstig, men det är som att han är kvar här. Jag känner hans närvaro och det känns verkligen som att han ligger här på soffan och tittar på mig. När jag är ute så kan jag "se" honom på de ställen som var hans favoritplatser.
Usch, låter det normalt?