Kompisrelationer och hästlivet

[emma-vsm]

Såhär tänker jag med. Det handlar inte om hur viktig vännen i sig är utan mer om vad respektive tycker är viktigt i relationen. En som vill känna sig viktig i en relation genom att ses flera gånger i veckan funkar ju inte alls med en som inte har stort behov av att ses alls.

För mig grundar sig en nära relation i förståelse, jag är alldeles för otrygg för att öht ha en relation utan det. En som inte förstår att jag VILL lägga all tid på min häst kommer alltså aldrig ens så nära att den kommer med önskemål om min tid så därför har jag faktiskt aldrig upplevt det. Men jag är ju också otroligt kravkänslig så backar ju också ifrån antydningar av den typen av människor dessutom.

Grundar sig besvikelsen hos din kompis i osäkerhet om ifall er relation ändrats/vart den är på väg eller i att kompisen har svårt för flexibiliteten du hade behövt just nu? Det kanske kan ge dig lite idéer att enklare närma dig att prata om det utan att få skuldkänslor?

Precis det där med förståelsen för att man vill lägga tid på hästarna! Jag har analyserat mig själv lite nu och kommit fram till att när förståelsen saknas känner jag först skuld och skam och som att jag är en dålig person och vän. Men sen blir jag faktiskt lite besviken och ledsen över bristen på förståelse för mitt liv.

Jag vet inte vad besvikelsen grundar sig i. Om det är rädsla för vart relationen är på väg eller bristen på flexibilitet. Vi måste helt enkelt prata om det.

 

[Görel]

Går det att göra så att under en period så kommer hon till dig för umgänge, och du kan erbjuda dig att hjälpa till med resekostnaden om den är ett problem? Jag tänker att man behöver vara lite flexibel för att vänner har olika perioder i sitt liv då man gör olika prioriteringar. När vänner haft småbarn har jag tyckt att det varit naturligt att jag skulle åka till vännen och inte tvärtom. Dock har avståndet aldrig varit så långt som 40 mil. Men små barn är förstås mer accepterat som något man prioriterar medan hästar inte är det.

 

[Cambrie]

Jag hade nog också tröttnat på att åka hela tiden om det varit så, så troligen kanske vännen har kommit fram till att er vänskap inte kanske är värd att bevara på samma sätt, det ÄR svårt att vara den som är drivande om det handlar om en längre tid... Men alltså så är det ju, folk växer ifrån varandra, får olika intressen, livet blir olika. Det är svårt att tro att bara ena parten ska kämpa för relationens fortlevnad, båda måste nog göra det och tröttnar hon på att åka till dig, ja, då lär det helt enkelt inte bli samma relation längre eftersom du inte kan/vill/orkar åka. 40 mil är ju liksom långt att åka, hade det varit jag hade det behövts kännas otroligt värt det för att hålla liv i den relationen, och det kan ju vara så att vännen inte tycker det längre.

 

[emma-vsm]

Går det att göra så att under en period så kommer hon till dig för umgänge, och du kan erbjuda dig att hjälpa till med resekostnaden om den är ett problem? Jag tänker att man behöver vara lite flexibel för att vänner har olika perioder i sitt liv då man gör olika prioriteringar. När vänner haft småbarn har jag tyckt att det varit naturligt att jag skulle åka till vännen och inte tvärtom. Dock har avståndet aldrig varit så långt som 40 mil. Men små barn är förstås mer accepterat som något man prioriterar medan hästar inte är det.

Ja det är en bra grej att ta upp. Jag tror inte resekostnaderna är problemet men jag vet inte helt säkert. Vi har (outtalat) alltid gjort så att den som reser inte betalar gemensam mat och sånt (med tanke på jultråden här..).

Skillnaden mellan småbarn och hästar tror jag faktiskt inte min kompis gör, även om de flesta nog gör det. Den tycker det är lika jobbigt med kompisrelationer som ”begränsas” (eller förändras) av småbarn tror jag.

 

[emma-vsm]

Jag hade nog också tröttnat på att åka hela tiden om det varit så, så troligen kanske vännen har kommit fram till att er vänskap inte kanske är värd att bevara på samma sätt, det ÄR svårt att vara den som är drivande om det handlar om en längre tid... Men alltså så är det ju, folk växer ifrån varandra, får olika intressen, livet blir olika. Det är svårt att tro att bara ena parten ska kämpa för relationens fortlevnad, båda måste nog göra det och tröttnar hon på att åka till dig, ja, då lär det helt enkelt inte bli samma relation längre eftersom du inte kan/vill/orkar åka. 40 mil är ju liksom långt att åka, hade det varit jag hade det behövts kännas otroligt värt det för att hålla liv i den relationen, och det kan ju vara så att vännen inte tycker det längre.

Ja så kan det ju absolut vara. Jag tror inte vi kommit till den gränsen än dock, kompisen har inte gjort slut eller så.

Kompisen har åkt en gång mer än mig sista året, så det är inte så att jag inte anstränger mig eller vill alls. Däremot vet jag att en dålig sida av mig är att jag har svårt att upprätthålla tät kontakt när mycket annat händer i mitt liv. Det har jag tagit till mig och förbättrat sen vi hade vårt snack.

 

[Lingon]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

Låter jobbigt! Kompisrelationen har jag inga råd om. Men jag kan tycka att för hästarnas skull bör du ha en back up som kan hoppa in och ta hand om dem om du får förhinder. Du kan ju bli sjuk och hamna på sjukhus, bryta ett ben eller något annat du inte kan styra över själv. Det låter väldigt risky att inte ha det. Sen är det ju ditt val om du vill anävnda dig av din backup för att resa iväg till en vän. Men det kan ju hända saker man inte kan styra över som gör att man inte kan ta hand om sina hästar under period.

 

[MayGrace]

Jag har inte så stor vänkrets ( har väl aldrig egentligen haft något behov av att ha massa vänner ) och spenderar typ all min lediga tid med min häst om inte mer ibland Jag är inte heller förtjust i att åka bort, gillar att vara hemma och greja i stallet, finns alltid något och pyssla med typ när man har 4 snart 5 hästar ( Fölis på G ) och eget stall.
Jag är nog en rätt tråkig människa på det viset, gillar som sagt att umgås med min häst, han kräver en hel del tid då han tränas för trav plus att jag studerar 100 procent till förskollärare. Det betyder att jag sitter minst 40 timmar i veckan med mina studier både själv och i grupp. Tycker då att när jag har lite ledig tid typ på helger och liknande att jag vill lägga de på hästen/arna.
Åker på semester 1 vecka om året till Familjens hus på Gotland, hade gärna åkt mer men känner som sagt inte att jag har tid

 

[emma-vsm]

Låter jobbigt! Kompisrelationen har jag inga råd om. Men jag kan tycka att för hästarnas skull bör du ha en back up som kan hoppa in och ta hand om dem om du får förhinder. Du kan ju bli sjuk och hamna på sjukhus, bryta ett ben eller något annat du inte kan styra över själv. Det låter väldigt risky att inte ha det. Sen är det ju ditt val om du vill anävnda dig av din backup för att resa iväg till en vän. Men det kan ju hända saker man inte kan styra över som gör att man inte kan ta hand om sina hästar under period.

Jag har back up Men jag vill inte nyttja det för mina egna nöjen, inte som situationen är just nu (största nöjet kanske just nu är att vara med hästarna 24/7 ).

Men ja, jag har fantastiskt back up som jag alltid kan lita på i nödfall.