Kompisrelationer och hästlivet

[Nahar]

Ja du har kanske rätt när det gäller skuldkänslor. För min del känner jag ju att det här är begränsat till en viss tid, och kanske därför det också skaver mycket nu för att jag inte upplever att jag får förståelse för det. I sommar med hästar på bete har jag inga problem att åka bort några dagar tex.

Jag tror att det är jag som kommunicerar dåligt. Hatar att folk är besvikna på mig och då drar jag mig undan ännu mer. Jag ska verkligen försöka ta ett snack för den här relationen vill jag inte förlora.

Jag tror att kommunikation är nyckeln, och jag tror att det kan bli en chans att få en ännu finare relation om du vågar fördjupa den på det sättet. Det handlar ju inte om hur ofta en träffas egentligen, utan om hur mycket en delar i känslor och tankar, tänker jag

 

[Nahar]

Jag tycker du förenklar en del här. Det finns många människor som inte vill åka iväg till vänner över helgen utan att det har något som helst att göra med hur man värderar relationen. Man kan vilja ha relationer på olika sätt. En del tycker det är jätteviktigt att träffas på ett visst sätt, andra inte.

Ja, därav alternativ 2?

 

[MiniLi]

Ja, därav alternativ 2?

Fast det var ju kan inte?
Jag vill inte åka iväg en helg för att träffa min vän, men det betyder inte att relationen är mindre betydelsefull för mig.

 

[monster1]

Fast det var ju kan inte?
Jag vill inte åka iväg en helg för att träffa min vän, men det betyder inte att relationen är mindre betydelsefull för mig.

Nej men du kanske inte är beredd att offra lika mycket som vännen? Om jag var den som alltid fick åka för att min vän inte tyckte att det var något den ville prioritera skulle jag helt klart känna mig mindre värd i den relationen. Nu kanske du bor så du inte behöver resa någonstans över en helg för att kunna träffa dina vänner. Men att förvänta sig att den andra alltid ska göra resan är ju inte heller schysst.

 

[Nahar]

Fast det var ju kan inte?
Jag vill inte åka iväg en helg för att träffa min vän, men det betyder inte att relationen är mindre betydelsefull för mig.

Var i alternativ två står det att relationen är mindre betydelsefull? Med "vill" så menar jag ju att en vill vårda relationen, men inte kan just åka iväg och hälsa på för att göra det. Så relationen är lika betydelsefull. Jag har flera vänner jag inte träffar regelbundet men som ändå betyder mycket för mig so you're preaching to the choir.

 

[emma-vsm]

Nej men du kanske inte är beredd att offra lika mycket som vännen? Om jag var den som alltid fick åka för att min vän inte tyckte att det var något den ville prioritera skulle jag helt klart känna mig mindre värd i den relationen. Nu kanske du bor så du inte behöver resa någonstans över en helg för att kunna träffa dina vänner. Men att förvänta sig att den andra alltid ska göra resan är ju inte heller schysst.

Är det så permanent kanske man inte heller förväntar sig att kompisen ska åka regelbundet? Utan då har man en annan typ av relation där man ses väldigt sällan men ändå uppskattar att ha varandra i ens liv.

Två av mina närmsta vänner bor i samma kommun och vi ses förvisso ännu mer sällan men det är alltid jag som åker eftersom jag bor på landet och har bil. Den ena har också hund som inte funkar med mina katter. Det är liksom så det funkar bäst i vår konstellation, jag tycker det är helt okej att dom aldrig är hos mig. Nu är det kanske inte jämförbart eftersom det är kortare resa och aldrig flera dagar, men jag menar att jag inte känner att dom offrar mindre än mig liksom.

 

[monster1]

Är det så permanent kanske man inte heller förväntar sig att kompisen ska åka regelbundet? Utan då har man en annan typ av relation där man ses väldigt sällan men ändå uppskattar att ha varandra i ens liv.

Två av mina närmsta vänner bor i samma kommun och vi ses förvisso ännu mer sällan men det är alltid jag som åker eftersom jag bor på landet och har bil. Den ena har också hund som inte funkar med mina katter. Det är liksom så det funkar bäst i vår konstellation, jag tycker det är helt okej att dom aldrig är hos mig. Nu är det kanske inte jämförbart eftersom det är kortare resa och aldrig flera dagar, men jag menar att jag inte känner att dom offrar mindre än mig liksom.

Nej ock så länge du känner så är det ju ok. När du inte känner så längre så blir lösningen förhoppningsvis en annan?

 

[MiniLi]

Nej men du kanske inte är beredd att offra lika mycket som vännen? Om jag var den som alltid fick åka för att min vän inte tyckte att det var något den ville prioritera skulle jag helt klart känna mig mindre värd i den relationen. Nu kanske du bor så du inte behöver resa någonstans över en helg för att kunna träffa dina vänner. Men att förvänta sig att den andra alltid ska göra resan är ju inte heller schysst.

Jag skulle inte förvänta mig att någon ska resa utan vara nöjd med att man kan vara vänner utan att ses.

 

[MiniLi]

Var i alternativ två står det att relationen är mindre betydelsefull? Med "vill" så menar jag ju att en vill vårda relationen, men inte kan just åka iväg och hälsa på för att göra det. Så relationen är lika betydelsefull. Jag har flera vänner jag inte träffar regelbundet men som ändå betyder mycket för mig so you're preaching to the choir.

Okej, jag missförstod kanske. Det lät som att du ansåg att det sade något om relationen om man inte vill åka dit.
För jag menar verkligen vill, inte kan.

 

[emma-vsm]

Nej ock så länge du känner så är det ju ok. När du inte känner så längre så blir lösningen förhoppningsvis en annan?

Ja kanske men jag har svårt att tänka mig att jag skulle känna så. Dom bidrar ju med andra saker och det måste inte vara millimeterrättvisa. Men visst tycker jag det är skönt med kompisar som har bil och kan komma förbi ibland också, det finns ju sådana med

 

[monster1]

Jag skulle inte förvänta mig att någon ska resa utan vara nöjd med att man kan vara vänner utan att ses.

Om båda är nöjda med att ha den typen av vänskapsrelation är det så klart ok. Men alla kanske inte vill ha en vänskapsrelation där man aldrig träffas och kan göra saker tillsammans.

 

[MiniLi]

Om båda är nöjda med att ha den typen av vänskapsrelation är det så klart ok. Men alla kanske inte vill ha en vänskapsrelation där man aldrig träffas och kan göra saker tillsammans.

Nej och det är ju såklart ok. Då är det ok för min del att vänskapsrelationen ebbar ut.

 

[Nahar]

Okej, jag missförstod kanske. Det lät som att du ansåg att det sade något om relationen om man inte vill åka dit.
För jag menar verkligen vill, inte kan.

Jag kunde varit tydligare med den biten men i just TS fall antog jag efter tidigare inlägg att det handlar om vill, men kan inte.

 

[monster1]

Nej och det är ju såklart ok. Då är det ok för min del att vänskapsrelationen ebbar ut.

Precis och då är ju den vänskapsrelationen lägre prioriterad för dig än att du får umgås med din häst varje dag.

Jag skulle nog personligen har svårt att vara vän med någon som fastnade så mycket i något att den inte ville ta en enda dag från detta för att umgås med mig. Då har jag ändå vänner som jag inte träffat på år pga av covid eller andra grejer som att avståndet är för långt för att resa tex. Vi har sporadisk kontakt men just att de valde bort mig för att de var så fast i något annat, hade inte känts ok.

Att något är i perioder är ju en sak sjuka barn/föräldrar, mycket på jobbet, bebis, sjukt djur eller föl som man vill övervaka eller vad det nu är för tillfälligt som gör att det är svårt att resa bort. Men det är ju tillfälligt, men att bara inte vilja, det hade jag haft väldigt svårt för.

 

[monster1]

Många diskussioner här brukar ju handla om hästlivet i relation till en partner, men hur funkar kompisrelationer för er som ”lever häst”? Det skaver lite för mig just nu.

Jag har alltid haft häst, men sista året har jag levt mer häst än tidigare eftersom jag haft dräktigt sto och nu föl. Hyr stallplats men bor på gården och tar allt ansvar för mina nu två hästar (vilket innebär att jag är i stallet åtminstone 4 ggr per dag just nu).

Det här innebär att jag prioriterar annorlunda nu. Jag vill vara med mina hästar så mycket jag kan och jag har dessutom svårt att be om hjälp och lägga ansvaret på någon annan (med föl ännu mer än tidigare).

Min bästa vän bor i en annan stad långt bort. Vi brukar hälsa på varandra regelbundet, kanske 3-4 gånger per år och åka varannan gång, typ en långhelg. Nu har jag inte åkt dit på länge utan kompisen har varit hos mig de sista gångerna.

Kompisen har tidigare i höstas lyft att jag inte är lika engagerad i relationen längre. Och det kan stämma, det är mycket som händer och jag har en tendens att glömma bort att höra av mig och så (dåligt, jag vet).
Jag har bättrat mig och kompisen var här under nyår. Jättemysigt precis som vanligt!

Men frågan kom upp när jag kommer till den nästa gång. Missförstå mig rätt, jag vill såklart ses och jag älskar att vara där. Men när en kompisrelation känns kravfylld backar jag ännu mer. Det skaver när en kompis är besviken för valen jag gör. Jag har vänner som jag inte träffat på typ ett år men jag får aldrig känslan av att vara otillräcklig eller att dom är besvikna. Vi håller kontakten ändå och vi ses väl när vi båda kan, vill och orkar tänker jag. Ju mer jag tänker på det här desto mer skaver det.

Har ni lätt att släppa ansvaret för djuren/hästarna och har ni folk som ni lätt kan be om hjälp om ni vill åka bort en långhelg? Har ni icke hästvänner som har förståelse för hur erat liv funkar?

Det är lite skillnad mot när jag hade en häst uppstallad och jag bara behövde be om hjälp med mockning. Men nu vet jag inte längre om det bara är känslan av krav som gör att jag blir anti, och att jag hade varit mer pepp på att lösa det praktiskt om det gällde något annat.

Svar på TS, nej jag har inte lätt att släppa djur och ansvar. Jag tycker alltid det är jobbigt att resa bort (GAD) och man får alltid "jobba ikapp" speciellt med stallpass och liknande. Inte sällan har min numera döda häst dessutom fått kolik eller andra problem när jag varit bortrest. Mina vänner har ju dock samma problem därför ses vi såklart när vi alla har möjlighet nu inte på flera år pga av covid. Om jag dock kände att jag var den som alltid reste trots att vi alla är likvärdigt bundna och relationen därmed var ensidig hade jag nog känt mig mer missnöjd. Nu går våran vänskap långt tillbaka och ingen har förväntningar på någon om resor eller träffar, alla mår dessutom mer eller mindre dåligt för det mesta så...

Det bästa är att säga som det är, jag kan ses men det är under dessa förutsättningar (mer sällan/hos mig eller vad det nu är) det beror på mitt liv och mina prioriteringar just nu. Så får den andra ta ställning till om det är ok med den. Krav ställs inte de vänskapsrelationer jag har men det är klart att om någon kände sig utanför/nedprioriterad får man ju adressera det.

 

[MiniLi]

Precis och då är ju den vänskapsrelationen lägre prioriterad för dig än att du får umgås med din häst varje dag.

Jag skulle nog personligen har svårt att vara vän med någon som fastnade så mycket i något att den inte ville ta en enda dag från detta för att umgås med mig. Då har jag ändå vänner som jag inte träffat på år pga av covid eller andra grejer som att avståndet är för långt för att resa tex. Vi har sporadisk kontakt men just att de valde bort mig för att de var så fast i något annat, hade inte känts ok.

Att något är i perioder är ju en sak sjuka barn/föräldrar, mycket på jobbet, bebis, sjukt djur eller föl som man vill övervaka eller vad det nu är för tillfälligt som gör att det är svårt att resa bort. Men det är ju tillfälligt, men att bara inte vilja, det hade jag haft väldigt svårt för.

Jag ser det inte som att vännen är lägre prio än hästen, snarare att vänskapsrelationer med krav på umgänge på ett visst sätt inte passar mig.
Långdistansvänner med krav på umgänge är jättesvårt för mig, inte primärt pga hästen egentligen utan för att jag inte gillr varken att resa eller att umgås intensivt (som det blir när man ses över en helg).

 

[nightcrawler]

Jag och min kompis har pratat mycket om det där, hur kompisrelationer förändras när folk får barn. Och att det är nåt vi båda tycker är tråkigt, särskilt eftersom ingen av oss är intresserade av familjeliv och av naturliga skäl blir det ganska lätt att man glider isär (med andra vänner alltså). Och nu är det jag som gjort val som påverkar vår relation. Jag skulle inte gjort annorlunda såklart men rent krasst är det ju så (om relationen måste bygga på att jag kan och vill åka bort två gånger om året vill säga..)

Jag

Jag och min kompis har pratat mycket om det där, hur kompisrelationer förändras när folk får barn. Och att det är nåt vi båda tycker är tråkigt, särskilt eftersom ingen av oss är intresserade av familjeliv och av naturliga skäl blir det ganska lätt att man glider isär (med andra vänner alltså). Och nu är det jag som gjort val som påverkar vår relation. Jag skulle inte gjort annorlunda såklart men rent krasst är det ju så (om relationen måste bygga på att jag kan och vill åka bort två gånger om året vill säga..)

Jag har inget intresse av barn och familj. Jag lever singel är den enda av gänget som är det. Men jag får nästan säga att jag märker ingen större skillnad. Vi har inte varit så flitiga på att umgås överhuvudtaget, förutom jag och bästa kompisen då. Men vi har stor förståelse för varandra att både djur och barn tar tid och måste få göra det. Vill man umgås så kan man. Det går alltid att lösa på nått sätt

 

[Pilot]

Jag har varit i samma sits själv ett par gånger, haft näranära vän som skaffar partner eller nytt nischat intresse. Själv har jag flyttat runt mycket, varit en del utomlands och haft kompisar som känt sig bortprioriterade (men förståelse för att det är som det är).

Det svåra är när livet förändras för den ena och den andra då får en plats som hen måste fylla.

Men det är ju upp till henne att fylla den platsen själv.
Hur långt ifrån varandra bor ni? Kan ni inte mötas på mitten, fika, snacka skit och ta en middag?
(så har jag löst det med några kompisar)

Det svåra är ju när man inte vill vara borta hemifrån längre än nödvändigt.
Jag tycker inte om att vara hemifrån för länge och får lätt katastroftankar.

 

[the_connemara]

Jag ser det inte som att vännen är lägre prio än hästen, snarare att vänskapsrelationer med krav på umgänge på ett visst sätt inte passar mig.
Långdistansvänner med krav på umgänge är jättesvårt för mig, inte primärt pga hästen egentligen utan för att jag inte gillr varken att resa eller att umgås intensivt (som det blir när man ses över en helg).

Såhär tänker jag med. Det handlar inte om hur viktig vännen i sig är utan mer om vad respektive tycker är viktigt i relationen. En som vill känna sig viktig i en relation genom att ses flera gånger i veckan funkar ju inte alls med en som inte har stort behov av att ses alls.

För mig grundar sig en nära relation i förståelse, jag är alldeles för otrygg för att öht ha en relation utan det. En som inte förstår att jag VILL lägga all tid på min häst kommer alltså aldrig ens så nära att den kommer med önskemål om min tid så därför har jag faktiskt aldrig upplevt det. Men jag är ju också otroligt kravkänslig så backar ju också ifrån antydningar av den typen av människor dessutom.

Grundar sig besvikelsen hos din kompis i osäkerhet om ifall er relation ändrats/vart den är på väg eller i att kompisen har svårt för flexibiliteten du hade behövt just nu? Det kanske kan ge dig lite idéer att enklare närma dig att prata om det utan att få skuldkänslor?

 

[emma-vsm]

Jag ser det inte som att vännen är lägre prio än hästen, snarare att vänskapsrelationer med krav på umgänge på ett visst sätt inte passar mig.
Långdistansvänner med krav på umgänge är jättesvårt för mig, inte primärt pga hästen egentligen utan för att jag inte gillr varken att resa eller att umgås intensivt (som det blir när man ses över en helg).

Jag blir lätt matt av att umgås intensivt och behöver isolera mig lite efter sånt umgänge men just den här kompisen känns det inte alls så med vanligtvis. Och det uppskattar jag verkligen! Men som sagt, känslan av krav har jag väldigt svårt för.

Jag har varit i samma sits själv ett par gånger, haft näranära vän som skaffar partner eller nytt nischat intresse. Själv har jag flyttat runt mycket, varit en del utomlands och haft kompisar som känt sig bortprioriterade (men förståelse för att det är som det är).

Det svåra är när livet förändras för den ena och den andra då får en plats som hen måste fylla.

Men det är ju upp till henne att fylla den platsen själv.
Hur långt ifrån varandra bor ni? Kan ni inte mötas på mitten, fika, snacka skit och ta en middag?
(så har jag löst det med några kompisar)

Det svåra är ju när man inte vill vara borta hemifrån längre än nödvändigt.
Jag tycker inte om att vara hemifrån för länge och får lätt katastroftankar.

Vi bor 40 mil från varandra. Det är ju ett alternativ men jag tror det skulle kännas lite meckigt. Det här är en av få personer jag kan umgås intensivt med i några dagar utan att få social baksmälla en vecka efter så jag gillar nog egentligen upplägget att vi hälsar på varandra en helg eller långhelg.

Jag var senast där i dec förra året. Då hade det blivit inställt några gånger pga covid. Sen har kompisen varit här i somras och sen nu över nyår.