Kompisar - att vara någons förstahandsval

[pollex]

Är det bra/viktigt/önskvärt för barn att vara förstahandsvalet för någon (kompis)?

Hur påverkar det att vara det? Eller att inte vara det? Kan föräldrarna påverka barnets möjligheter här?

Är det någon skillnad utifrån barnets kön?

 

[Lazy Lady]

Är det bra/viktigt/önskvärt för barn att vara förstahandsvalet för någon (kompis)?

Hur påverkar det att vara det? Eller att inte vara det? Kan föräldrarna påverka barnets möjligheter här?

Är det någon skillnad utifrån barnets kön?

Jag tror att alla behöver känna att dom är nummer 1 nån gång ibland (och det oavsett ålder). Sen behöver det inte betyda att det alltid är en och samma kompis hela tiden, tror det är viktigare med ett brett kompisnät.
Tror inte det är skillnad på flickor och pojkar.

 

[Jenka]

Spontant så ja det tror jag. Och särskilt att ha nån man står riktigt nära att prata av sig med och som man kan lita på. Särskilt då för lite äldre barn plus vuxna.

 

[monster1]

Är det bra/viktigt/önskvärt för barn att vara förstahandsvalet för någon (kompis)?

Hur påverkar det att vara det? Eller att inte vara det? Kan föräldrarna påverka barnets möjligheter här?

Är det någon skillnad utifrån barnets kön?

Föräldrar kan påverka möjligheten att få bra vänner dels genom att guida barnet i att vara en bra vän men också genom att introducera barnet i situationer där den har möjlighet att träffa nya vänner.

 

[pollex]

Jag tror att alla behöver känna att dom är nummer 1 nån gång ibland (och det oavsett ålder). Sen behöver det inte betyda att det alltid är en och samma kompis hela tiden, tror det är viktigare med ett brett kompisnät.
Tror inte det är skillnad på flickor och pojkar.

Ja, det är ju skillnad på att vara någons förstahandsval och att inte ha flera kompisar än den ende, det håller jag med om! Sedan funderade jag på frågan om kön utifrån den bild som finns av att tjejer är mer benägna att umgås två och två, medan killar då skulle umgås mer i grupp.

 

[pollex]

Spontant så ja det tror jag. Och särskilt att ha nån man står riktigt nära att prata av sig med och som man kan lita på. Särskilt då för lite äldre barn plus vuxna.

Jag tror också att prata-av-sig-aspekten blir viktigare med åldern, däremot tycker jag att jag ser skillnad mellan det av mina barn som haft en ”bästis” (dock olika) från 2,5 års ålder och det barn som inte haft det - skillnader som förstås inte måste bero på just det, de är ju olika personligheter, men där jag tror att det faktiskt spelar in.

 

[pollex]

Föräldrar kan påverka möjligheten att få bra vänner dels genom att guida barnet i att vara en bra vän men också genom att introducera barnet i situationer där den har möjlighet att träffa nya vänner.

Det låter ju rimligt! När jag funderat över ditt inlägg resulterade det i lite av ett frågebatteri, det känns inte helt artigt att bara rada upp frågor - men för den som är diskussionshågsen kommer det här ändå:

Vilka situationer är bra för att träffa nya vänner? Spelar det någon roll om man är bra på att bjuda hem andra? Vad är det som skiljer en god vän från någon som blir ett förstahandsval?

 

[Andromedae]

Spontant tänker jag väl att det är bra för barnet att få träna sin sociala kompetens, vilket ju sker genom att föräldern uppmuntrar social interaktion på olika sätt. Men det kräver väl i och för sig kanske att föräldern också har någorlunda bra social kompetens.

 

[Jenka]

...och från vilken ålder blir det viktigt?

 

[monster1]

Det låter ju rimligt! När jag funderat över ditt inlägg resulterade det i lite av ett frågebatteri, det känns inte helt artigt att bara rada upp frågor - men för den som är diskussionshågsen kommer det här ändå:

Vilka situationer är bra för att träffa nya vänner? Spelar det någon roll om man är bra på att bjuda hem andra? Vad är det som skiljer en god vän från någon som blir ett förstahandsval?

Jag skulle nog välja bort förstahandsval till riktigt nära vän, för det är ju det som det handlar om. Det handlar nog mest om personkemi tror jag. För att fungera som vän behöver man ju vara de vanliga grejerna, ärlig, ödmjuk, hänsynsfull osv. En trevlig person helt enkelt och en god vän. Situationer för att träffa vänner när man är barn, det kan ju vara lekträffar, att gå på någon/några aktiviteter vistas i olika sammanhang helt enkelt träffa många olika barn. Det är säkert trevligt att barn kan följa med hemme men inte nödvändigt för att få vänner det beror ju också helt på hur man har det om man bor där det finns mycket barn eller om man måste jobba lite mer för att hitta sammanhang med barn i. Om man har ett barn som inte hittar nära vänner i de kretsar man har så får man försöka utöka kretsarna tänker jag.

 

[pollex]

Spontant tänker jag väl att det är bra för barnet att få träna sin sociala kompetens, vilket ju sker genom att föräldern uppmuntrar social interaktion på olika sätt. Men det kräver väl i och för sig kanske att föräldern också har någorlunda bra social kompetens.

Ja, och här kommer ju förskolan in också skulle jag säga. Det är ju verkligen en social-kompetens-skola.

 

[pollex]

...och från vilken ålder blir det viktigt?

Ja! Min egen känsla där säger någonstans runt fyra år, innan dess har inte jag upplevt att barnen förstått relationer väl nog för att kunna skilja på att ha/inte ha.

 

[pollex]

Jag skulle nog välja bort förstahandsval till riktigt nära vän, för det är ju det som det handlar om. Det handlar nog mest om personkemi tror jag. För att fungera som vän behöver man ju vara de vanliga grejerna, ärlig, ödmjuk, hänsynsfull osv. En trevlig person helt enkelt och en god vän. Situationer för att träffa vänner när man är barn, det kan ju vara lekträffar, att gå på någon/några aktiviteter vistas i olika sammanhang helt enkelt träffa många olika barn. Det är säkert trevligt att barn kan följa med hemme men inte nödvändigt för att få vänner det beror ju också helt på hur man har det om man bor där det finns mycket barn eller om man måste jobba lite mer för att hitta sammanhang med barn i. Om man har ett barn som inte hittar nära vänner i de kretsar man har så får man försöka utöka kretsarna tänker jag.

Jag tror också att personkemin är väldigt viktig. Ser jag till det av mina barn som inte är ett givet förstahandsval så betyder det inte alls att han inte är en omtyckt och uppskattad kompis - för det är han. Men han har inte hittat någon att klicka med på det sättet.

Sedan upplever jag att barns sociala liv idag är väldigt styrt av förskola/skola. Att det är bra att ha sin ”förstahandsvalskompis” där, för att även om man träffar andra barn i andra situationer så är det så pass mycket tid som tillbringas i förskola/skola att det är svårt att jämföra med, och dels så upplever jag att rätt många barn är rätt socialt ”mätta” utifrån de relationer de har i förskola/skola. Jag har faktiskt bekanta som valde att byta förskola från en som de var nöjda med men såg att barnet hade svårt att ”klicka” riktigt med något av de andra barn som fanns i gruppen, till en där de hade bekanta barn med klick-potential (och det blev tydligen riktigt bra för dem!).

 

[Jenka]

@pollex jag tror du har rätt att det är viktigt/bra att ha den just i skolan. Tänker på mig själv som har haft det olika genom (yngre) skolår. Men i skolan spenderar man mycket tid och det är också där mycket viktigt i livet händer (vare sig det är stötta varandra i skolarbete, kärleksbekymmer eller vad som). Dessutom blir det så tydligt om man skulle bli bortvald där (även om brist på bästis inte behöver innebära utanför).

Då har vi liknande syn på det där när det blir viktigt. Eller ja, jag tänker i alla fall inte på det som ett problem för sonen på 2,5.

 

[pollex]

@pollex jag tror du har rätt att det är viktigt/bra att ha den just i skolan. Tänker på mig själv som har haft det olika genom (yngre) skolår. Men i skolan spenderar man mycket tid och det är också där mycket viktigt i livet händer (vare sig det är stötta varandra i skolarbete, kärleksbekymmer eller vad som). Dessutom blir det så tydligt om man skulle bli bortvald där (även om brist på bästis inte behöver innebära utanför).

Då har vi liknande syn på det där när det blir viktigt. Eller ja, jag tänker i alla fall inte på det som ett problem för sonen på 2,5.

... sedan får jag väl lägga till att jag inte tror att en ~fyraåring nödvändigtvis kan sätta ord på det, men däremot visa det genom uttalandet som pekar på att det (troligen) är det som ”saknas”!