Ja... man får väl tacka för alla inlägg. Tycker att det är intressant att läsa om vad folk har för åsikter om det här med "förstagångsägare". Jag vet folk som är uppvuxna med hundar i föräldrahemmet, men som inte är några bra hundägare för det. Blir lite ledsen, när man märker att uppfödare av alla de slag säljer stora brukshundar till dessa människor eftersom de inte är "förstagångsägare".
Har t.o.m varit med och omhändertagit en schäfertik som inte hade bra alls hos en av dessa sk hundmänniskor. Ägaren orkade inte ta hand om hunden längre efter sin skilsmässa, men hade ingen lust att lägga pengar på att låta hunden få dö. Så istället fick hunden bl.a skita och pissa inomhus. Och då fick hon stryk. Ibland blev hon lämnad hela helger själv inlåst i lägenheten.
Jag kom i kontakt med denna hund genom att min mamma var ytligt bekant med ägaren och innan skilsmässan var jag ofta hundvakt hela helger när familjen reste bort. När hon började missköta hunden efter skilsmässan ville hon aldrig ha hundvakt längre (skämdes antagligen över hur hunden såg ut). Hon åkte ju bort i alla fall. Sista gången jag var hundvakt hade jag träffat på ägaren några dagar innan hon skulle resa bort och jag erbjöd mig att ta hand om hunden istället för att hon skulle bli lämnad ensam. Då hade jag inte sett hunden på 6 månader. Sagt och gjort. Hon kom och lämnade hunden till mig innan helgen. Det var sista gången hunden träffade sin ägare, för jag lämnade inte tillbaka hunden mer. Jag bestämde mig för att hunden skulle få stanna hos mig tills jag hittat ett omplaceringshem. Och ingen var väl gladare än den ägaren, för nu slapp hon ju hunden.
Om jag hade haft möjlighet hade hunden naturligtvis fått bo kvar hos mig, men just då hade jag inte ett arbete som tillät att jag hade hund. I stället hittade jag en familj som höll till mycket på brukshundsklubben som ville försöka hjälpa henne tillrätta igen. Dom gjorde verkligen allt för att rädda henne. Men efter ett par månader beslöt de sig för på veterinärens inrådan att avliva hunden. Hennes skador fysiskt och psykiskt gick inte att göra något åt.
Är hon en bättre hundägare bara för att hon haft hund förrut? Jag tycker att det är ena j-a fördomar mot förstagångsägare, alla är inte dumma i huvudet!
Nog om detta...
Berner Sennen skulle jag kunna tänka mig. Sedan har jag faktiskt funderat lite på en mellanstor hund som heter Berger des Pyrénées. Kan det vara något?