Kattkompis, brukar det funka?

[Idas]

Jag har en liten kattjej på snart 1 år. Vi har funderat att skaffa en kompis till henne, hon är väldigt sällskapssjuk och trots att hon är ensam max 3-4 timmar om dagen skulle det ändå kännas bättre om hon hade en kompis att leka med hemma.

Vi har kikat på en katthona från ett jourhem, hon är 2 år gammal. Vi vill helst inte ha en 12-veckorskattunge.

Hur vanligt är det att det funkar att introducera så pass "vuxna" katter med varandra? Är två honor bättre än en hane och en hona? Min katt är kastrerad och det är denna honkatten också.

 

[Sol]

Det är ganska vanligt att man introducerar ungkatter för varandra, men man måste vara beredd på att det tar tid. Man kan som regel inte bara släppa ihop dem och låta dem sköta det själva. Att separera dem med en nätdörr är en god idé. Då kan de lära känna varandra utan att behöva vara rädda för slagsmål. Det underlättar för ägarna också.

Kön spelar ingen större roll, kolla på personligheten. Personligheterna måste matcha.

 

[Boj]

Det fungerar säkert för många, vår katt fungerar inte ihop med andra katter och det var därför hon hamnade hos oss. Vi hade inga andra katter, har ej några planer på att skaffa några fler. Faktum var att vi inte hade tänkt ha katt alls, men nu slumpade det sig så att katten valde oss framför sin dåvarande familj med en katt till och så har det förblivit.

Hon fick fara iväg till ett annat hem när vi skulle på semester, där fanns det katter. Men hon bodde då i köket ensam, med katterna på andra sidan nätdörren och då gick det ganska bra. Men hon blev väldigt glad när vi kom och hämtade henne, och var sedan följande veckor extremt social med oss vanliga familjemedlemmar.

Tror också att det handlar om individer, fast jag tror även att det finns undantag nämligen att vissa katter inte alls vill ha en kattkompis.

Vår katt är en kattehemskatt, och visade tydligt även där att andra katter bara är blähä och de får hålla sig därborta så är jag här.

 

[Sol]

Det finns absolut katter som inte vill ha någon kattkompis och det ska man ta hänsyn till. Det blir väldigt jobbigt för alla om man i det läget skaffar fler katter.

 

[pajaztar]

Jag introducerade en tvåårig kastrerad hona till min femåriga kastrerade hona. Det gick utmärkt. Senare fick den äldre av dem njursvikt och fick tas bort och då skaffade jag en vuxen kastrerad hane. Det gick också utmärkt, förutom att hanen alltid varit ensamkatt och inte var så bra på kattspråk (men han accepterade honan utan problem). Mina är bra kompisar, sover ihop ibland, hanen fattar dock fortfarande inte alltid vad honan menar och ser konfys ut när hon vill hälsa

 

[Lager]

Här blev det ett jäkla liv när lill-kisse introducerades. Det tog cirka två veckor av fräs, väs, skrik, vrål och hatiska blickar... och sen var de plötsligt bästisar.

Två år är ju ändå inte så gammalt för en katt. Be att få en hittekatten på prövoperiod en månad?

 

[sthu]

Min första katt (från katthem) ville helst vara själv.
Men vi skaffade ändå en till (från samma katthem) ett par år senare. En riktigt skygg liten sak. Det var inga större problem, stora fräste lite första veckorna men i och med att lillan var så skygg var de nästan aldrig på samma ställe (liten under sängen, stor i resten av lägenheten). Nu har de bott ihop i snart tre år och det är inga som helst problem längre.
Vi skaffade ytterligare en nu i somras, en kattunge. Mellankatten, den skygga, var flyförbannad i någon vecka men nu verkar de komma väldigt väl överens. Leker, sover, äter ihop.

Man kan prova, men man måste också vara beredd på att det tar tid.

 

[Alexandra_W]

Jag har introducerat allt möjligt och det har fungerat utmärkt i samtliga fall. Men det finns ju inga garantier, och som nämnts så vissa katter vill verkligen inte ha kompis/ar.

 

[Sasse]

Viktigt är väl att man har tålamod och låter det ta tid. Som Sol skriver kan nätdörr vara att rekommendera.

Jag skaffade en kattkompis till min då 4 åriga kastrerade hankatt. En katt som visar aggression/rädsla vid blotta åsynen av en annan katt. Katten han ser behöver inte ens vara i närheten. Men han verkade ensam, och jag kände att jag inte kunde tillfredsställa hans behov. Så då blev det en kattunge. Nu släpptes de ihop tidigt av "olycka" (=mina föräldrar tyckte det var lika bra). Det tog några veckor innan den äldre accepterade kattungen. Nu har det gått ca 1,5 år och de är verkligen inte bästisar. Den äldre katten accepterar den lilla (som är stormförtjust i den äldre). Nu gjorde jag misstaget att inte vara tillräckligt noga med temperament, vilket har resulterat i två katter som är som natt och dag. Men det fungerar, de har utbyte av varandra. Den äldre verkar vara nöjd över det extra sällskapet, även om det hade varit bättre om jag varit noggrannare med temperament/personlighet och skaffat en något lugnare sällskapskatt. Jag rekommenderar verkligen att vara mer noggrann än vad jag varit.