När Malla sover på mitt bröst känner jag hennes små andetag mot min hals. Hon älskar räkor och varje gång det ska göras läxor vid matbordet lägger hon sig på rygg i skrivhäftet. När någon är sjuk eller har ont kommer hon och lägger sig hos en. Om det står en blomvas eller en karaff med vatten på bordet kan det hända att hon välter den bara för att det är kul. Hon apporterar hårsnoddar och om man glömt stänga dörren på toan och lämnat en liten glipa där hon får in tassen så har man katt i knäet eller i handfatet.
Kiwi vill sova högt upp, precis under taket. Hon balanserar på gardinstängerna och klättrar som en liten apa. Förra sommaren blev hon illa skadad. Veterinären som skulle ta bort dräneringsrör var på väg att söva henne. Det behövs inte, sa jag. Hon låg på rygg i mitt knä medan veterinären inspekterade läkning och drog bort tre rör. Inte ett pip sa hon. Vetten hade aldrig träffat en snällare katt. Om jag varit bortrest lämnar hon inte min sida på flera timmar. Hon föredrar mig framför alla andra.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst. Poängen är att katter är sådana utpräglade individer, personligheter. Folk verkar tro att alla är lika, att de är halvvilda som klarar sig lika bra utan människor. De tror att min relation till hunden är viktigare, mer speciell än den jag har till mina katter. Varifrån kommer dessa missuppfattningar? Hur kan man inte förstå att en katt är ett lika stort åtagande som en hund? Väldigt uppmuntrande att lagen tillämpas!
